Örondoktor, Vellingeblomman och två träd inomhus

I morse fick Alfred stanna hemma en stund, för vi hade fått tid hos läkare på vårdcentralen för att kolla hans öron 10.30. Jag hade funderat på att ha Flora hemma idag med höstblåsorna som förevändning (för den enda synliga blåsan hon hade är typ läkt) mest för att testa att ha henne hemma och låta Lilly vara ensam på förskolan, för vi har bara haft tvärtom hittills, men eftersom Christopher fick ett jobbmöte i Malmö och Alfred skulle till doktorn så fick hon åka till förskolan ändå.

Det var mysigt att vara ensam med Alfred lite också, och vi pysslade med lite grejer i en Bamse-julspecial som jag köpt där man fick med pysselmaterial, och sen gick vi till vårdcentralen. Han fick en plastbehållare för plåster redan i receptionen, som han tyckte var rolig (han har hållit i den större delen av dagen sedan dess) och sen kom vi in till doktor Gun. Hon tittade i hans öron, och det högra såg bra ut, men i det vänstra var trumhinnan lite inbuktad, vilket tyder på att han har lock för örat, men ingen vätska. Yay för det åtminstone! Då behöver han inte få rör inopererade nu i alla fall. Hon skrev ut en nässpray med kortison som vi ska testa en gång om dagen i ett par veckor och se om det hjälper - men vi tycker att hans hörsel har blivit bättre redan sedan vi använt näsballongen i ungefär en vecka, så förhoppningsvis kommer det bli bra fort.

Alfred var mindre blyg än vanligt när vi var inne hos doktorn också, och det tyckte jag var lite roligt - jag har inget emot att han är blyg, det är inte det, men det var ändå roligt att se honom våga prata snabbare än vanligt.

Efter läkarbesöket åkte han till förskolan som vanligt, och efter förskolan hämtade jag alla barnen och så plockade vi upp Christopher på stationen och åkte ner till Vellinge söder om Malmö för att gå till Vellingeblomman. Jag hade inte hört talas om det förrän alldeles nyss, men det är en växthusbutik med en enorm julutställning/butik med tomtar och pynt och grejer, och det var jättefint!

Barnen fick åka vagn, fast mest ville de bli burna, som vanligt.

Rörliga tomtar som bakade.

Här åkte de skidor och skridskor - och hade ramlat.

Två riktiga åsnor vid en julkrubba.

Pingviner och sälar. Fast allra roligast var visst karpdammen, tyckte barnen.Vi åt middag i cafét också, så vi inte skulle behöva stressa med mat när vi kom hem eftersom det var trekvart att köra.
Precis när vi trodde att vi var klara, och hade några krukor och lite smågrejer i vår vagn, så kom vi till lamp- stjärn- och ljusslingeavdelningen, och jag fick syn på ett träd. Det visade sig att Christopher också tyckte det var fint, och när det 2,5 meter höga trädet med lampor i visade sig bara kosta 995 spänn så köpte jag det faktiskt. Bara en sketen ljusslinga som låg bredvid kostade 495:- så när vi fick ett helt träd som kan stå på balkongen och vara fint vid vårt kommande balkongbord så kändes det definitivt värt. Nu har Christopher just satt ihop det medan jag skrivit, och det var så fint inne att det får stå inne ett tag. Så nu har vi två träd i matsalen! Ett konstgjort lampträd och en jättefin kungsgran.

Det här med rubriker alltså... ibland går det bara inte.

Måndag hemma med tjejerna igen. Vi började morgonen här (efter att ha fått sovmorgon till halv nio med trötta tjejer, så Christopher och Alfred fick vinka av farfar själva).

Vid elvatiden satte vi oss och väntade på mormor.
Jag är inte vatten värd för Lilly när mormor är här, det är bara mormor som får vara med och leka och hjälpa till med saker - så istället passade jag på att koka knäck och lakritskola som ska få göra chokladkolan sällskap i små cellofanpåsar som julpresenter till förskolefröknarna.

När mormor åkt hem (fast när Lilly behövde en ny blöja envisades hon med att "mommo byta Ninny böja!") gick vi ner och hämtade barnens julklappar som jag och Christopher slagit in hittills, för att lägga dem under granen. Alla barnen tyckte det var jätteroligt att lägga dem under granen och ingen försökte öppna något i förväg, så duktiga så.
I lördags kväll slog jag in ett fejkpaket för att - säkert väldigt opedagogiskt - ha för att hota Alfred med; jag har nämligen hotat honom med att slänga hans julklappar om han inte uppför sig, som när han har bråkat med tjejerna eller bara inte gjort som vi bett honom. Men sedan jag vid läggningen i lördags satt med honom och väldigt tydligt formulerade husets två viktigaste regler har han varit lite lugnare, tycker jag. Reglerna är 1: han ska göra som mamma och pappa säger, alltid, och 2: han får inte bråka med sina systrar. (Och så en tredje extra: han får aldrig springa ut i vägen.) Hittills har det räckt att hojta "Regel 2!!" när han krånglat, så förhoppningsvis fortsätter det så. Han är ju världens goaste också, men ibland lyssnar han bara inte, och han är tillräckligt stor för att det ska vara lite mer ordning.

