Tillbaka med det jag skulle berätta sist och lite till

Oooj, det var en lång dag... Sist skrev jag ju att jag skulle berätta resten imorgon, såååå nu säger vi att det är "imorgon".
Det var ju ett tag sen, men jag vill ändå berätta lite om det jag skulle skriva: dagen innan Alfred tvingades åka till akuten var han och jag på vårdcentralen för att kolla hans mage. Jag tror (hoppas) inte att det är något särskilt fel på den, men han har alltid behövt gå på toa ofta, och är av och till lite lös i magen, så vi bokade en tid för koll.
Vi kom in till en doktor som frågade lite och klämde på hans mage, och sa att vi antagligen inte behövde vara oroliga, men att vi kunde prova att dra ner lite på mjölken. Sen fick vi gå till labbet för att ta blodprov för att testa för gluten- och laktosintolerans. Där började de med att mäta (113 cm) och väga (19,9 kg) och sen fick Alfred sitta i mitt knä för att ta ett blodprov. Han var orolig, men satt snällt stilla när sköterskan berättade att nålen såg ut som ett litet flygplan som skulle komma och tanka i hans arm. (Hon erbjöd oss först att gå hem och få en ny tid så vi skulle kunna smörja honom med bedövande Emla-kräm, men jag visste att han bara skulle stressa upp sig ännu värre då - han var hos tandläkaren med Christopher någon dag innan och visade sig ha ett litet litet hål som de ska laga först i augusti (!) och det är han redan nervös för.)
Så stack hon, och han började galltjuta och tårarna sprutade – och så fick hon inte in nålen i blodådern! Hon förklarade att barns ådror kan flytta på sig, så hon var tvungen att vicka rätt mycket på nålen för att få in den, och stackars Alfred var så ledsen så ledsen! Men satt ändå stilla och försökte inte dra undan armen, som tur var. Och till slut var det ju över, och det tog nog egentligen inte mer än en minut totalt även om det kändes som en evighet.
Efteråt fick han välja två leksaker för han varit så duktig, och så fick han dessutom ta en extra studsboll till Lilly eftersom han råkat studsa bort hennes blåa som hon fått hos doktorn. Så när vi satt i korridoren och väntade på att få komma in till doktorn igen glömde han snart bort hur jobbigt det varit när han lekte med sin nya boll och nya bil.
Det tog en evig tid innan doktorn tog in oss igen, vi såg honom till och med ta in en annan patient före oss, så labbsköterskan som kom ut och såg oss gick in och sa till honom att han skulle ta in oss igen. När vi till slut kom in sa han att Alfreds blodvärde var 133, vilket var jättebra, så han tyckte inte att jag behövde oroa mig – men vi har fortfarande inte fått svar på proverna fast han sa att det bara skulle ta några dagar.
Anyway, så när Alfred redan dagen efter tvingades sitta på akuten i fyra timmar tyckte jag lite extra synd om honom.
I övrigt har de här 10 dagarna sen jag skrev senast spenderats med en oerhört seg förkylning för mig, en långhelg i Kärra med årets första (och andra och tredje och fjärde) bad, sol och lek med sysslingar, rätt så mycket jobb (och tråk med en sur kund), bröllopsplanering och ganska mycket trötthet, som vanligt. Och sommaravslutning med fina sånger på tjejernas förskoleavdelning i eftermiddags. Och nu är det snart långhelg igen, yay!
Jag tror också jag har tagit en massa foton som jag tänkt att jag ska lägga upp här, men det får bli imorgon... ;)

Akuten igen

Ibland är det inte roligt att vara förälder: vi fick åka till akuten idag igen, och den här gången med Alfred.

Men first things first: jag har varit tokförkyld i några dagar igen och varit mer eller mindre däckad, men idag var jag bättre och då skulle vi gå på trädgårdsloppis vid Citadellet. När vi tittat på lite plantor och grejer såg Alfred att några barn stod och gjorde jättesåpbubblor och ställde sig och väntade på sin tur. Men det verkade som att det skulle ta lång tid, så när jag såg ett bord i närheten där man fick göra sina egna drakar övertalade jag honom att vi skulle göra det först.

Det tog sin lilla tid, men barnen tyckte det var roligt att hjälpa till, så det var ju bra.

Alfred nöjd med sin gula drake.
Tyvärr hade såpbubbelgrejerna försvunnit när vi väl var klara, så det blev han besviken över, men sen sprang han iväg med sin drake. Han sprang så fort att vi andra inte hann med, och när jag inte såg honom längre började jag ropa på honom och gå snabbare med Flora i släptåg. Kanske 25 meter framåt hörde jag honom plötsligt storgråta och såg honom komma springande mot mig med handen mot pannan, så jag släppte Flora och rusade mot honom (Christopher och Lilly kom ju lite bakom). När vi möttes släppte han handen och då började det rinna blod ner mot vänster öga. Jag fick fram en näsduk och torkade och såg att han hade ett långt och djupt jack i pannan: kanske 3-4 centimeter långt och det såg schöven ut som att det gick ända in till pannbenet.
Jag skrek på Christopher att komma fort, men såg honom inte, så jag skrek igen, och då kom två kvinnor springande för att kolla hur det var med oss. En sprang iväg igen och kom tillbaka med en liten första hjälpenväska från Röda Korset-tältet i närheten (tror det var Röda Korset, de hade i vilket fall gett frisbees och badbollar till barnen när vi gick förbi tidigare), så hon drog på sig handskar och tog fram nån tvättlapp och ett stort plåster och hjälpte oss. Christopher hade hunnit fram med tjejerna, så han sprang hem och hämtade bilen medan jag satt kvar med barnen på gräset - då började Lilly grina över att hon hade ont på hälen där hon skrapat sig förut, och försökte kräkas för att hon hade ont. Uppmärksamhetsbehov, någon? Jag röt åt henne att sluta och lägga sig ner istället, och Alfred, som hade lugnat sig hyfsat fick min mobil för att distrahera sig. Blodet hade slutat rinna, och jag frågade honom vad som hänt: han hade snubblat till och ramlat på en frisbeegolfkorg i metall, och slagit sig på den.
Christopher kom med bilen, och hade också haft sinnesnärvaro nog att ta med sig bananer till barnen eftersom det var lunchdags, och en mobilladdare, och så körde vi till sjukhuset i Helsingborg.
Alfred hade inte särskilt ont, tack och lov, men han blev ledsen när vi kom fram till akuten, där han kände igen sig redan när vi var där med mormor från när han slagit sig vid ögonbrynet för 1,5 år sen. Vi fick komma in till första bedömning efter bara ungefär 10 minuter, och sköterskan bekräftade det jag trott: att han behövde sys, så jag och han fick gå vidare till väntrummet vid öron-näsa-hals, eftersom det är de som tar hand om sår i ansiktet. Christopher och tjejerna blev kvar, och gick efter en stund och åt pizza och åkte senare till min mamma för att slippa sitta i väntrummet, som var smockat med folk.
I nästa väntrum var det också fullt med folk, några med spypåsar, och min bacillskräck som blivit värre sen barnen började på förskolan var inte glad... Efter en dryg timme hade nästan alla som var före oss blivit uppropade, så jag tänkte att det nog inte skulle ta så lång tid till, men ack vad jag hade fel. Alfred fick sitta med min mobil, så han var rätt nöjd ändå, men schöven vad det var tråkigt. Timmarna gick, och vi hade inte ätit mer än lite kexchoklad som jag hunnit köpa i väntrummet, men gulliga människor som också väntade bjöd Alfred på både chips, godis och pommes frites (och jag fick också en chokladbit av en vänlig tjej som väntat med sin kille i 6 timmar redan). När jag till slut bett Christopher lämna tjejerna hos mormor och komma med pizzarester blev vi uppropade, fyra timmar efter vi kommit in.
Och vi kom faktiskt till samma läkare som limmat hans ögonbryn sist, och hon sa först att hon kanske bara behövde tejpa, tills jag sa att jag tyckte jag sett hans skallben, så då tittade hon närmare och sa att hon skulle sätta några stygn... Alfred blev jätterädd, fast vi läst boken "Emma hos doktorn" otaliga gånger, där hon får en bedövningsspruta och blir sydd, så han fick ligga i mitt knä. Hela fem stygn blev det, och sen fick han en isglass av sköterskan, och allt var över på mindre än en kvart.
Vi sa hej då till de snälla människorna i väntrummet och gick ut och mötte Christopher och åkte till mormor innan vi åkte vidare hem för middag och sen läggning.

