Har legat i soffan och läst på några andra tvillingmamma-bloggar en stund. En av dem berättar om hur båda hennes tvillingar fått kolik, och jag känner igen det så väl från när Alfred var liten, och blir lite extra rädd för att tvillingarna också ska bli likadana och hur vi då ska klara att ta hand om både dem och Alfred. Och sen läste jag om en annan som försökt få barn i fem år och till slut fick tvillingar, grät en skvätt och kände mig lite hemsk som inte är mer tacksam för det jag har.
Eller såhär: jag är så oerhört vansinnigt tacksam över Alfred, men tvillingarna har jag ju mest den här konstiga känslan av oro över, och känner att jag lite ofrivilligt tagit mig vatten över huvudet. Men samtidigt, livet är ju olika för alla, och man kan ju inte gå och ge sig själv dåligt samvete över att man på vissa sätt har det bättre än andra.
Förresten, i somras fick faktiskt min mamma frågan om jag genomgått IVF eftersom jag är gravid med tvillingar, men så är det ju inte. Jag hade bara tur. Har läst att man normalt inte sätter in två ägg nu för tiden längre heller, men det verkar som att man gör det ibland ändå om man försökt tillräckligt länge. Hur som helst är jag i alla fall väldigt tacksam över att jag inte behövde gå igenom hela den pärsen, och inte heller behövt gå och längta och längta och längta efter barn som aldrig kommer - för mig var det omkring ett halvår som jag var lite olycklig över att jag inte blev gravid (plus fick ett tidigt missfall), men då hade jag ju redan Alfred, så så synd var det ju aldrig om mig.
Kanske ingen särskild poäng med det här inlägget, annat än att jag ska försöka skärpa mig och inse hur bra jag har det. Nu ska jag gå och hämta min fantastiska unge på dagis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar