Mer förvaring och syskonbråk

Jag har länge retat mig på att vi har så mycket leksaker som inte har nån bra förvaringsplats i lekrummet, och funderat på var vi kunde sätta upp hyllor. Idag tog jag mig för att mäta och kom på att på väggen mot vardagsrummet skulle det få plats, och sen åkte jag och köpte konsoler och hyllplan och Christopher skruvade upp dem och jag fyllde dem, och det blev så bra! Så nöjd! Det lär ju bli kaos snart igen så klart, men nu ser vi åtminstone äntligen överdelen av den vita hyllan med lådorna, som varit helt belamrad med grejer typ sen vi flyttade in.

På förmiddagen idag var Christopher på fixardag på förskolan och jag var hemma med barnen, och vi skulle byta plats på bokhyllan i deras sovrum och jag tänkte att det skulle vara kul för dem att hjälpa till. Det var det ju en stund, tills Lilly började krångla med att ingen annan fick röra "hennes" böcker i högen hon fixat, och när Alfred och Flora ändå gjorde det utbröt full hysteri, och jag fick spader och skrev så stackars Flora blev så rädd att hon kissade på golvet. Pris för dagens mamma häråt, tack.

Men det här med syskonbråk alltså... I fredags kom min vän Emil med familj (från Stockholm) hit och sov över, för hans mamma som är konstnär och bor här i stan skulle ha vernissage på lördagen. Det var supertrevligt, om än lite kaotiskt med fem barn här, men det jag skulle komma till var att på vernissagen var även Emils bror med döttrar, som är nånstans mellan 20 och 25. De är två supergulliga tjejer som jag träffat några gånger förut också, och de verkar vara så goda vänner som bland annat var ute och reste en långresa tillsammans i våras. Men så kom vi in på att prata om syskonbråk, apropå våra barn, och de berättade att de slagits mycket under sin uppväxt, och senast slogs de på en gata i Indien i våras... Det tar aldrig slut alltså. Hurra, vad mycket vi har att se fram emot. ;)

Men jag ska tillägga att barnen också haft mycket roligt tillsammans idag - det enda jobbiga är att när de leker som bäst ihop nu så springer de runt och skriker på öronbedövande volym, så ikväll fick Christopher nog och skrek åt dem så de blev livrädda. De tar knäcken på oss båda två, tydligen.

Fredagsglassen

I vår familj får man glass på fredagar efter förskolan. Idag gjorde vi lyxig fredagsglass med strutar, blåbärsglass, guf (fluff som man ofta får i Danmark, jag hade aldrig provat att göra själv innan, men jag hittade en burk på Netto för ett tag sen som man skulle vispa upp) och strössel. Succé!

Blöjor fram och tillbaka

Lilly har kissat på sig varje dag ute på gården på förskolan efter lunch de senaste dagarna, några gånger två gånger på samma dag, så igår bestämde Christopher med fröknarna att hon skulle få ha blöja på sig efter lunch när de går ut. Lilly hade absolut inget emot det, hon ville till och med ha på sig blöja direkt på morgonen eftersom hon hade uteklubb på förmiddagen, så då fick hon väl ha det då. Jag vet inte varför hon kissat på sig, för hemma har hon inga som helst problem med att gå på pottan i tid, men det är visserligen lite långt att hinna till toaletten på förskolan eftersom deras avdelning är en trappa upp, men jag tror att hon egentligen skulle hinna om hon ville. Jag har sett i tvillinggruppen att det är andra barn i samma ålder som också börjat kissa på sig på förskolan, så det kanske inte är helt ovanligt, så jag oroar mig inte över det även om det är lite tråkigt, men jag tänker att det väl förhoppningsvis går över fort.
Flora å sin sida lade sig utan blöja på riktigt för första gången på kvällen, för hon var "svettig om rumpan", så vi tog av blöjan. Och det gick hur bra som helst!

Alfred har fått två nya "gosedjur", efter att vi läst en kompisbok som tjejerna fick av mormor i födelsedagspresent, där Kanin får ett lugn-och-ro-hjärta av sin mamma för att kunna lugna sig när han är arg: när Alfred var bråkig härom dagen gick han och jag ner i arbetsrummet och sydde ett hjärta åt honom. Det röda tyget jag hade var inte särskilt mjukt, så jag tog fram ett svart sammetstyg också, men han ville ha ett rött hjärta och så kunde han tänka sig en svart oval också, så då gjorde vi båda, och Alfred fick peta i stoppningen själv. Vi får försöka komma ihåg att ta fram dem när han är bråkig, så får vi se om det har nån effekt.

