Jag sov i gästrummet inatt igen, och i trappen till bakdörren där Christopher sågade plankor till en hylla härom dagen ligger det sågspån kvar. Alfred was there. Jag frågade honom varför han skrivit L:et bakochfram, för han kan alla bokstäver, och han sa att han ville ha A:et i mitten, så då fick det bli så. Innovativt! (L för Lilly, A för Alfred och F för Flora alltså.)
Men när jag just kommit i säng (för sent som vanligt) vaknade Flora för andra gången (jag hade redan tröstat henne en gång, när hon vaknade och förtvivlat ropade på mig när Christopher gick upp först), så jag tog ner henne till mig. Det ledde förstås till usel sömn igen: både jag och hon sover oroligt när vi sover tillsammans, och det är så tråkigt, för det är ju mysigt att sova med henne! Jag sov, med flera uppvak, mellan ungefär 1:30 och 6:30, så idag har det varit en trött dag igen.
Och det var inte särskilt roligt att vara varken Flora, Lilly eller deras föräldrar i morse, ska jag säga. Så mycket skrik och tårar har jag inte varit med om på länge. Det skulle inte bytas blöjor, det skulle inte tas på kläder (som de ändå fått välja själva - tvillingmatchningens dagar är över, är jag ledsen att säga), det skulle inte sittas bredvid pappa vid frukosten (alla skulle sitta bredvid mig, igen), det skulle inte ätas, det skulle inte hällas upp mjölk, det skulle inte tas på jacka, det skulle inte någonting alls, i stort sett. Det skulle bara skrikas och gråtas. Den här trots/självständighetsåldern alltså, den hade ju gärna kunnat få vara kortare. En vecka eller så? Det hade väl räckt?
Sen gav jag mig på att åka och handla ensam med alla barnen igen, i två affärer igen dessutom. Jag tyckte att det gick så bra sist att det var värt att prova igen, och de var verkligen duktiga igen. Men det är ändå totalt utmattande att ge mig ut på såna äventyr med dem, för i stort sett varje sekund upptas av någon form av förmaning: sätt dig ner i vagnen, håll varann i handen, spring inte så långt, tut tut så damen kommer förbi, kom till mamma, håll Alfred i handen, nej ställ tillbaka den, försiktigt, kom tillbaka, spring inte åt olika håll, akta nu när vi kommer ut för det kan komma bilar! Men jag var noga med att berömma dem efteråt för att de gjort som jag sa nästan hela tiden, och vi berättade nästan varje detalj för pappa när vi kom hem så de fick känna igen att de varit duktiga.
Vi träffade också en av Alfreds förskolekompisar i mataffären, där de har en tv för barnen vid gratisbananerna, så vi satt där en liten stund med honom och hans bror (de är danskar, men bor här), så det var ju roligt för barnen också.
Det här "sitta beve mamma!!!"-problemet vi har vid varje måltid plötsligt kände jag att vi måste göra något åt. Alla tre barnen ska ABSOLUT sitta bredvid mig när vi äter nu för tiden, och att sitta bredvid pappa är tydligen någon form av hemskt straff som ingen vill ha (stackars Christopher). Så jag bestämde att vi får göra ett rullande schema, och försökte igår klura ut nåt bra sätt att skriva/rita det tydligt så barnen lätt kan se hur det ska vara, tills jag plötsligt kom på att vi har det bästa sättet redan förberett: våra Sticky 9-fotomagneter på kylskåpet, tillsammans med en större mjuk magnet från TGR som man kan klippa i och rita på. Så nu har vi varsin bild på oss som jag placerat på våra stolars positioner, och så får barnens bilder flytta ett steg motsols varje dag. Plus att den som sitter bredvid pappa får välja film på Netflix först under den timmen de får se på tv innan middagen. Jag antar att det lär bli skrik och gråt vid varje flytt i några dagar, men jag hoppas på att de snart lär sig och accepterar det, för jag blir ju tokig på det där, och blir irriterad varje gång vi ska äta, så varför de ens vill sitta bredvid sura morsan är mig en gåta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar