Bra lekplats

Jag glömde i min uppföljning igår att min hälsporre är nästan borta, i båda fötterna! Den där stretchövningen jag fick tips om av en gammal idrottande kompis måste varit rent magisk, för nu är jag nästan bra. Jag känner av det ibland när jag stått upp länge, men då stretchar jag lite och vilar lite, och så går det över nästan helt. Så skönt!
Jag har tagit det väldigt lugnt de här veckorna när jag haft ont, istället för att gå ut och powerwalka på förmiddagarna och köra min 7-minutersträningsapp som jag tänkt för att vända förfluffningen av min kropp som började gå mer utför på Kreta. Och idag upptäckte jag att jag för första gången i mitt liv har fått muffin top/love handles runt midjan! När jag gått upp lite i vikt förut (vilket inte har varit mycket ändå, jag har varit väldigt förskonad) brukar allt sätta sig på rumpan och låren, men nu har jag alltså för första gången fått fett runt magen. Och jag blev så ledsen när jag såg det. Jag vet att det är fruktansvärt ytligt och verkligen inget som jag får nämna för mina barn, men usch, vad tråkigt det känns. Så nu måste jag försöka börja röra mig mer, och inte bara för vikten utan också för att jag börjat få så ont överallt i kroppen igen för att jag sover dåligt, så motion lär göra mig gott på fler sätt.

Idag gick vi i alla fall ut hela familjen när tjejerna skulle sova, och när vi gått nästan en timme i blåsten ville Alfred gå till en lekplats. Vi gick till en som ligger nära oss, vid Citadellet, som vi inte provat än, och den var jättebra! 

Två bebisgungor, en gungbräda med spiraler under så även små barn kan använda den, flera rutschkanor och en massa kul grejer. 

Så när tjejerna vaknade blev de ju också överlyckliga (fast Flora var så kall att jag fick sitta och värma henne ibland, den lilla spinkisen). Här var det i och för sig Lilly som har filt på sig, och då tyckte hon att hon blev så varm att hon varken behövde mössa eller vantar.

Tvillinggungan funkade sådär med pappa på ena sidan, så Flora hamnade på hans ben.

Och nu skiter jag i att jag har muffin top, nu äter jag kaoskaka.

Uppföljning

Mamma kom hit vid halv tre idag, så hon följde med mig och hämtade på förskolan. Alfred var ute på gården, så vi sa hej till honom först, och så gick mamma in till tjejerna medan jag pratade lite med en av Alfreds fröknar. När jag kom in några minuter senare hade antagligen Flora och Lilly trott att det bara var mormor som skulle hämta dem, så när jag dök upp blev de helt till sig av förtjusning: båda skrek i falsett och rusade fram till mig och kastade sig mot mina ben, och Flora började gapskratta av pur lycka. Så jag tror nog att de älskar mig ändå. :)
När jag ändå gör lite uppföljning här så kan jag nämna att det där med att jag inte mådde bra för några dagar sen har blivit bättre: jag är inte yrslig längre, och mår inte illa, men jag har ganska ofta ont i övre delen av magen och har halsbränna ibland, så jag tror att jag kanske har en släng av magkatarr. Om det inte blir bättre snart får jag nog gå och kolla upp mig och se om jag bör ta medicin.
Dunkandet i höger öra som jag hade i våras och somras var borta ett tag, jag tror att det försvann på Kreta när jag kände mig mer eller mindre totalt avslappnad, men nu är det tillbaka with a vengeance, känns det som ikväll.
Var det något mer tro? Ja, lössen verkar ha gett upp helt efter den andra behandlingen, men i förrgår fick jag veta att ett par barn på Alfreds avdelning på förskolan hade löss nu, så vi måste hålla koll så att inte Alfred har blivit smittad igen.
Och vår fina Baby Jogger City Select som vi sålde till en gammal kompis bror visade sig ha en spricka i ramen, så vi fick ge dem prisavdrag motsvarande vad det kostar att köpa reservdelen. Lite surt, för det är rätt kasst andrahandsvärde på den vagnen, upptäckte vi när vi kollade Blocket. Konstigt, för det är ju en svinbra vagn! Fast inte lika känd som Bugaboo, det är nog mest därför. Men men. Vi använder den ju aldrig längre, så det var väl lika bra att bara få den såld, antar jag. Nu: fredagsfilm!