Höstblåsor på nästa och julgran

- Mamma tom! Ja ha ritat mommo, Doa, Ninny, Alfi, mamma, pappa!

Det här var ju trevligt att komma ner till, efter en skitnatt... Flora vaknade vid elvatiden igår kväll och kunde bara inte somna om, hon låg och gnydde och sprätte och kunde inte komma till ro, trots att jag provade allt: hålla om henne, klia henne på ryggen, sjunga för henne, erbjuda vatten - jag plockade till och med fram den gamla appen med brus-ljud, men inget hjälpte. Till slut bad jag Christopher komma och hjälpa mig så vi kunde ge henne en Alvedon-supp, och då somnade hon till slut. Jag lade mig inne i barnens rum med båda tjejerna och så fick Alfred ligga kvar i vår säng med Christopher, och vid fem vaknade Flora igen och låg och gnydde och sprattlade igen. Jag lyckades aldrig få något svar från henne på om hon hade ont och i så fall var, men det måste ju varit det, för särskilt hög feber hade hon inte. Jag ville avvakta med att ge henne mer Alvedon, men efter en timme fick jag ge upp och Christopher fick komma in och ge henne en till medan jag gick på toa. När Flora äntligen somnat efter det, med huvudet på min mage, så vaknade självklart Lilly efter bara ett par minuter, så det blev inte mycket mer sömn för mig.
I morse såg jag en blåsa på hennes amorbåge på överläppen, så jo: höstblåsor. Hon har mått bättre på dagen idag i alla fall, även om hon har lite feber fortfarande, och nu ikväll somnade hon fort (men inte babbelmajan Lilly, som tog en timme till på sig - precis som igår).
Annars idag har vi klätt granen (och dammsugit väggar och tak från de små krypen som hängde med den in) och så är barnens farfar här över natten.

Färdigmålat och Floras tur?

Bara lite kort idag, för jag känner på mig att Flora kan vakna när som helst, för hon var så oerhört orolig när jag lade tjejerna, och jag tror hon börjar bli febrig. Inkubationstiden för höstblåsor är 3-7 dagar, och det var fem dagar sen Lilly började få feber, så det verkar ju rimligt. Hoppas det inte är nåt värre bara (och att det blir lindrigt för henne också). Det här är ju en klar nackdel med att ha många barn och tvillingar dessutom: smittorna sinsemellan...

Granen vi köpte igår! En hög och jämn och fin kungsgran.

Och vardagsrumsväggen är färdigmålad! Den är vit och inte gul som allt ser ut i det här ljuset med mobilkameran. Det känns som ett helt nytt rum, konstigt nog eftersom det inte var en så stor grej.

Så nu kan vi ta in granen!

Höstblåsor?

Vi börjar misstänka att Lilly har råkat ut för höstblåsor nu också, lilla stackarn. Fast hon verkar inte lida något vidare av det, tack och lov - jag var ju så orolig för att vi skulle få det härom veckan, men fick en lugnande kommentar om att det inte behöver bli så illa. Lilly hade ju feber i tisdags, men sen var det liksom inte mer med det, hon mådde bra och fick komma tillbaka till förskolan igår, men så fick vi ett sms från hennes fröknar där de frågade vad det var hon hade i knävecket och på rumpan.
Vi fattade ingenting, och svarade att i knävecket har hon ju mollusker, som hon haft ända sen i våras, men att det är lite torrt och irriterat där eftersom vi smort med Microcid, och på rumpan hade vi bara sett en liten plita. De svarade att det var rödare än vanligt och många fler i knävecket och att hela rumpan var prickig, och då fattade vi ännu mindre, för när jag tvättade henne på morgonen såg jag inget på rumpan. Så när vi hämtade tittade vi närmare på henne och då var det mycket riktigt fullt av röda små prickar mellan molluskerna, och på rumpan var det också en del prickar (inte fullt direkt, men några stycken), och dessutom såg jag en liten prick precis nedanför underläppen.
Men vi trodde ändå att det bara var irritation av salvan, så vi smorde benet med Mildison och tyckte att det blivit lite bättre idag på morgonen. Efter förskolan idag köpte vi en jättefin kungsgran på plantskolan bredvid förskolan, och sen åkte vi till Löddeköpinge söder om stan för att handla lite julklappar och mat, och när jag och Alfred var i en affär och Christopher och tjejerna i en annan smsade Christopher mig och skrev att "Lilly har höstblåsor. Syns väldigt tydligt." och då kunde jag nog inte annat än hålla med, för pricken vid munnen hade ju sett ut mer som ett sår när jag hämtade henne.
Men vi har inte sett något på varken Flora eller Alfred och ingen av oss har märkt av något heller, fast åtminstone jag pussar Lilly på munnen jätteofta (fast man blir visst immun om man haft det, så jag kanske hade det som barn, jag vet inte). Lilly har känsligare hud än Flora, och jag har för mig att jag läste nånstans att det är större risk att råka ut för det då. Jag läste på 1177 att man ofta har 38-39 graders feber i samband med höstblåsor, så det stämmer ju i så fall. Det stod också att man inte behöver vara hemma från förskolan medan man har blåsor, men det står en lapp på förskolan att de vill att man ska vara hemma om man har dem, så vi får väl se hur hon ser ut på måndag.
Jag hoppas att när Lillys immunförsvar ändå är igång med att hantera höstblåsorna (om det nu är det) att det kan passa på att få bort molluskerna samtidigt också. De ser ut som att de äntligen börjar ge upp litegrann nu nämligen, och det vore så underbart om vi äntligen kan få bli av med dem, för de är verkligen inte roliga. Hon har fått några enstaka på lite andra ställen också utöver mängden i höger knäveck plus några stora precis över blöjkanten på magen, och vi är så trötta på dem (hon med, hon pillar ofta på dem på magen och det är ju jättedumt ur spridningssynpunkt).
Nu ikväll har jag och Christopher äntligen målat väggen mellan vardagsrummet och matsalen, efter att ha spacklat (bara Christopher) och slipat (jag lite också) härom dagen, nästan ett halvår efter att hantverkarna tog bort det fula valvet i öppningen. 