Katastrofberedskap nästan halva året

Den här tiden på året - vilket egentligen innebär ungefär fem månader om året (oktober till och med vabruari) sen våra barn började på förskola - är jag och min kropp i ständig katastrofberedskap för magsjuka hos barnen. Minsta knyst om ont i magen eller minsta lilla ljud på nätterna som inte låter som vanligt och mina öron är på helspänn och stresshormonerna rusar och ger mig ständig magkatarr. Jag har alltid varit rädd för magsjuka, men sen den gången för knappt två år sen då alla tre barnen och Christopher fick det under samma vecka och jag var den som fick ta nattvaken med alla barnen och ta hand om allt och alla, är jag helt hysteriskt nojig för att det ska hända igen, för det var så fruktansvärt jobbigt. Så sen dess: så fort hösten kommer och statusar i sociala medier börjar dyka upp om barn som spyr (vaaaaaarför envisas folk med att berätta om det i sociala medier, vaaarför?!) så ligger paniken ständigt på lur.
Jag fattar ju att det vore för mitt eget bästa att chilla och bara vänta och se och ta det jobbiga om/när det kommer, men jag funkar tyvärr inte så. Jag kom på inatt att jag ska ringa min svåger Victor som är psykolog och fråga om han har några knep för hur jag ska kunna lugna ner mig, men innan jag hann det ringde de från Alfreds avdelning på förskolan i förmiddags. Han hade ont i magen och var ledsen, och hade hulkat när de ställde fram maten (men inte spytt), så Christopher fick åka och hämta honom.
Så mitt stresspåslag tjongade på med full kraft direkt, och jag gjorde mig beredd med spypåsar, klorinspray och gummihandskar nära till hands och tog emot en blek liten hängig pojke som ville titta på tv. Så jag lade ut ett tvättbart överkast i soffan och satte mig på helspänn med honom, men efter ungefär två minuter sa han att magen var lite bättre och att han ville ha något att äta. En halvtimme och två mackor senare var han hur pigg som helst och ville ha popcorn, och en halvtimme efter det dansade han i soffan och stängde sen självmant av tv:n och ville ut och spela fotboll. Wohoo!! Jag har ingen aning om vad det var med honom tidigare på dagen, men det verkar ju ha varit falskt alarm - det var ingen annan som varit sjuk på förskolan heller, så oddsen var ju ändå rätt goda - och han har mått tippentoppen resten av dagen. Men jag räknar med att jag kommer ha svårt att sova inatt för jag kommer lyssna ännu mer efter konstiga ljud från alla tre, och imorgon måste jag ringa Victor, för jag orkar inte med det här.

Hår, hud och uttal

Jag var på tal om ingenting och gjorde hela två saker för mig själv i förra veckan: klippte håret och var hos hudläkare och kollade leverfläckar. Och det blev succé på båda: inga fläckar såg konstiga ut, och jag blev toppennöjd med håret, vilket jag alltid blir när jag klipper mig hos min favvo Elina i Malmö. Dessutom är det alltid trevligt att prata med henne, och jag har gått hos henne av och till i 13 år nu, tror jag det blir. Hon är höggravid nu, men har lovat att klippa mig innan bröllopet nästa sommar fast hon är mammaledig då. :)

Jag fortsätter på temat "på tal om ingenting" med två saker till:
1. Våra små treåringar har fått riktiga kompisar på förskolan nu - de börjar ju bli så stora. Framför allt är det en flicka som heter Tilly som de gillar båda två, men jag tror Flora leker mest med henne. Tilly har till och med sagt till sin mamma att hon önskar att hon vore Floras och Lillys tvilling. :) Härom morgonen när vi lämnade på förskolan och hade sagt hej då så sträckte Tilly fram handen mot Flora, och Flora blev så glad att jag blev alldeles varm i hjärtat. Hennes leende, blygt och under lugg men helt ohejdbart - så fint!
2. Båda tjejerna pratar jättemycket och bra - jag såg nånstans (minns inte var, men antagligen i tvillinggruppen) att någon varit på treårskontroll på BVC och då frågade de om barnen pratade i treordsmeningar. Jag blev helt paff, för det gjorde de väl för evigheter sen? Här är det ingen hejd på orden, fast uttalen är det förstås si och så med fortfarande. Jag försöker få Lilly att lära sig säga sitt namn, för hon säger fortfarande Ninny ("Ninny Wiwa Hedda Neis!" = Lilly Viva Helga Reis), men det går inte, hon kan inte säga L. Det lustiga är att hon säger L på två olika sätt beroende på ord: antingen som N eller som J, och N blir också J ibland: ballong heter bajomm, banan heter bajaam.
Men man lär ju sig förstå, som igår kväll när hon sa "Näp mej öppa min mattehatta", och för mig var det ju självklart att det betydde "Hjälp mig öppna min vattenflaska".

Men namnen var tydligen för svåra för båda två, för Lilly säger fortfarande Doa om Flora, och Flora själv har som närmast kommit att säga "Ffffola!". Fast å andra sidan är det ju så gulligt att det väl inte är någon brådska att börja säga rätt.

3 år!

Jag hade alltid tänkt att jag nån gång skulle ha två döttrar, men jag hade aldrig nånsin kunnat tänka mig att jag skulle få två på en gång, och definitivt inte efter att jag redan fått ett barn. Men nu har de varit mina i tre hela år. Det har varit tre fantastiskt underbara och skitjobbiga år då jag varit både tröttare och lyckligare än någonsin. Älskade älskade Lilly och Flora, grattis på 3-årsdagen!!

Efter en natt där jag var vaken ett par timmar nånstans på mitten och där Alfred väckte mig tjugo i sju så låg vi åtminstone kvar i sängen tills Lilly vaknade klockan 8 (hon låg hos mig) och bad henne gå in till sin säng så vi kunde sjunga för henne och Flora. Så vi väckte i alla fall Flora med sång, och så fick de några presenter i sängen.

De fick egna "tugghalsband" och Doktor McStuffins-fruktlådor, och ett L och ett F från Alfred (såna som man kan sätta på till exempel en dörr) och sen ville de ner och öppna fler paket för det där lilla räckte ju inte. :)

Efter frukost och dusch av alla var det dags att förbereda för kalaset, och Flora och Lilly hann leka med ballonger en stund (och en exploderade när jag blåste upp den så jag blev helt rödsprängd i ögat).

Gullungar!

Varsin tårta så klart. Och eftersom Floras favoritfärg är rosa och Lillys blå blev de förstås dekorerade därefter.

Blåsa ut ljusen! Det fick bli i två omgångar eftersom alla gäster inte var med första gången. :)

Men Floras favorit var vaniljhornen (som jag doppat i rosa och blått socker): hon tog sju.

När kalaset började lugna sig och folk börjat åka hem satte sig tjejerna med lilla Vera, 6 månader, och de var så gulliga med henne!

Men det här med att få en fin bild på båda mina tjejer samtidigt är inte det lättaste.

Jag har personligen haft en jobbig dag för jag har varit såå trött och haft jätteont i magen och känner att jag liksom är lite torr i tonen - vilket jag väl i och för sig alltid är, för jag har lite svårt att skriva sådär fint och ärligt om känslor, men jag måste anstränga mig lite här på slutet. Lilly och Flora, mina älskade tjejer. Jag kan inte förstå att jag har lyckats göra er (och er fine bror), två såna fantastiska små människor. Ni är så olika, och helt underbara på varsitt sätt (ni har också varsitt helt olikt sätt att driva mig till vansinne på): 

Flora, du är underfundig, blyg och försiktig men ändå oerhört bestämd och envis. Du är mammas lilla tjej och vill alltid vara nära mig, vilket ger mig dåligt samvete när jag är för stressad för att bära runt på dig så mycket som du vill. Men du är min lilla loppa och jag älskar dig alldeles oerhört.

Lilly, du är vår lilla clown som nästan alltid är öppen och glad mot alla. Du vet exakt hur du vill ha allting och blir det inte rätt blir du inte nådig att tas med. Men du är en liten gosefia, på dina egna villkor, och tack och lov vill du oftast gosa med mig, och jag älskar dig alldeles enormt.

Tre år alltså. Otroligt.