Tapper och tålmodig kille! Världens bästa kille, faktiskt.
Jag har lite dåligt samvete för att jag lurade honom att göra en drake istället för att blåsa såpbubblor, för då hade det här kanske inte hänt, men så kan man väl inte tänka. Jag är åtminstone oerhört tacksam över att han inte tuppade av eller värre, så det är väl åtminstone något. Var tvungen att lägga mig och krama honom när han sov nu innan jag gick och lade mig i gästrummet igen (för jag hostade så mycket igår natt). Älskade älskade barn.
Hade tänkt berätta om när han och jag var på vårdcentralen igår också (mycket nu), men jag orkar faktiskt inte, måste sova nu. Det får bli imorgon.

Stockholmshelg med möhippa och ettårsfirande

Oj, en hel vecka sen jag skrev! Förra veckan var ju lite kaotisk med mammas brutna handled (plus att jag var så trött att jag var helt vinglig), så jag var hos henne hela dagen efter och sen hade jag jobbmöte i Malmö på torsdagen och efter jobbet var jag hos en sömmerska (Alfreds kompis farmor) och lämnade min brudklänning för en liten ändring. På fredagen var jag i Malmö igen för att klippa mig, fast utan att klippa så mycket som jag egentligen vill eftersom jag behöver ha lite längre hår för att kunna ha en frisyr på bröllopet. Luggen blev dock lite kortare än vanligt i gengäld.

På fredagseftermiddagen tog jag Snälltåget till Stockholm! Vi hade från början tänkt åka hela familjen och ta bilen upp, men dels hade vi ingen vi kunde bo hos alla fem, dels kändes det mindre lockande att åka bil i åtta timmar åt varje håll när Lilly börjat bli åksjuk, så jag bokade en tågbiljett istället. Anledningen till resan var dels att systerdotter Nico fyllde ett i söndags, dels att jag skulle få en möhippa på lördagen! Det funkade inte att göra den som en överraskning, eftersom min best man/man of honour Emil bor i Stockholm och hans fru är höggravid, så det krävdes planering så att jag kunde komma upp. Men jag hade ingen aning om vad som skulle hända. Så jag lämnade Skånes blommande rapsfält för några dagar i Stockholm, där det bara dagarna innan hade snöat...

Snälltåget var rätt mysigt, det var som att åka barndomens tåg igen, vagnarna är upprustade 60-talsvagnar. Och den här uppmaningen tog jag på allvar när jag dels hoppade fram och hjälpte en ensamresande spädbarnsmamma när hon försökte få av sig jackan med bebis i knät, dels när jag upptäckte att Alfreds bästis från hans förskola i Stockholm, Isadora, satt på andra sidan gången! Hon och hennes pappa hade varit i Malmö och hälsat på hennes farmor. Så Alfred fick prata på FaceTime med henne, väldigt gulligt.

Jag kom fram till min syster Johanna, Victor och Nico sent, så de hade redan lagt sig, men på morgonen fick jag träffa den här lilla gullungen, som snabbt hittade alla sina presenter i min resväska.

Men roligast av allt var mitt "knälejon"! Jag köpte det lilla gosedjuret på IKEA för ett tag sen, bara för att det var gulligt, men så kom jag på för några dagar sen att det var perfekt att ha mellan knäna när jag sover, eftersom det plötsligt börjat göra ont i knäna när de ligger mot varann... (Hårt att bli äldre, tydligen. Sen glömde jag såklart mitt lejon där, eller om Nico snodde det, så jag hoppas de kan skicka det till mig.)
Lördagen tuffade på, och jag fick inte veta mer än att vi inte hade bråttom, så vi åt god pizza till lunch och hängde och lekte med Nico, och jag passade på att vila (sköööönt) ett par timmar när hon sov, och vid tjugo i fyra sa Johanna att nu var det dags att gå!
Vi tog tunnelbanan till St Eriksplan och gick till Vasaparken, där Emil och Nina (tjejernas gudmor) satt på en filt och väntade på oss, med rosa bubbel, vindruvor, nötter och en spellista med svensk indie spelandes ur en liten högtalare.
Där satt vi och pratade ett tag och hade supertrevligt, och efter en stund såg jag i ögonvrån att någon närmade sig oss. Jag tittade upp, men det såg inte ut som någon av mina kompisar, så jag brydde mig inte mer om det tills de kom ännu närmare och jag tittade upp igen.