Oälskad

Jag hade en bra förmiddag idag! Jag var och presenterade mig på en reklambyrå i Malmö, och han som jag träffade sa att det var ett bra möte och ska höra av sig inom några veckor med uppdrag åt mig.

Sen träffade jag en av mina käraste vänner från när jag bodde i Malmö sist, Tom, och tog en fika och uppdaterade oss om varandra för det var evigheter sen vi sågs. 

Nu är jag på väg hem från mönsterkonstruktionskursen, och har just skrivit upp mig för nästa termin också. Det var med viss tveksamhet, dels för att det är rätt dyrt (men jag har två veckors ångerrätt och kan alltså fundera lite på det), dels för att mina tvååriga små barn redan verkar ha lärt sig att straffa mig när jag åker ifrån dem... När jag sa hej då sa både Flora och Lilly helt oberoende av varann (de var på varsin våning) att de inte älskar mig. Jag sa "jag älskar dig" och fick tillbaka: "Inte äka mamma. Äka mommo. Äka pappa. Äka Wawa. Inte äka mamma."

Men de måste väl klara att jag är ifrån dem två timmars vaken tid en kväll i veckan, eller..?

De säger i och för sig oftast att de inte älskar mig på kvällarna när jag lägger dem också, men det betyder i så fall att de lärt sig retas också... Eller att de helt enkelt inte älskar mig, fast det får jag verkligen hoppas att det inte är. 

Jag är åtminstone glad att Alfred i morse sa till Christopher att han älskar honom "jättemycket - nästan lika mycket som mamma!" 

Nedstämd Alfred

Vår lille store kille, han var lite dämpad idag på förskolan, fick jag veta när jag hämtade. Fröknarna berättade att det var omöjligt att få honom att skratta, hur mycket de än försökte och de andra skrattade.
Jag frågade om han var ledsen, men han sa nej, och han hade inte ont någonstans, han sa bara att han inte kunde skratta.
I bilen hem sa han att hans kompisar på förskolan i Västertorp (han gick i Fruängen, om man ska vara lite petig, men vi bodde i Västertorp på andra sidan motorvägen) inte skulle ha skrattat, och det var därför han inte heller skrattade. Lilla sötisen! Härom dagen visade jag Alfred en bild på hans bästis från gamla förskolan, Isadora, som hennes mamma lagt upp på Facebook, så jag gissar på att det var den som fick honom att tänka på gamla kompisarna, och tydligen blev han lite nedstämd av det. Så när vi kom hem skickade jag ett sms till Isadoras mamma och frågade om Alfred kunde ringa henne, och fick efter en stund svaret att ja, Isadora vill också prata med Alfred! Tyvärr har hon inte iPhone, så de kunde inte FaceTimea och se varann, men efter vi ätit middag så ringde vi upp och barnen pratade en stund. Det var så gulligt! Det är häftigt att ha ett barn som är såpass stort att han kan ringa en kompis och faktiskt föra ett någorlunda riktigt samtal med henne. Lille store killen.

Fotovägg

Jag har satt upp en fotovägg idag! Jag hade en massa gamla foton i olika ramar och så har vi en bunt nya, så nu fick de samsas allihop på en vägg i trappan mellan första och andra våningarna. Och den går att bygga på med fler, vilket är bra, för jag har en massa fler gamla fina foton... :) 

Nu är det alla möjliga familjemedlemmar från min oldemor (gammelfarmor) och min familjs gamla hund Linus till våra barn och Christopher och hans syster som barn, och hans mormor, som är med, och det känns fint!

Mi åkt Keta igän!