Inplastat för slipningen. 

Men det lär behöva strykas minst en gång till, så vi ska försöka hinna med det i helgen så vi kan få upp granen sen. Jag är helt slut i händerna efter att ha tagit i med rollern, men jag verkar ha klarat mig utan blåsor, med nöd och näppe.

Sista kursen och öppet hus igen

Nu ska jag inte ropa hej för hela säsongen, men ett stort hurra för att inkubationstiden från barnet som spydde på förskolan i tisdags är över och vi mår alla bra. Så jag kunde åka på min kurs ikväll som vanligt, vilket var tur, för jag behövde en del råd om de två klänningar jag påbörjat under kursens gång. Jag är ganska ensam om att inte fortsätta nästa termin, så där de andra bara kunde ta paus och fortsätta med sina plagg i februari behövde jag få koll på allt idag. Jag tror jag lyckades, men om inte så har jag lärarens nummer och en dator med både YouTube och Google tillgängligt, så det ska nog lösa sig.

Nu står jag vid stationen i ruggigt duggregn och kraftig blåst och väntar på bussen hem, och har hemskt ont i min högra fot. Jag har ju fått rätt bra ordning på hälsporren (jag får lite ont när jag står upp länge, men annars är det lugnt), men en morgon när jag gjorde mina stretchövningar för tårna gjorde det plötsligt ont mitt i foten, och det har bara blivit värre. Jag behöver min kiropraktor... Den jag hade i Stockholm är ju för långt bort, men den nye jag varit hos i Varberg får jag boka tid hos i mellandagarna - det är ju långt dit än, men bättre än inget i alla fall. Jag har inte lust att testa någon ny igen, men någon gång kanske jag får göra det ändå för att ha en närmare hemma. 

Idag var vi förresten på öppet hus på Alfreds avdelning på förskolan också, med pyssel och fika även där, med syskon också. Så våra små godisgrisar proppade i sig pepparkakor och julmust igen - de verkar inte ha någon sockerpolicy alls på den där förskolan, och vi orkar inte riktigt bråka om det, utan försökte bara begränsa intaget lite... Och hemma får de ju bara sötsaker på helgerna och aldrig läsk (utom lite must runt jul och påsk). 

Nu är jag strax hemma, så god natt!

Sömnlös natt

Jaha, det visade sig att jag är ännu räddare för magsjuka än jag trodde: jag kunde inte sova inatt. På hela natten. Det är väl en sak att ha svårt att somna och ligga vaken till 2-3, kanske till och med 4, men jag kunde inte somna ordentligt på hela natten, tills det var dags att gå upp.

Jag var så fruktansvärt trött igår att jag gick och lade mig redan 21.30, vilket är helt revolutionerande för att vara jag, och låg och djupandades för att slappna av. Och där somnade jag nog faktiskt och sov i ungefär en halvtimme, men vaknade till vid elva. Strax därefter vaknade Lilly och Christopher som just kommit upp gick in till henne. När han kom ut igen sa jag att han kunde ta in henne till mig, så jag kunde ha koll på ifall febern kom tillbaka och slippa oroa mig för henne - men när han hämtade henne vaknade både Flora och Alfred... Flora skrek efter mig och kom snart intrippande till mig och Lilly. Men eftersom jag var så rädd att hon smittats av magsjuka ville jag inte ha henne i vår säng, så när Lilly somnat tog jag med henne in till barnens sovrum igen och fick ligga där med henne i nästan en timme tills hon somnade om. Christopher fick också ligga där en stund med Alfred, som jag inte dög för, och vid midnatt lade jag mig i vår säng igen. 