Och så var det Titiyo! (med en kompis)

Emil, som jobbar som bland annat hennes artistagent, och visste att jag gillar henne så han hade fixat så hon kom och sa hej, gratulerade och gav mig en liten present (en Titiyo-tygkasse med ett rör Treo i). :) Jag berättade att vi faktiskt setts förr, när jag intervjuade henne för typ hundra år sen, plus att jag ansvarade för byggandet av hennes hemsida för närmare tio år sen, och att vi då pratat i telefon, och då kom hon på varför hon kände igen mitt namn och blev jätteglad, för hon älskade sin (gamla) hemsida. Mycket roligt!

När hon och hennes kompis gått gick vi vidare, till Emils kontor i Bonnierhuset.

Där kom tre vänner till: äkta paret Per och Petra, samt Anna, och i ett fint rum med fantastisk utsikt hade vi popquiz med Sara-tema som Nina gjort, Rappakalja med Sara-frågor (gjort av Nina och Johanna) och ett popquiz som Per fixat och sen drog Johanna fram en tärning: dags för hennes favoritpartytrick Tärningsspelet!
Tärningen ska avgöra vad ens nästa steg blir, och de sex alternativen ska vara: ett som man gärna vill, ett som man absolut inte vill och fyra som man normalt inte skulle göra. Så jag fick slå tärningen först om vilken restaurang vi skulle till (de hade bokat bord på tre olika och hade tre alternativ till) och Sjätte Tunnan, en medeltidsrestaurang i en källare i Gamla Stan vann (nej, inte E-Types restaurang, det visade sig att det finns en hel hög liknande ställen), att vi skulle ta tunnelbanan dit och att vi skulle ta oss till tunnelbanan genom att gå Silly Walk..! (alla tre alternativen var nummer 1, så vi började misstänka att tärningen var riggad, men nej, jag hade bara otur i början.)

Det visade sig vara sjukt jobbigt att gå Silly Walk, även fast det inte var så långt! Men alla var tappra och gjorde det hela vägen, och det var också väldigt roligt!

På vägen till Gamla Stan fick jag slå tärningen igen och fick det sämsta alternativet igen: när vi kom in på restaurangen skulle jag skrika "Vi är här nu!!"... Kändes ju urdumt, men jag antar att man får gå med på viss förnedring på sin möhippa, och jag gjorde det - och ett gäng som satt strax innanför dörren svarade nåt i stil med välkomna, så det var ju tur att de inte blev sura. :)
Och till allas vår förvåning var maten riktigt bra!

Efter maten tog tärningsspelet oss till sunkhaket Brother Tuck på Götgatan (alltså det där med att någon gång få alternativet man gärna skulle vilja ha, det var ju omöjligt) för en shot Fireball (tack och lov fick jag bartendern att ge mig bara en halv, för jag tål typ ingenting nu för tiden), och sen vidare med tunnelbana till Globen och vår sista anhalt, som jag fortfarande inte visste vad det var, men tärningen sa att vi skulle sjunga "Vi gå över daggstänkta berg" hela vägen dit. Också förvånansvärt jobbigt, tydligen har ingen av oss någon kondition, men vi lyckades sjunga eländet hela vägen, säkert 30 gånger, minst. Och sen skulle vi sjunga karaoke!

Såklart var det också kul, det var ju karaoke. Och såklart sjöng vi "We are the world" och "Do they know it's Christmas".

Och sen behövde Per och Petra och Johanna åka hem, men vi andra fyra stannade för en sista drink innan det var dags att sova.

Jätterolig dag, och jag är så glad för mina fina vänner som fixat så fint och som känner mig så väl (skrev inget om det, men de hade förvånansvärt bra koll på mig i frågespelet vi gjorde tidigare). :)

Och nästa dag firade vi Nicos ettårsdag!

Men jag hann också med att se på Instagram att min gamle vän Martin sålde en barncykel på loppis, så jag åkte och fick den till skänks för att släpa med den hem på tåget.
Så all in all en jättebra helg, även om jag nog var tröttare efter den än innan. :)

Stackars mormor

I eftermiddags när jag och Christopher just började göra oss klara för att åka och hämta barnen tillsammans ringde mamma och grät. Hon var på en biltvätt och hade precis ramlat och brutit vänster handled - och var utöver smärtan extra ledsen för att det bara var 3,5 år sen hon bröt höger handled och mindre än ett år sen hon bröt foten! (Ja, hon står redan i kö för utredning om benskörhet...)

