Arbetsförmedlingen och första förskolebacillerna

I eftermiddags var jag tvungen att skriva in mig på Arbetsförmedlingen. Det var två timmar av mitt liv som jag aldrig får tillbaka... Jag fattar inte hur det alltid kan ta så lång tid! Och det är så oerhört själsdödande att sitta där och vänta varje gång. Det var på nummer 52 när jag kom och fick nummer 64. Efter en kvart hade det gått upp till 53. Då tog jag en promenad och gjorde lite ärenden, kom tillbaka och det hade kommit till 55. Då gick jag hem och hämtade en tidning och satte mig och läste och låtsades att jag hade egentid. Otroligt skönt att ha gångavstånd till Arbetsförmedlingen åtminstone, i Stockholm var jag tvungen att åka tunnelbana dit.
En och en halv timme senare kom jag äntligen in, och lyckades charma damen som skrev in mig från butter till ett leende, och hon verkade tro på att jag kommer klara mig ganska bra själv, men jag ska få en personlig handläggare sen, så vi får väl se hur hen är sen.
Efter middagen var barnen tokstissiga som de är varje kväll - jag har läst i tvillinggruppen om föräldrar som sänker ljuset hemma och varvar ner inför läggningen. HUR GÖR DE?! Våra barn är alltid som mest uppe i varv på kvällen och hur vi än försöker så snurrar de runt som galningar tills vi lyckas tvinga dem i sina pyjamasar.

Vi har åtminstone inget problem med att få med alla tre på samma bild längre - nu är snarare problemet att alla vill vara ensamma på bild.
Alfred började nysa lite runt middagen, och när vi sedan låg i sängen började hans näsa rinna, så han verkar ha åkt på de första förskolebacillerna redan efter en vecka. Lite konstigt, för han har mest varit utomhus och jag har inte sett några barn som varit förkylda. Och det gick verkligen från 1 till 100 på en timme. Jag hoppas bara han slipper feber, för han längtar redan tillbaka imorgon - han ville tillbaka till förskolan i eftermiddags. Flora tycker fortfarande inte det är nåt vidare dock. Vi skulle testa att gå en kort promenad idag, jag och Christopher, för att se hur barnen reagerade på att bli lämnade: Alfred och Lilly lekte lugnt vidare, men Flora skrek förtvivlat, som väntat, tyvärr. Usch, vad sorgligt det här potentiellt kommer bli. Det är en liten pojke som har gråtit två dagar i rad nu (de två timmar vi har varit där per dag) - vi måste prata med dem om att de inte ska låta Flora gråta så länge utan att ringa oss.