Sen låg jag där och djupandades och djupandades men kunde inte somna för jag lyssnade efter minsta misstänkta ljud och fick hjärtklappning så fort jag hörde något. 

Det kan ju inte vara normalt och nyttigt att vara så paniskt rädd! Men det är för att det var så jobbigt när alla barnen hade magsjuka i februari: Flora och Alfred var dåliga på nätterna så jag kunde inte sova på två nätter, och på dagarna hade jag det största ansvaret också för att jag var frisk och Christopher var man-sjuk (han var mest inbillningssjuk och hade ont i magen men blev så däckad av det att han inte gjorde många knop)... Plus att barnen var så hemskt ledsna; de tyckte ju det var så äckligt och jobbigt att inte ha någon kontroll över vad som hände med dem. Så jag är ärligt talat svinrädd för att vi ska behöva gå igenom den där skiten igen - vilket vi ju lär bli tvungna till, förr eller senare. 

Men på förmiddagen idag smsade jag min vän Emil, vars familj åkte på två omgångar förra säsongen, för att få lite pepp och överlevnadstips, och han skrev att han och ena sonen hade det i förra veckan men mamman och andra sonen klarade sig, tack vare mycket handtvätt, separata handdukar och lite försiktighet, så han skrev att det finns stort hopp. Och nu läste jag precis att inkubationstiden är 12-48 timmar med medeltid på 30-34, och det har gått lite drygt 34 timmar nu, så jag kanske kan intala mig själv att faran är om inte över, så åtminstone på nedgång nu, så jag kan sova inatt. Händer det så händer det och då vaknar jag ju då, jag behöver ju inte ligga och vänta på det.
Lilly har i alla fall inte haft någon feber idag, så imorgon får hon gå tillbaka till förskolan, om ingen blir sjuk inatt.
Nu till en god nyhet: vi har bredband och tv!!!
Idag kom ännu en tekniker och fixade faktiskt problemet! Bredbandet började funka nästan omedelbart, men inte tv:n, fast det problemet löste en på kundsupporten på Bredbandsbolaget efter en stund i telefon, så vi har haft hyfsat lyckliga barn här ikväll (och föräldrar för den delen). Fast så är det såklart inget Grey's Anatomy på tv ikväll bara för det, pga handboll (eller om det var säsongsavslutning förra veckan kanske). Tre och en halv månader tog det att få problemet löst... Nu kommer nästa del: att kräva förra ägaren av huset på ersättning för eländet.

Feber och tråkigt besked

Först några bilder från igår:

Jag och mina välmatchade döttrar väntar på mormor i fönstret i arbetsrummet.

Här kom hon!

Vid läggdags tog vi fram varsin tomtedräkt inför förskolans luciafirande idag (vet inte varför det var så långt före riktiga lucia), och alla barnen älskade dem! Så jag sprang fort ner och hämtade stora kameran i hopp om att kunna ta några julkort - förra årets organiserade fotokaos minns jag alltför väl - och barnen poserade fantastiskt nog glatt och snällt! Just den här var från mobilen och inte helt skarp, men jag tror vi fick några bra.
På natten när Lilly vaknade och jag gick in och lade mig hos tjejerna kände jag att Lilly var febrig, så hon fick tyvärr inte följa med idag, även fast hon kändes okej på morgonen.
Istället fick hon följa med mig och Christopher till Malmö, där han skulle på jobbmöte och jag behövde köpa ett tyg till sista mönsterkonstruktionskursen på torsdag. Det blev lite stresspanik dock när jag smsade förskolan för att kolla så Flora var okej utan Lilly och vi fick till svar att "vi ses klockan 14". Jag hade helt glömt att de sa sist när Lilly hade feber att när ett syskon är hemma sjukt måste de andra barnen hämtas på 15-timmarstiden (tydligen väldigt ovanlig regel, efter en koll i tvillinggruppen). Vi skulle inte hinna tillbaka till 14 dock, så jag frågade om vi möjligtvis kunde få hämta lite senare ändå, och de sa att 14.30 var okej, och det hann vi precis till.
När jag hämtade Flora sa de att hon hade inte saknat Lilly alls, utan snarare blommat ut utan henne... Hon pratar mer och tar för sig mer när hon är ensam. Det är både roligt och lite sorgligt, tycker jag.
Sen fick vi vad som förmodligen är förskolans mest hatade besked: ett barn hade kräkts. Som extra grädde på moset var det under det gemensamma julfirandet, så hela förskolans alla fyra avdelningars barn satt tillsammans i ett hörn när han kräktes rakt ut på golvet. Hurraaaaaaaaa...
Jag frågade Alfred sen och han sa att han suttit långt bort åtminstone (och jag tror att Flora satt med honom, för fröknarna sa att Alfred hållt en beskyddande arm runt henne hela tiden, tills de påpekade för honom att hon faktiskt försökte knuffa bort honom, så han fick gå och leka med sina kompisar istället), så jag håller hårt i hoppet att de inte blivit smittade. Men nån gång under säsongen kommer det väl säkert oavsett, antar jag. Funderar på att för säkerhets skull, om de håller sig friska imorgon, fråga om jag kan få gå på min kurs imorgon istället för torsdag, för missar jag sista gången kommer det inte gå vidare bra för mina klänningar. Men vi får se.

Frisyr och mitt livs värsta mardröm

Jag nämnde ju igår att jag klippte mitt hår igår kväll. Jag kom plötsligt ihåg idag att Alfred frågade mig efteråt varför jag har kort hår på ena sidan och långt på den andra (jag har haft det så sen 2006), och jag svarade något i stil med att jag tycker det är fint och att det är lite roligare och att det inte är så många andra som har det och jag tycker om att inte vara som alla andra. Han svarade: "Det vill jag vara" - som alla andra alltså.
Och det är klart att han får det, men jag hoppas ändå att vi kommer lyckas fostra våra barn till att våga vara annorlunda om det är det de vill vara. Det lyckades ju min mamma med för mig, och jag vet inte exakt hur hon gjorde det, men jag minns i alla fall att jag inte fick sånt som "alla andra har", som Skrållan-docka och Salomon-ryggsäck, som jag bad om. Jag vet inte om hon hade någon princip bakom det eller vad det var, men jag klarade mig ju utan det. Istället fick jag näbbstövlar... Jag gillade dem aldrig, men jag bar dem, för jag hade ju fått dem av min älskade mamma.
Och oavsett vad Alfred sa så tror jag faktiskt att han (än så länge i alla fall) vågar sticka ut, för han går på en förskola med många barn från andra mer traditionella länder vad gäller könsroller, och går gärna dit med tjejernas hårband för att han tycker det är fint - första gången fick han kommentarer om det, men fröknarna hjälpte till att förklara att i Sverige får man ha på sig vad man vill (det har jag nog nämnt förut), och sen dess har han haft med sig hårband med rosetter flera gånger till.
Apropå mitt hår förresten, så frågade min syster mig för några år sen om jag inte skulle byta frisyr, för "du har ju haft så jättelänge nu". Jaha? Och exakt hur länge har de flesta tjejer en vanlig lång frisyr? Typ hela livet, ja. Jag gillar min frisyr.

I morse vaknade jag förresten av den värsta dröm jag haft i hela mitt liv. Jag och Alfred var någonstans och skulle gå till butiken TGR, och han var superpeppad. Han skuttade nerför trapporna med en liten fin väska med ett hjärta på - han hade tyckt att vi skulle ta bilen, men jag sa att inte en chans att vi tar bilen till ett ställe som ligger bara fem minuters promenad bort - och när vi kom ut tog han av sig jackan, trots att det var decemberslaskigt och kallt, och jag gav med mig och sa att han får väl ta på sig den igen när han börjar frysa. Vi kom fram till ett övergångsställe över en stor trafikerad väg med två eller om det var tre filer åt varje håll, och det slog precis om till röd gubbe, när Alfred började springa över vägen. Jag skrek åt honom, bilarna började köra i full fart och en körde rakt på honom så han flög flera meter - plötsligt hade jag Lilly i andra handen, så innan jag hann rusa fram till honom kom samma bil som kört på honom och körde rakt över honom så hans huvud krossades och blev helt platt. Jag hann i total panik inse att allt var kört och så vaknade jag med den bilden på näthinnan; hans blonda hår och gröna tröja.
Jag känner mig fortfarande helt panikslagen, 14 timmar senare. I morse var jag tvungen att gå in till Alfred (jag låg hos tjejerna, och Alfred i vår säng med Christopher) och väcka honom (det var ändå dags att gå upp, men Christophers telefon hade dött så alarmet inte gått igång) och pussa och krama honom och säga åt honom att han aldrig aldrig får springa ut i vägen, utan måste hålla mig eller pappa i handen. Jag skrämde honom, stackarn, när jag berättade varför jag var så konstig, och han frågade: "Mamma, blev jag död då?" och jag förklarade att det bara var en dröm, och att om man berättar om sina drömmar så blir de inte sanna (det har jag läst nånstans).
Jag antar att drömmen kom från när jag och Alfred hade varit och handlat mat igår, och parkerade tvärs över gatan hemma. Jag lät Alfred gå i förväg över gatan, som var tom, medan jag tog de sista kassarna, och när han precis kommit fram till bilarna som stod parkerade på vår sida blåste hans keps av honom och han sprang instinktivt efter den. Gatan var tack och lov fortfarande helt tom, men jag fick förstås panik och försökte få honom att förstå att det kan vara livsfarligt att springa efter något så på gatan. Men jag tycker att min hjärna ändå var lite väl taskig mot mig som gav mig den där helt outhärdliga bilden, när jag redan vet hur farligt det kan vara med barn, bilar och vägar...
Älskade älskade barn, inget hemskt får hända er!

Läggningstest och storebrorsmys

Igår när Alfred var osedvanligt stissig och hysterisk tog jag till ett Louise Hallin-knep: på flera frågor om stökiga och bråkiga barn har hon svarat att mamman ska typ gulla ihjäl ungen och prata om och visa bilder från bebistiden, och säga saker som "du var mammas lilla bebis", "du var mammas och pappas första bebis, det var du som gjorde mig till en mamma". Han är visserligen inte jättebråkig, jämfört med många andra barn, men jag tänkte att det är lika bra att förebygga stöket så det inte blir värre. Så jag satte mig i soffan med honom och tog fram en fotobok jag gjort över hans första halvår, medan Christopher gick upp och lade tjejerna för vilan så de inte kom och störde, och så tittade vi på alla korten och han ställde en massa frågor och vi hade jättemysigt. En av de sista bilderna var från hans dop, och han frågade vad han fick för presenter, och en av dem var de här stapelbara lådorna från min kusin Beata med familj, så då tog han fram dem och blev en robot.

Idag insåg vi att vi måste gå ut med barnen - igår var vi inne hela dagen och fixade lite smågrejer i huset och sånt, så barnen fick roa sig inomhus. I morse var de helt skogstokiga hela bunten, så vi fick ta en tur till närmsta lekpark. Flora fick på sig Alfreds gamla superfina duffel.

I lekparken träffade vi en femårig flicka som Alfred lekte med en stund, och de var så gulliga när de satt på gungbrädan och hade en riktig konversation. :) Stora ungar!

Eftermiddagen ägnade jag åt att baka bröd och lussekatter samt handla mat med Alfred, och när barnen var nästan klara för sängen klippte jag mitt hår, för jag höll på att bli galen på att det var för långt i nacken och jag vet ingen bra frisör i stan. Sen testade Christopher att sätta sig utanför barnens sovrumsdörr efter att han läst böcker för dem - vi hade förvarnat dem redan i morse om att vi skulle göra så idag, och till en början gick det okej: tjejerna lade sig ner och lät honom gå ut. Men sen hörde jag här nerifrån soffan att det var ett fasligt springande ut och in, och Alfred försökte hålla ordning på tjejerna, vilket förstås gjorde kaoset ännu värre. Så till slut gav Christopher upp och lade sig med dem, och nu har det varit lugnt en stund. När vi försöker igen imorgon får Alfred lägga sig i vår säng istället, så han kan koncentrera sig på bara sig själv istället.

Pannkakehetsen

Okej, jag tror jag har identifierat varför jag fått stressmage. En liten scen hemifrån oss idag: vi sitter vid matbordet och Christopher har precis ställt fram ett stort fat med pannkakor. På ena sidan av bordet sitter Christopher och Lilly, på andra sidan sitter jag med Alfred på min ena sida och Flora på min andra.
Jag lägger en pannkaka på Alfreds tallrik och en på Floras, frågar Alfred: - Vad vill du ha på din pannkaka?
Alfred börjar riva små bitar av sin pannkaka och äter dem men svarar inte. Jag frågar istället Flora: - Vad vill du ha på din pannkaka? Smör eller äppelmos?
Flora: - Bara äppelmos!
Alfred: - Äppelmos!
Jag ber Alfred lägga på mos på sin pannkaka medan jag fixar Floras, sen hjälper jag Alfred att bre ut moset och rulla ihop pannkakan, och frågar om han kan skära den själv.
- Nä, du får skära!
Jag delar hans pannkaka och snor snabbt ihop en egen som jag börjar trycka i mig så fort jag kan.
Flora: - Smör också!
Alfred: - Mjölk!
Jag lägger en klutt smör på varje bit på Floras tallrik, häller upp mjölk åt Alfred, tar en bit pannkaka själv, Lilly ropar: - Inte pappa hälla, mamma hälla!
Jag häller upp mjölk till Lilly och gör en pannkaka åt mig med citron och socker på.
Alfred: - Varför har du citron på din pannkaka? Får jag smaka?
Flora: - Mjölk!
Alfred: - Det var inte gott.
Flora: - Mer smör!
Alfred: - Jag har ätit upp jättesnabbt! Jag vill ha en till!
Flora: - Papper!
Alfred: - Jag måste kissa.
Lilly: - Smör!
Flora: - Mer pannkaka!
Alfred från övervåningen: - Jag har bajsat!
Flora: - Alfred bajsat!
Jag till Christopher: - Vi måste sluta äta pannkakor, jag dör av stress.

Jag kan ju säga att det var väldigt skönt när vi allihop tittade på julkalendern på Play lite senare.