Vi kastade oss i bilen, hämtade barnen och körde till akuten i Helsingborg, gick in och Alfred började gråta för han kände igen sig från när han var där när han slagit upp ögonbrynet förra hösten. 

Vi blev visade till ett litet väntrum eftersom de just skulle lägga en blockad på mamma mot smärtan, och efter 10 minuter eller så visade en sköterska in mig i rummet där mamma låg. 

Hon var så fin i nya vårkläder och jag tyckte så synd om henne som låg där och hade ont, men vi hann knappt prata något innan min syster Johanna ringde och så kom det ett gäng och skulle köra iväg mamma i sängen till röntgen nästan samtidigt. Allt blev bara kaos i mitt huvud, som redan var snurrigt av trötthet och begynnande förkylning (jag har sovit ensam med snoriga och hostiga barn i två nätter för Christopher var utmattad och fick sova i gästrummet), så när sköterskan sa att det skulle ta några timmar (kö på röntgen, sen flytt till ortopedkirurgen där det var fullt, sen reponering av handleden (= dra den rätt), sen röntgen igen, sen eventuellt operation) så det var lika bra att vi gick och fikade eller nåt, och mamma sa att det var okej att vi åkte hem så gjorde vi det eftersom det snart var middagsdags för barnen. Och oj vad dåligt samvete jag haft sen dess för att jag lämnade stackars mamma ensam!
Vi har smsat så jag har koll på vad som händer och hon har sagt att jag inte behöver komma förrän hon vet hur länge hon behöver vara kvar, och så har vi ringt ett par gånger, men när vi pratade senast låg hon och hade så ont att hon skakade men låg ensam i ett rum utan klocka för att kunna ringa efter hjälp, och själv låg jag och försökte lägga tjejerna och fick panik över att jag inte kunde hjälpa henne.
Men nu har en läkare dragit handleden rätt och hon har fått gips och väntar nu på röntgen igen för att få veta om hon behöver opereras också, så förhoppningsvis är det inte så långt kvar tills jag eller Christopher kan åka och hämta hit henne för att kunna hjälpa henne i början.
Sabla skit det här med att man blir klenare med åldern! Tack och lov åtminstone att vi bor nära mamma så vi kan hjälpa henne efter ikväll, alltid nåt.

Maskerad!

Maskerad på tjejernas avdelning på förskolan igår. :)

Liberodräkterna i stl 92 funkar precis fortfarande...

Långhelg i Lysekil

Nu är vi på väg hem från Lysekil, sent, i hopp om att barnen ska somna för natten ganska tidigt och att Lilly därigenom ska slippa bli åksjuk - men hon har också på sig såna åksjukearmband som jag hade när jag var tvillinggravid. 

Långhelgen har varit nästan helt igenom superhärlig med strålande solsken och lyxig matlagningsservice av i huvudsak barnens farmor (och typ alla utom mig) - men det började ju lite jobbigt med att vi inte var helt hundra procent säkra på att det bara var åksjuka Lilly råkat ut för, och redan framme i Lysekil var både farmor och farfar och Christophers syster med man och två barn. Lilly mådde dock bra när vi kom fram, men under middagen började plötsligt Floras ögon vara, så nästa tanke var ju att alla ungar skulle få ögoninflammation... Men ögonen var inte röda, och farmor som varit sjuksköterska för länge sen sa att det nog bara var proteiner som lösts ut för att något irriterat ögonen. 

På lördagsmorgonen såg hon ut såhär, men sen blev det bra, tack och lov. 

Solglitter i havet, något av det vackraste jag vet, på promenad ner till stranden med hela gänget. 

Mys i soffan (det gula är min t-shirt) efter husmålning (Christopher och farmor), gräsklippning (farfar), gräskrattning (jag och barnen) och massa spring och lek utomhus igår (Rebeccas familj åkte hem på lördagkvällen).

Senare på kvällen var det dock lite ångestladdat då det var sista dag för att osa till vårt bröllop och några tackade nej i sista stund och drygt 20 har fortfarande inte svarat. Känner oss lagom o-poppis... 

Idag var det fantastiskt varmt och skönt i solen och vi kunde bara ta det lugnt och ta en liten utflykt till hamnen i närheten och titta på vindkraftverket och kasta sten i vattnet.

Och på stranden lite senare råkade Lilly springa lite för långt ut i vattnet och blöta ner sina byxor...

På färjan nyss. Nu längtar vi till sommaren så vi kan komma tillbaka och bada!