Jinxad sömn

Att jag aldrig lär mig att man aldrig ska prata om när något som tidigare varit jobbigt med barnen plötsligt går bra. Som igår när jag skrev att barnen sover rätt bra nu: självklart fick vi en skitnatt efter det.
Vid tvåtiden kom Flora in och klättrade upp i vår säng med ett helt artilleri av gosedjur som också skulle få plats. När hon nästan var färdig med att placera ut alla kom Lilly och kravlade upp på min andra sida med både sitt täcke och kudde... Och det var inte bara att det blev trångt, utan hon höll på att krångla och prata bra länge så jag blev klarvaken, och sen skulle hon dricka vatten tre gånger (och då skulle Flora också ha såklart) och det tog nästan en timme innan jag kunde somna igen. Ett tag efter det kom Alfred in och snyftade för att han inte fick plats i vår säng, så Christopher fick följa med honom in till barnens säng och fortsätta sova där.
Så ikväll måste jag komma ihåg att be dem att inte komma in utan att stanna och sova i sin egen säng, för det hjälper faktiskt ofta - när jag har gjort det sover de ofta bättre! Imorgon fyller de ju dessutom hela tre år, de små lopporna, så då är det ju bra om de ligger inne hos sig så vi kan komma in och sjunga.
Jag gjorde ett så fånigt misstag idag på tal om födelsedagen: jag lade fram presenterna vi köpt till dem i arbetsrummet i morse för att vi skulle slå in dem under dagen, men sen fick jag så oerhört mycket jobb att göra så jag helt glömde bort dem. Christopher åkte och hämtade barnen och jag försökte få färdigt en skrivuppgift innan de kom hem och satt och skrev febrilt, och Flora kom in och tog upp en matlåda med Paw Patrol på och frågade "Är den Alfreds?". Jag flög upp och slet den ur händerna på henne och kastade in de andra grejerna bakom en kudde - och som tur var var faktiskt just den matlådan till Alfred, men jag vet inte hur mycket av det andra hon hann se... Men hon tyckte det var jätteroligt att jag fick panik, så det var ju alltid nåt.
Jag har bakat en massa, men nåt mer har jag inte hunnit förbereda, men det är väl å andra sidan inte så mycket mer att förbereda än en fiskdamm och att plocka undan lite, så det ger sig. Klockan 14 imorgon har vi i alla fall kalas, och mormor och Stella, farmor och faster Rebecca med man och deras två barn Linus och Moa kommer, samt två par vänner med ett respektive två barn, så det blir en del folk. Och presenterna får vi slå in när barnen somnat.

Täcken och lyx!

Alla våra barn har fått täcken!
Alfred har haft ett täcke ett tag, men sällan använt det, men de senaste nätterna har Flora och Lilly vaknat och varit frusna - de har aldrig nånsin använt täcken, de har ju alltid pyjamas och det brukar räcka. När vi någon gång provat filtar har de bara snurrat runt och lekt med dem och sparkat av sig dem. Men nu tog jag fram de två extra täcken vi haft liggande länge och gav dem varsitt påslakan, och de tyckte det var roligt att få egna täcken, och använder dem faktiskt utan en massa krångel. Stort: nästan tre år utan täcke, men nu var det dags.
På sistone har barnen sovit ganska bra allihop: det händer ofta att åtminstone en av dem sover hela natten utan att komma in till oss, och det har skapat den oerhörda lyxen att jag och Christopher dels kan få titta på tv ostörda på kvällarna, dels att vi får sova hyfsat. Helt fantastiskt!
Men jag kommer faktiskt ihåg att jag fick lite ångest när jag var gravid med tvillingarna över att vi skulle börja om med vaknätter när då Alfred äntligen börjat sova bättre, och tjejerna är ju nu bara lite äldre än vad han var när de kom.
Nu ska vi faktiskt ta och titta lite på den där tv:n. :)

Första blöjfria natten för Flora... eller inte.

Ikväll bestämde Flora och jag att hon skulle få sova utan blöja, eftersom hon inte kissat på natten sen i somras.

Men när vi läst böcker och släckt lampan och hon ormat runt lite sa hon:

- Mamma? Jag känner att det inte är skönt med trosor.

Så då fick hon på sig sin trygga och oknöliga blöja igen. Och det gör mig egentligen ingenting: Lilly kissar fortfarande i blöjan nästan varje natt, så vi köper ju ändå blöjor fortfarande, och ibland återanvänder vi Floras nattblöjor eftersom de är helt rena, så vill hon ha det så får hon gärna. Fast torr är hon!