Och när jag lagade mat såg det ut såhär i vardagsrummet framför en film.

Fast idag lyckades vi faktiskt hålla ner filmtittandet bättre än på många helger. Den här tomma lådan hjälpte till en bra stund.
Just nu har Flora lyckats hålla sig vaken under två timmars läggning. För 40 minuter sen gav jag upp och bad Christopher ta över, för hon brukar somna fortare med honom, men inte idag. Jag vet inte vad hon håller på med, men nånting nytt måste vi prova vid läggning. Jag läste den där kaninboken igen, och den är sjukt tråkig - Lilly verkade bli lite tröttare av den, men Flora bet den inte ett endaste dugg på, uppenbarligen.

Öppet hus på förskolan och dårhus hemma

Vårt hus såg så mysigt ut när jag kom hem från kursen igår kväll. :) Vi saknar julstjärna i ett fönster i arbetsrummet dock, det får vi fixa. 

Idag bakade jag julbullar - det är ett recept från min syster Fina: saffransbullar med fyllning av smör med kanel och hackade mandlar. Galet goda!

Det var öppet hus på de två småbarnsavdelningarna på förskolan idag på eftermiddagen, så jag, Christopher och Alfred gick dit och fikade och julpysslade.

Tjejerna limmade och glittrade så det stod härliga till!

Förskolechefen som också var där påpekade att Alfred var så annorlunda med oss mot på förskolan: på förskolan är han tyst och lugn och sitter stilla och gör saker, men med oss är han helt skogstokig (mitt ord, inte hennes...) och tjoar och är omöjlig att få att sitta ner ens i en minut. Jag kan säga att det hade ju inte gjort ont om han åtminstone ibland hade kunnat visa förskolesidan hemma...

När vi kom hem sen började dårhuset igen: skrik och spring och bråk, och jag mer eller mindre gav upp, jag bara orkar inte. Vid middagen satt jag och orkade knappt lyfta armarna av ren uppgivenhet över att Flora och Alfred inte kunde sitta still vid bordet och att Lilly blir hysterisk om hon inte får varje detalj exakt som hon vill, och efter maten vrålade jag åt Alfred (som inte gav tillbaka den gallskrikande Lillys giraff) att det inte blir några julklappar i år om han inte börjar göra som jag säger åt honom. Mother of the year, I tell ya. Men hot och mutor alltså, vad skulle man göra utan dem!? Tack och lov att min guru Louise Hallin säger att det är helt okej att hänfalla till de gamla knepen. 

Stressmage

På väg hem från mitt näst sista kurstillfälle på mönsterkonstruktionskursen nu. Jag börjar känna mig lite smått stressad, för jag håller på med två olika klänningar, och det är flera olika moment som jag vill ha hjälp med - det är inte så att jag inte klarar att fixa dem själv, för jag kan ju sy, men jag vill lära mig att göra det proffsigare och snyggare. Det har visat sig att nästan alla andra ska gå nästa termin också (många har redan gått flera gånger förut också), men jag har bestämt mig för att inte göra det: dels för att det är dyrt, men mest för att barnen inte vill att jag ska åka iväg på torsdagarna längre. Kanske att jag går nästa höst igen, men jag känner faktiskt inte för att vara uppbunden varje torsdagskväll i vår också. Så jag får bombardera läraren Margareta med frågor nästa vecka och anteckna ordentligt, helt enkelt. Och googla sen om det behövs.

I eftermiddags tog jag med hela min fina familj och köpte tråd till klänning nummer 2 och starkare magkatarrsmedicin.

Mycket hoppande i vattenpölar blev det. 

Det känns lite mesigt att ha stressmage när jag mest bara går hemma och lodar, men jag antar att det är en kombination av många grejer: dålig sömn, inget jobb, ständigt kaos i huset och total cirkus varje dag när barnen kommer hem från förskolan: allt detta bråkande som är standard nu för tiden driver mig till nervsammanbrottets rand. Så fort någon av tjejerna tar någon leksak är Alfred där och vill ha samma sak och sliter i den, både Lilly och Flora har börjat slåss (ibland helt oprovocerat, men oftast när det handlar om någon leksak) och alla tre tjatar typ konstant om att antingen titta på film (det får de inte förrän det närmar sig matlagning, så det inte blir för långa stunder framför tv:n) eller att få låna min mobil. 

Hur som helst så ringde jag vårdcentralen idag eftersom det inte hjälpt att äta Losec i över en vecka, så sköterskan som svarade i telefon rekommenderade mig att köra en enveckas kur med Omeprazol istället, så jag ska börja med det imorgon bitti och hoppas att jag får slippa ont i magen snart. 

Kaninen som så gärna ville somna och bredbandsföljetongen

Förra veckan fick vi äntligen hit en tekniker som kopplade in nya kablar till huset så vi efter tre månaders väntan skulle kunna få igång bredbandet och tv:n. Men icke. Det funkade ändå inte, så idag kom ännu en tekniker, den här gången från Bredbandsbolaget, men hon kunde inte förstå varför det inte funkade, för allt såg ut som det ska, så nu är nästa steg att de felanmält till Skanova, som äger alla kopparledningar i Sverige (eller hur det nu är). Det är verkligen en evighetsföljetong det här, och jag börjar bli redigt less på det. Vi har tänkt fira julen här hemma i huset i år, men om vi inte får igång tv:n så får vi nog vara i Kärra istället, för mamma vill kunna titta på diverse julprogram, och vi lite yngre vill gärna själva se och låta barnen se Kalle Anka.
Läggningen idag gick åtminstone lite bättre: Christopher köpte den där boken som vi hört om, "Kaninen som så gärna ville somna", på Ullared, och han har läst den för Alfred en kväll och igår när jag var på kursen läste han den för alla tre barnen samtidigt. Alfred verkar immun mot den, men Flora somnade snabbare än vanligt igår, så idag testade jag den på tjejerna. Det är en märklig bok, texten flyter liksom inte naturligt, för den är konstigt skriven, men den hade nog lite effekt. Flora krånglade runt som vanligt och ville inte ligga still förrän jag sa åt henne på skarpen, och Lilly låg och pratade typ oavbrutet, så på henne minskade nog effekten för att hon helt enkelt inte hörde vad jag läste... Men Flora verkade bli tröttare när jag läste de partier som ska läsas extra långsamt och kryddas med gäspningar, och hon somnade faktiskt ganska fort efter att jag släckt lampan. Lilly somnade efter att hon fått dricka lite vatten - det var samma igår; hon var vaken när jag kom hem och hade jättesvårt att somna om, tills jag gav henne vatten som hon drack jättemycket av, och sen kunde hon somna. Så det är definitivt värt att testa boken igen, men det verkar å andra sidan som att Lilly redan försöker undvika den... Det är väl det som är risken med en sån bok, att när barnen fattar att de kommer somna av den så kommer de ju inte vilja höra den.

Alfreds mage

Idag har vi varit på BVC för att prata om Alfreds mage - jag ringde och bad om en extra tid för att vi är lite oroliga för att han bajsar 3-6 gånger om dagen. Han mår bra rent allmänt, så egentligen var jag väl inte jätteorolig, men det kändes ändå bra att kolla upp det (särskilt efter att jag börjat läsa den där bloggen om en liten flicka med cancer). Som en liten bisats nämnde Alfred när vi satt i väntrummet att ett barn kräktes på förskolan idag... Ute på gården som tur var, så vi kan åtminstone hoppas att det inte sprider sig till alla direkt. *Nej, nu kom Christopher hem med Flora och Lilly, och det var ingen som kräkts! De hade gått ut med matrester och påsen hade spruckit, så det var några barn som trodde det var nåt annat. Skönt!*
Vi träffade en jättetrevlig sköterska och pratade i en halvtimme ungefär, och kontentan var att hon inte är orolig: han följer sin viktkurva perfekt (16,8 kg idag - som alltid en kanal under medel) och har gått upp nästan en halv kanal i längden så han ligger strax under en kanal under medel: 104,5 cm idag. Och eftersom han inte är varken hård eller lös i magen, följer sina kurvor och är glad och pigg så tyder inget på att han har något fel som gör att han inte tar upp näring eller så, så det var skönt att höra. Och i sig är det inget fel på att bajsa flera gånger om dagen, tydligen.
Efter den långa läggningen igår förresten så vaknade Flora redan vid 2 och kom in till oss, och strax efter vaknade Lilly och började ropa på mig, så jag tog med mig Flora och gick in till barnens säng istället. Då ville Lilly ha bröstet - hon har börjat vilja ha det oftare igen, fast hon bara fått på morgonen ganska länge nu, men jag håller fast vid att hon bara ska få på morgonen, så jag sa nej. Då började hon skrika, och jag, trött och irriterad, snäste åt henne att hålla tyst så hon inte skulle väcka Alfred. Då vände hon sig bort från mig och grät förtvivlat men försökte kväva snyftningarna, och det var så sorgligt att mitt hjärta nästan brast. Jag fick säga till Flora, som låg på min arm, att jag måste släppa henne lite för jag måste trösta Lilly, och när jag hållit om henne en liten stund lugnade hon sig och somnade om. Men det blir inte vidare mycket sömn för mig när jag ligger inklämd mellan båda tjejerna, det blir det ju inte.
Nu ska jag strax iväg till Lund på min sista extragång på mönsterkonstruktionskursen, för de gånger jag missade på Kreta. Jag försöker desperat skriva färdigt det här med tre barn som springer runt och bråkar om kritor och ska sitta i mitt knä, och det har tagit en kvart att skriva några rader, men nu känner jag mig äntligen färdig för nu. Dags att byta bajsblöja!