Världens goaste blivande storebror

I ett gäng av mina gravidappar står det att jag ska passa på att vila och göra saker med min partner och vänner innan bebisen (japp, singularis i allihop, det finns ju ingen anpassad för oss med tvillingar) kommer. De är med andra ord också ganska dåligt anpassade för oss som redan har barn.
Nu försöker jag i och för sig få så mycket vila jag kan, och både Christopher och mamma gör verkligen allt för att jag ska få ta det lugnt, vilket är väldigt skönt. Men jag känner mer och mer nu att det viktigaste just nu är att passa på att spendera så mycket kvalitetstid som möjligt med Alfred innan han plötsligt kommer få mycket mindre egentid med mamma och pappa. Han är inne i en period nu där han är så oerhört gosig, framför allt när jag lägger honom på kvällarna samt på nätterna. Här i stugan har vi kvar en spjälsäng åt honom, men vi har tagit bort ena långsidan och ställt den precis intill vår säng, så han lätt kan komma ut - hemma har han sen nån månad tillbaka en riktig stor växa-säng i sitt egna rum. Nu när Christopher inte är här så kryper Alfred över till mig när han vaknar på natten, och när jag lägger honom ligger jag intill honom tills han somnar (vi har i flera olika perioder försökt få honom att somna själv, vilket oftast har funkat bra ett tag, men sen har det alltid hänt nåt som gjort att rutinen brutits och vi har fått börja om på nåt nytt sätt). Nu ikväll skulle han ligga på min högra arm, och så petade han in sin vänstra arm under min nacke, och så lade han min vänstra arm över sig och sin högra arm om mig och borrade in sitt ansikte mot min hals. Så låg vi och pratade om vad han gjort idag, och det var så oerhört mysigt.
Så ibland får jag dåligt samvete för att vi bestämde oss för att bygga ett syskon till Alfred, och att det sen dessutom råkade bli två som kommer ta ännu mer tid från honom - men samtidigt vet jag ju också att vi ju gjorde det mest för hans skull och att han kommer få glädje av att ha syskon så småningom, även om jag tror att det kanske kommer ta lite extra tid när det är två som kommer kräva så mycket av oss till en början.
Men fram tills töserna föds får jag helt enkelt tillbringa så mycket tid jag kan med Alfred - och just nu undrar jag hur jag ska överleva utan honom när han går tillbaka till dagis, fast eftersom jag är hemma så kan jag ju förstås låta honom gå korta dagar. Men när vi sitter hemma i lägenheten igen och inte har en stor trädgård att leka i så kommer han nog ha roligare på dagis än hemma med mig. Vi får se hur det går helt enkelt.