Bilar och läkande tå

Igår körde Christopher till Göteborg för att möta upp en Blocketköpare till vår bil Skoda Superb, och sen med tåg vidare till Varberg för att hämta vår nya leasade sjusitsiga Volkswagen Touran. Jag brukar inte bry mig så mycket om bilar, men den här har jag verkligen tyckt om, så det kändes faktiskt lite vemodigt att sälja den. Det var ändå bilen som vi körde hem våra tvillingar från BB i.

Under tiden satt jag hemma och jobbade och väntade på att bli uppringd från vårdcentralen som jag ringt för att fråga om min pott-tå. Det hade gått elva dagar sen jag skar upp den och fick den hoplimmad, och den gjorde mer ont än vad den gjorde de första dagarna och jag gick och haltade och har fått ont i vristen dessutom av att gå snett. Jag hade upptäckt de senaste dagarna att det var som en hård vass platta mitt i såret som stacks, och jag misstänkte att det var limmet, för huden läkte inte ihop runt den. Jag tänkte att limmet väl skulle hålla ihop sårkanterna och inte ligga djupt inne i såret, så därför ringde jag för att be dem kolla på det igen. Hon som ringde upp mig kom ihåg mig (fördelen med att ha gjort något så fånigt som att skada sig på en potta) och nu hade hon pratat med läkaren om hur vi skulle gå vidare. De ville gärna titta på det igen, men jag fick inte tid förrän efter helgen, så när vi lagt på började jag pilla försiktigt på det där hårda. Det gjorde inte så ont, så jag fortsatte pilla, och plötsligt lossnade det, och japp, mycket riktigt: det var en hård klump lila lim.

Så istället hade jag ett öppet jack som var kanske 3 mm djupt, men det blödde inte och gjorde inte det minsta ont när jag gick längre. Och när jag tittade igen efter ett par timmar så hade det redan läkt ihop! Så nu har jag alltså gått i en dryg vecka och haft ont mer eller mindre i onödan för att limmet satt på fel plats, och läkartiden kan jag avboka på måndag morgon.

Och senare på kvällen kom Christopher tillbaka med vår nya bil! Men jag har inte hunnit gå ut och titta närmare på den än, så det ska jag göra snart när vi ska gå ut på stan och spana in "Höst i Landskrona"-dagen. Håll tummarna för att alla tre barnstolarna får plats i baksätet!

Den ständiga avsaknaden av tålamod

Ett argument som jag ofta hör för att åka bort från sina barn ibland är att man kommer hem laddad med nytt tålamod. Hmm. Skulle inte riktigt säga att det är applicerbart på mig. Men hur som helst: härligt att vara hemma med mina ungar igen, fast nu saknar jag Johanna och Nico. (Jag är glad att jag inte bor i Stockholm längre, men det hade gärna fått ligga lite närmare.)
Men tillbaka till det här med tålamod, eller avsaknaden därav. Jag har visserligen inte skrikit åt barnen än sen jag kom hem, så lite bättre kanske det är ändå. Men när barnen skulle hämtas från förskolan idag och jag och Christopher åkte tillsammans för att hämta dem (oftast gör jag det själv) och vi fortfarande efter 35 minuter inte hade fått ut tjejerna från hallen så gav jag upp och gick bara ner för trappan tillsammans med Alfred. Båda tjejerna började skrika efter mig (fast Christopher var ju kvar med dem), och i trappan ner mötte jag en tjej på Alfreds avdelning tillsammans med sin mamma. Mamman frågade mig "Är det du som är den populära mamman?", eftersom båda tjejerna ylade "maaaaaaaamma!!" och skrattade lite. Jag förklarade att vi försökt få hem dem i en halvtimme och att nu ger jag upp och går, då kanske de till slut följer med, och hon sa typ "ja, hur man än gör är det alltid nåt fel", och ja, ungefär så. Men hem kom vi åtminstone till slut. Och nu är det dags att sova.

Längtar hem!

Nu sitter jag på tåget hem efter nästan fyra dagar borta. Jag har haft supermysigt med Johanna, Nico och Victor - det har varit några år när jag och Johanna tyvärr av och till haft en halvknackig relation, så jag är jättelycklig att vi nu står varann nära. Och igår kväll hade vi brädspelskväll med två av deras vänner, så jag fick till och med umgås med folk som vuxen en kväll utan barn, det var inte igår. Sen att jag kände mig som en idiot med amningshjärna när jag inte fattade ett dyft av reglerna som Maria tappert försökte förklara för oss var en annan sak... :D Victor och Fritiof verkade förstå det mesta, men jag och Johanna bara tittade på varann med glasartade blickar och kunde inte låta bli att skratta åt eländet, men vi kunde åtminstone skylla på sömnbrist- och amningshjärnor (och sen vann Johanna hela skiten ändå).

Johanna frågade mig i morse innan jag skulle åka om jag längtat nåt fruktansvärt eller om jag haft det bra, och faktum är att jag klarat mig alldeles utmärkt: när jag väl är iväg så kopplar jag nog liksom bort - det var bara när jag såg Flora se lite nere ut på FaceTime som jag fick dåligt samvete, men annars har det varit helt okej längtansmässigt. Men nu på tåget satt jag och skulle radera lite bilder ur mobilen, och oj vad jag började längta efter mina små knasbollar!

Det har varit härligt att gosa med lilla Nico, men jag får också erkänna att jag är glad att vi är förbi den åldern där barnen bara är sådär hjälplösa (hon är nästan fem månader nu).

Så: hem till mina trotsisar och min stora kille, förhoppningsvis lite påfylld med nytt tålamod! <3 <3 <3 OCH förstås hem till min älskade fästman, som tappert släppte iväg mig för de här dagarna, och som dessutom verkar ha klarat sig hur bra som helst utan mig. <3

Egentid i Stockholm

Jodå, nu är jag i Stockholm och glassar. Idag har jag ätit lunch med en vän och sen hängt med Johanna och Nico och ätit pizza och glass och tittat på film - sånt man kan göra med en såpass liten bebis att hon bara ligger i famnen och ammar. Ganska lugnt och skönt!
Men jag fick dåligt samvete när mina egna gullungar ringde mig och Flora såg ledsen ut... Jag ska ju vara borta i nästan två dagar till, det är ju en evighet!

Fast det är förstås rätt mysigt att gulla med den här lilla (och göra fula miner, tydligen) och att få tid med min syster.

Så jag hoppas på att mina barn passar på att bonda med sin pappa, det kan faktiskt behövas också.

Dansa mamma!

Jag kommer inte ihåg om jag berättade om det här i somras, men Marit Bergman uppmanade sina fans att skicka in en video där barn och mamma dansar till hennes låt "Dansa mamma!". Hon bad särskilt om lite äldre mammor, så då filmade jag mig, mamma och barnen (eller snarare, Alfred var med först men drog sen) och skickade till henne (jag har jobbat med Marit för några år sen och känner henne lite). Nu är videon klar och vi är med, och alla intäkter från videon går till SOS Barnbyar, så sprid den gärna vidare!
 

Imorgon drar jag

Imorgon efter förskolelämningen ska jag sätta mig på ett tåg till Stockholm och vara borta från min familj i tre och ett halvt dygn. Jättekonstigt.

På ett sätt ska det bli skönt att komma bort lite, för just nu är vi inne i en period med så mycket bråk att jag blir tokig, men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag lämnar Christopher ensam med allt krångel och för att jag inte kommer vara med mina barn på flera dagar - jag som aldrig brukade lämna dem och nu är det andra gången på bara ett par månader (jag var ju borta i drygt två dagar för systerdotter Nicos namngivning i augusti också).
Men vi får väl se hur det går, just nu har jag fått för mig att nån kommer bli sjuk eller nåt inatt så jag inte kan åka - Alfred är väldigt snorig igen, men har varit pigg ändå. Nåväl, vi får se.

Inte niffa mig!

Lilly: - Pappa, nä sluta de öra ont i mitt finger?
Christopher: - Det går över tills du gifter dig.
Lilly: - Ja ka inte niffa mig! Ja fylle snart år! Te år!
:D

Stackars stackars mig

Idag för ett år sen åkte vi till Kreta, idag skar jag sönder en tå på en potta. 3 oktober 2015 - 3 oktober 2016: 1 - 0.

Jag var nere i arbetsrummet och Christopher hade värmt lunch åt oss uppe i matrummet, och jag tog med mig datorn upp för att titta på ett avsnitt av min nya favvoserie "Casual" medan vi åt, och eftersom jag höll i datorn såg jag inte jättenoga var jag gick, utan snubblade på pottan som stod i köket. Jag lyckades få in foten i hålet, och när jag trampade ner kände jag att det gjorde rejält ont i vänster "ringtå". När jag trasslat mig loss, ställt ner datorn och tittade på min tå såg jag att den slitits upp riktigt djupt.

Christopher plåstrade om mig, och sen åkte jag till vårdcentralen och fick vänta en timme och sen blev jag hoplimmad - det var för trångt att sy på undersidan av tån, och läkaren och sköterskan fick improvisera hur de skulle bära sig åt.

Till slut fick jag en fingerskena ovanpå foten för att tån ska hållas så orörlig som möjligt, och det har nästan inte gjort ont sen dess åtminstone.

Medan jag skrev detta hittade Christopher lusägg i Floras hår, och jag gick upp och hittade ägg även i Alfreds och mitt hår... Så nu är det 2 - 0 till 3 oktober förra året och lusbehandling som väntar imorgon bitti. Suck.

Nästa trotsunge

Jag börjar undra om man kan få en stroke av ren ilska? Flora har satt igång sitt trots redigt rejält nu, och hon kör en lite annan variant än vad Lilly gjort. Jag har visserligen redan lite glömt hur Lilly gjorde när hon höll på som värst, eftersom jag har minne som en guldfisk (antagligen en ren självbevarelsedrift nu för tiden), men både jag och Christopher tyckte att det var lite mindre omöjligt att få henne att ge med sig: när det var något hon bara vägrade och vi till slut gjorde det åt henne så blev hon hysterisk, men då släppte det liksom så hon kunde börja om från början och göra det själv istället och sen var det klart. Men Flora... hon bara skriker och skriker och skriker och slutar aldrig. Aldrig. (Okej då, nån gång, men ni fattar.) Det känns ibland mer faktiskt som retsamt trots än som "kan själv", även fast jag lärt mig att barn aldrig "trotsar" i vuxen bemärkelse. 
Som ikväll: jag lade tjejerna, och Lilly ligger alltid på min högra sida, som är närmast sänglampan. Så hon brukar få släcka, sen får hon tända igen och så får Flora klättra över mig och också släcka, och sen kan de sova. Men idag blev Flora svinarg för att Lilly släckte, och började gallskrika. Jag försökte förklara att så gör vi ju alltid, och nu tänder vi igen så kan du släcka, men nej. Jag försökte också avleda och prata om att det var snällt att hon hämtat min vattenflaska, men hon bara skrek. Till slut gick hon med på att Lilly fick tända igen och så lade hon handen på strömbrytaren. Men släckte inte. Och fortsatte skrika. Jag blev ganska snabbt arg och sa åt henne på skarpen att släcka, men nej. Jag blev argare och skrek åt henne, men hon släckte inte, och Lilly blev orolig. Till slut släckte jag och lyfte över henne till min andra sida, men då blev hon förstås totalt hysterisk och klättrade tillbaka och tände, men vägrade släcka. Efter att ha rutit lite mer åt henne bar jag ut henne ur rummet, men hon sprang tillbaka, så jag drog ur sladden till lampan, vilket bara resulterade i ännu mer skrik och en hysterisk unge som knäppte på lysknappen tusen gånger. Jag var så arg att jag började undra om den där stroken, och efter att ha lyft tillbaka henne när hon försökte gå till lampan 5-10 gånger och sen ha hotat med att hon skulle få sova ensam i gästrummet och börjat lyfta ner henne så lugnade hon sig såpass att hon till slut kunde släcka lampskrället och krypa intill mig och lägga sig ner.
Jag sa att hon skulle säga förlåt för att hon gjort dumt, men det vägrade hon, och hon ville inte heller ge mig godnattpuss och -kram så vi kunde bli sams.
Efter någon minut fick jag åtminstone krama henne och tala om att jag älskar henne och be om ursäkt för att jag skrikit, men hon tänkte inte säga förlåt (hon gör typ aldrig det), och sen somnade hon.
Så återigen känner jag mig som världens sämsta mamma, och jag har ingen aning om hur jag ska hantera henne. Tidigare idag var jag och Flora och handlade mat bara vi två, och större delen av dagen har varit förhållandevis lugn och trevlig, men nu börjar jag se fram emot att åka till Stockholm på torsdag...