Lilly gömde sig bakom en kökshandduk i förmiddags när jag grejade i köket, så jag frågade:
- Var är Lilly?
- Mi åkt Keta igän! sa Lilly. ( = jag har åkt till Kreta igen) :)

Idag var tjejerna hemma med mig igen medan Alfred var på förskolan, eftersom det är måndag. Både Flora och Lilly nämnde Titti och Amra (fröknarna) flera gånger, så jag vet inte, de kanske vill dit också - men jag vill ha dem hemma! Vi får se.
Förresten, när jag hämtade dem på förskolan härom dagen så hade de delat upp Flora och Lilly; Flora hade varit iväg på utflykt och tittat på djuren i närliggande Karlslundsparken, medan Lilly var kvar på gården. Alfred hade kommit fram till henne direkt, och så hade de lekt tillsammans, vilket jag tyckte var så gulligt. I början när förskola var något helt nytt för tjejerna hade Alfred mest fått stå och hålla dem i handen på gården, men nu leker de på riktigt tillsammans. Efter en stund hade en av fröknarna gått fram till dem och sagt att nu får de leka med sina andra kompisar istället, och då hade lille söte Alfred frågat om han fick pussa Lilly innan han måste gå. <3 (Och det fick han förstås.)
Fröknarna sa också att Flora pratar mycket mer när Lilly inte är med - när de är tillsammans så dominerar Lilly och Flora gör mest som Lilly gör, men när de delar på dem så tar Flora för sig mer.
Jag vill att de ska vara tillsammans såtillvida att de går i samma grupp på förskolan, för att de ska ha tryggheten i varandra, men att de delar upp dem ibland är helt okej. Men i stort ska de få vara tillsammans tills de själva väljer att inte vara det.
Fast de är ju väldigt olika, våra tjejer, det är de ju. En liten sak som jag tänkte på när jag lade dem ikväll till exempel: Lilly har mer tålamod att ligga still och lyssna på en lång bok, medan Flora kravlar runt och gör andra saker (hämtar fler böcker, leker med ett gosedjur eller så) när boken blir lång - hon föredrar kortare böcker som dem om Max än så länge.
Här borde jag väl ta upp fler skillnader, men min hjärna är blank för tillfället... Jag tror jag har ammat och sömnbristat bort hela min hjärnkapacitet, och det är lite skrämmande faktiskt. Jag hoppas verkligen den kommer tillbaka så småningom. Jag berättar en annan sak istället: Lilly har börjat kalla mig och Christopher vid förnamn ibland nu, det är lite lustigt. Daja och Toffa heter vi. :)

Nu: vila hjärnan framför nåt tv-program på play (vi har fortfarande inte fått bredband och tv, hurra hurra).

Söndag

Man kan väl säga att barnen var ganska glada när de vaknade och mormor var kvar i huset. :)

Vi hade en bra natt också, det var bara Lilly som vaknade mitt i natten och Christopher tog över när jag bad honom, så jag hade kunnat sova gott om det inte vore för att jag drömde en mardröm och för att det var stormbyar som välte en stor träskiva vi hade stående på bakgården med ett brak.

Efter frukost gjorde vi bästa grejen: lärde barnen att plocka i diskmaskinen!

Och det tyckte de ju var jättekul, som tur var.

På eftermiddagen, efter att vi hade sålt vår fina Baby Jogger City Select-tvillingvagn till en gymnasiekompis lillebror (som är enäggstvilling själv och nu väntar tvåäggstvillingar) åkte Christopher och Alfred och handlade mat och jag och tjejerna stannade hemma och tittade på Astrid Lindgren-filmer. Flora hittade en necessär att ha som hatt, och Lilly ville ha banan. De var dock slut, men av någon anledning ville hon titta i frysen, och pekade där på en plastburk. I den har jag skurit upp några gamla bananer och fryst in, och hur hon kunde veta det är en gåta. Och om hon bara pekade på den av en slump var det ju bara för bra. Hur som helst så tyckte båda att det var gott att äta frysta bananbitar också.

Lilly tyckte det var lite kallt att hålla i bara, så hon höll i ett papper, den lilla smartisen.

När de andra kom hem igen ignorerade jag för en gångs skull alla måsten hemma och lade mig i soffan medan Christopher lagade mat. Jag har nämligen inte mått riktigt bra igår och idag, jag är lite yrslig och mår lite halvilla - hade jag inte vetat bättre hade jag nästan trott att jag var gravid, men med hormonspiral och extremt sällsynt sex vore det snudd på den obefläckade avelsen om jag vore på smällen. Så nåt annat fel är det som jag hoppas går över fort. Hur som helst så behövde jag inte ligga där mer än någon minut innan alla tre barnen kom och lade sig på varsin arm och på min mage. Det verkar som att det är nånting jag bör göra oftare; bara ligga och mysa med mina barn istället för att springa runt och plocka och fixa jämt. Jag får jobba på det.

Shoppingdag

Idag åkte vi till Emporia utanför Malmö, för vi behövde köpa ny vinterjacka till Alfred, och även fast det finns affärer på närmare håll ville vi kolla in Emporia där vi aldrig varit. Det började rätt dåligt med att de inte har gratis parkering, sabla snåljåperi. Ett köpcentrum ute på vischan som inte har gratis parkering?! Fast när vi räknade ut att de tjänar några hundra tusen per helg bara på parkeringen kan man väl förstå att de tar chansen.

Vi började med att låta barnen härja runt i leksaksaffären Hamley's. De var ganska sansade ändå, faktiskt, men den här var kul. :)

Sen gick vi till American Spin Cream, som jag upptäckt genom kompisar på Instagram. Mycket märklig glass. Som hård mjukglass, jättehöga snurror, och ärligt talat inte särskilt gott. Men barnen var glada.
Efter det gick vi till Zara, där vi hittade en fin röd dunjacka - luvan var inte avtagbar, det var det enda dumma. Jag fattar inte att man ens gör barnjackor utan avtagbara luvor när man vet att ungar har strypts av luvor när de fastnat i klätterställningar och grejer.Vi får hoppas på det bästa, helt enkelt.
Lunch åt vi på Se7en Sins; hamburgare till mig och Christopher och amerikanska pannkakor och pommes frites till barnen, men de åt inte mer än nån enstaka bit pannkaka och några pommes frites var, så det var tydligen ingen hit. Burgarna var okej åtminstone, men jag kände mig väldigt proppad och halväcklig efteråt.
Jag och Alfred var inne en sväng på TGR medan Christopher gick med tjejerna i vagnen utanför, och när vi kom ut hade Lilly kräkts! Bara lite, och Christopher märkte inte ens när det hände, så det var jättekonstigt. Som tur var hade vi med extrakläder eftersom vi vet att barnen ofta blir superkladdiga av glass, så vi bytte om på henne och gick direkt till bilen istället för att gå till H&M också som vi tänkt.
Jag hade bjudit hem mamma för vi skulle laga ribbesteg ikväll (dansk fläskstek), men när hon smsade och frågade om vi var hemma insåg jag att klockan var så mycket att jag inte skulle hinna få maten färdig i tid när vi väl kom hem, men eftersom jag har världens snällaste mamma som dessutom bor nära nu så handlade hon det som saknades, tog sin extranyckel och åkte hem till oss och började med maten. Jag var förstås orolig för vad det var för fel med Lilly, så jag satt beredd med en påse i bilen, men hon verkade må utmärkt, fast hon var trött och somnade efter en stund. När vi stannade utanför huset och alla barnen vaknade och jag sa att mormor redan var hos oss ropade Lilly med sina lungors fulla kraft: "Mommoj komma!!!" och rusade mot huset, så det var inget fel på henne. Jag vet inte vad det var, men jag gissar på att hon svalt snor eller nåt (hon skrek en massa när jag satte fast henne i vagnen, för hon ville inte, men jag tyckte att hon behövde sova för klockan var mycket) och så blev det bara så. Det har hänt med henne förr, fast det var länge sen nu.
Hur som helst har hon mått utmärkt hela kvällen, tack och lov. Jag däremot är helt däckad, fast barnen sover rätt bra på nätterna nu, för jag lägger mig för sent och väcks tidigast, eftersom tjejerna alltid kommer in till oss och klämmer in sig på varsin arm så jag inte kan somna om utan ligger och lyssnar på de fyra övriga medlemmarna i min familj som ligger och sover gott i någon timme till. Så nu ska jag gå och lägga mig, och så kanske jag kan lura ner barnen till mormor, som för första gången sover över i gästrummet, i morgon bitti. ;)

