Jag har hållit mig ifrån att skriva om politik och världshändelser här på bloggen hittills, men idag känner jag att jag vill nämna något litegrann. Hörni, det känns som att något har vänt idag! Från att världen har sett nattsvart ut med krig och terror på bortaplan och smygrasister och flyktingstoppare på hemmaplan, så har jag idag plötsligt återfått hoppet om en anständig värld.
Bara härom kvällen såg jag ett inlägg Özz Nujen gjort på Facebook där han delat en av dessa hemska bilder på ett flyktingbarn som dött i Medelhavet, och till min stora förvånan och fasa var nästan alla kommentarer på inlägget rasistiska och vidriga! Istället för att folk, som jag trott, skulle kommentera i stilen "Men åh, vi måste hjälpa dem som behöver fly från krig" så skrev folk "Och hur är detta SD:s fel?! Du är en idiot och jag hatar dig" (fast oftast i mycket värre ordalag), och jag förlorade på riktigt hoppet om mänskligheten. Men idag, idag har jag läst tre artiklar som fb-vänner har delat, där det verkar som att det inte bara är vi i den lilla "PK-maffian", som SD-miffona brukar kalla det, som insett att såhär kan vi inte ha det. Det mest intressanta i en av artiklarna tyckte jag var att den invandring som vi förväntar oss i Europa nu inte kommer räcka: Europas befolkning åldras så snabbt och för få barn föds, att vi kommer inte kunna försörja våra länder i framtiden om vi inte får in nytt folk. Och de som kommer, ni vet de där "miljonerna flyktingar" som tydligen alla vill hit till lilla Sverige med iskalla vintrar och höga skattetryck (eller hur, klart alla vill hit), räcker inte. Vi behöver fler.
Läs här:
Mona Sahlin, som jag aldrig varit något större fan av, imponerar i "Nu får det vara nog, EU måste ställa upp",
Ronnie Sandahl skriver om "En bild av vår skuld", och
Oisín Cantwell, som brukar vara bra, skriver om "Kanske är fotografiet på Aylan början på någonting nytt".
Plus professor Hans Rosling. Åh, vad jag älskar Hans Rosling! Här läxar han upp en dansk programledare: "Jag har rätt och du har fel."
Så, det om det. Nu tillbaka till vår lilla värld.
Inskolningen idag: vi lämnade alla barnen i morse direkt, klockan 9. Usch, det var inte roligt. Tjejerna grät och klamrade sig fast vid mig, och jag fick Amra att lova att ringa om de grät länge, och Alfred hade också börjat gråta lite när Christopher lämnade honom.
Men en halvtimme senare fick jag en bild där tjejerna stod i sandlådan med varsin napp, som de fått som tröst, och Lilly såg nästan glad ut, medan Flora stod och stirrade ner i marken. Jag svarade att de skulle hålla lite koll på Flora, för hon kan vända känslorna inåt och även fast hon ser lugn ut kan hon vara panikslagen, och det brukar vara när hon står och bara stirrar.
11.30 kom vi tillbaka, och jag gick in till tjejerna. Båda satt vid matbordet med nappar i munnarna och orörda tallrikar framför sig, och båda började gråta så fort de såg mig. Men när båda fick sitta tryggt i mitt knä slevade de i sig maten, och jag fick höra att Lilly hade haft det bra och lekt både med Alfred och med de andra barnen, medan Flora hade hållit sig till fröknarna och bara observerat, och börjat gråta ibland, men då hade hon gått till Alfred så han hade tröstat henne. Åh, vad mitt hjärta svällde när jag hörde det! Mina fina ungar!
Imorgon försöker vi en gång till med att lämna vid 9, och sen ska tjejerna få prova att sova vid 11.30 också.
För Alfred hade allt gått bra, men det var ju inte helt oväntat eftersom han ju faktiskt är van att gå på förskola. Och han hade ätit två portioner lunch! Han som aldrig äter hemma, tack och lov för att han åt där, hoppas det håller i sig.
Hemma var barnen hungriga hela tiden, så det måste varit väldigt energikrävande att vara själva på förskolan. Här fick de smoothies till mellanmål, med nektarin, päron från vårt träd, banan, hallon, tropisk juice, mjölk och vaniljyoghurt. Mycket god blev den.
Nu: lite lugn i soffan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar