Stackars mormor

I eftermiddags när jag och Christopher just började göra oss klara för att åka och hämta barnen tillsammans ringde mamma och grät. Hon var på en biltvätt och hade precis ramlat och brutit vänster handled - och var utöver smärtan extra ledsen för att det bara var 3,5 år sen hon bröt höger handled och mindre än ett år sen hon bröt foten! (Ja, hon står redan i kö för utredning om benskörhet...)

Vi kastade oss i bilen, hämtade barnen och körde till akuten i Helsingborg, gick in och Alfred började gråta för han kände igen sig från när han var där när han slagit upp ögonbrynet förra hösten. 

Vi blev visade till ett litet väntrum eftersom de just skulle lägga en blockad på mamma mot smärtan, och efter 10 minuter eller så visade en sköterska in mig i rummet där mamma låg. 

Hon var så fin i nya vårkläder och jag tyckte så synd om henne som låg där och hade ont, men vi hann knappt prata något innan min syster Johanna ringde och så kom det ett gäng och skulle köra iväg mamma i sängen till röntgen nästan samtidigt. Allt blev bara kaos i mitt huvud, som redan var snurrigt av trötthet och begynnande förkylning (jag har sovit ensam med snoriga och hostiga barn i två nätter för Christopher var utmattad och fick sova i gästrummet), så när sköterskan sa att det skulle ta några timmar (kö på röntgen, sen flytt till ortopedkirurgen där det var fullt, sen reponering av handleden (= dra den rätt), sen röntgen igen, sen eventuellt operation) så det var lika bra att vi gick och fikade eller nåt, och mamma sa att det var okej att vi åkte hem så gjorde vi det eftersom det snart var middagsdags för barnen. Och oj vad dåligt samvete jag haft sen dess för att jag lämnade stackars mamma ensam!
Vi har smsat så jag har koll på vad som händer och hon har sagt att jag inte behöver komma förrän hon vet hur länge hon behöver vara kvar, och så har vi ringt ett par gånger, men när vi pratade senast låg hon och hade så ont att hon skakade men låg ensam i ett rum utan klocka för att kunna ringa efter hjälp, och själv låg jag och försökte lägga tjejerna och fick panik över att jag inte kunde hjälpa henne.
Men nu har en läkare dragit handleden rätt och hon har fått gips och väntar nu på röntgen igen för att få veta om hon behöver opereras också, så förhoppningsvis är det inte så långt kvar tills jag eller Christopher kan åka och hämta hit henne för att kunna hjälpa henne i början.
Sabla skit det här med att man blir klenare med åldern! Tack och lov åtminstone att vi bor nära mamma så vi kan hjälpa henne efter ikväll, alltid nåt.