Tillbaka med det jag skulle berätta sist och lite till

Oooj, det var en lång dag... Sist skrev jag ju att jag skulle berätta resten imorgon, såååå nu säger vi att det är "imorgon".
Det var ju ett tag sen, men jag vill ändå berätta lite om det jag skulle skriva: dagen innan Alfred tvingades åka till akuten var han och jag på vårdcentralen för att kolla hans mage. Jag tror (hoppas) inte att det är något särskilt fel på den, men han har alltid behövt gå på toa ofta, och är av och till lite lös i magen, så vi bokade en tid för koll.
Vi kom in till en doktor som frågade lite och klämde på hans mage, och sa att vi antagligen inte behövde vara oroliga, men att vi kunde prova att dra ner lite på mjölken. Sen fick vi gå till labbet för att ta blodprov för att testa för gluten- och laktosintolerans. Där började de med att mäta (113 cm) och väga (19,9 kg) och sen fick Alfred sitta i mitt knä för att ta ett blodprov. Han var orolig, men satt snällt stilla när sköterskan berättade att nålen såg ut som ett litet flygplan som skulle komma och tanka i hans arm. (Hon erbjöd oss först att gå hem och få en ny tid så vi skulle kunna smörja honom med bedövande Emla-kräm, men jag visste att han bara skulle stressa upp sig ännu värre då - han var hos tandläkaren med Christopher någon dag innan och visade sig ha ett litet litet hål som de ska laga först i augusti (!) och det är han redan nervös för.)
Så stack hon, och han började galltjuta och tårarna sprutade – och så fick hon inte in nålen i blodådern! Hon förklarade att barns ådror kan flytta på sig, så hon var tvungen att vicka rätt mycket på nålen för att få in den, och stackars Alfred var så ledsen så ledsen! Men satt ändå stilla och försökte inte dra undan armen, som tur var. Och till slut var det ju över, och det tog nog egentligen inte mer än en minut totalt även om det kändes som en evighet.
Efteråt fick han välja två leksaker för han varit så duktig, och så fick han dessutom ta en extra studsboll till Lilly eftersom han råkat studsa bort hennes blåa som hon fått hos doktorn. Så när vi satt i korridoren och väntade på att få komma in till doktorn igen glömde han snart bort hur jobbigt det varit när han lekte med sin nya boll och nya bil.
Det tog en evig tid innan doktorn tog in oss igen, vi såg honom till och med ta in en annan patient före oss, så labbsköterskan som kom ut och såg oss gick in och sa till honom att han skulle ta in oss igen. När vi till slut kom in sa han att Alfreds blodvärde var 133, vilket var jättebra, så han tyckte inte att jag behövde oroa mig – men vi har fortfarande inte fått svar på proverna fast han sa att det bara skulle ta några dagar.
Anyway, så när Alfred redan dagen efter tvingades sitta på akuten i fyra timmar tyckte jag lite extra synd om honom.
I övrigt har de här 10 dagarna sen jag skrev senast spenderats med en oerhört seg förkylning för mig, en långhelg i Kärra med årets första (och andra och tredje och fjärde) bad, sol och lek med sysslingar, rätt så mycket jobb (och tråk med en sur kund), bröllopsplanering och ganska mycket trötthet, som vanligt. Och sommaravslutning med fina sånger på tjejernas förskoleavdelning i eftermiddags. Och nu är det snart långhelg igen, yay!
Jag tror också jag har tagit en massa foton som jag tänkt att jag ska lägga upp här, men det får bli imorgon... ;)