Läser mot bättre vetande

Jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv, men nu har jag hittat ännu en blogg om cancer. Det var en bekant som länkade på Facebook, och jag kunde inte låta bli att titta. Jag antar att det är för att min syster Fina dog av cancer, och att jag har något sorts behov av att läsa om hur andra som går igenom helvetet har det och att jag bara måste få veta om de klarar sig istället. Men det gör ju så ont. Samtidigt är jag ju hundra procent medveten om hur vedervärdigt det är för dem som faktiskt går igenom det just nu, och då känns det på något bakvänt sätt som att jag för deras skull måste fortsätta läsa. Svårt att förklara.
Den här gången är det ännu hemskare än i de bloggar jag läst förut: det är en flicka som var 4,5 år när hon fick sin diagnos, och det fanns dessutom ganska litet hopp om bot. Nu har hon precis fyllt 6 och opererades igår av experter i Tyskland, för de svenska läkarna kunde inte, och nu väntar jag på att få läsa besked om hur operationen gått.
Alfred är 4,5.
Här tog det stopp i ett par minuter. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Bara tanken på att denna vidriga sjukdom skulle drabba någon i min familj igen är så fruktansvärd att jag knappt vågar tänka på det. Och tanken att jag jinxar något genom att ens nämna det gnager. Kära Gud, världsalltet, vad det nu är som finns, snälla snälla snälla låt oss vara förskonade.
Ta i trä?
Om någon vill läsa om detta hemska: Dinas bok.

Smyckesväskan

Jag har lagt ett gäng smycken och hårpryttlar som jag inte använder längre i en väska så att barnen får leka med dem, och oj vad det är populärt!

(Sorry för suddiga bilder, det var lite mörkt...)

Akuten

Lilly krävde att få ha på sig finjackan på vägen till förskolan i morse, så då fick det bli så. (De vanliga fleecejackorna åkte med i bilen dock, så de fick ha dem och skaloveraller när de skulle ut och leka.) Och äntligen ville de hålla varann i hand en stund!

Väl hemma igen var det dags för vår avslutande lusbehandling, så alla fem fick schamponeras med Linicin igen, och skalan över hur roligt det var gick från 0 till 10: Flora avskydde varje sekund (0), Lilly tyckte det var okej medan hon fick leka med vatten (3), Christopher fick ta Flora (4?), Alfred hade roligt med vattnet (8) och jag som längtat i flera dagar efter att äntligen få bli säker på att vara helt av med skiten (jag hittade en levande lus i håret i söndags) var överlycklig (10). Jag tycker fortfarande att det kliar i huvudet då och då, men det lär vara inbillning, för jag tyckte inte ens att det kliade medan jag hade skiten, och den andra behandlingen skulle vara inprickad mellan att eventuella kvarvarande ägg från den första kläckts men inga löss skulle hinna bli könsmogna och lägga nya ägg. Så nu ska vi bara kamma lite då och då i någon vecka till och så ska den här pärsen vara över.

Istället kom nästa pärs. När jag var nästan färdig med middagen hörde jag att Alfred började gråta inne i vardagsrummet, och min första tanke var "Vad är det nu då?" eftersom ungarna börjar gråta lite då och då när de bråkar med varann om nån pryl, men sen hörde jag att Christopher som gått dit blev orolig. Han kom ut med Alfred i köket och tryckte papper mot hans panna: han hade ramlat och slagit sig på något, men kunde inte komma ihåg på vad, och slagit upp ett nytt jack precis bredvid det från i somras. Det var ett mindre sår än sist, men djupare, så Christopher trodde att det skulle behöva sys. Vi ringde 1177 och de sa att när det glipar ska man åka till en doktor, och närmsta akutmottagningar ligger i Helsingborg och Lund.

Eftersom man aldrig vet hur länge man måste vänta på akuten satte vi på ett plåster när det slutat blöda och satte oss och åt middag, för Alfred var hungrig. När vi sagt att vi skulle åka till Helsingborg och Alfred bestämt att det var jag som skulle åka med sa han att han ville träffa mormor, som ju bor i Helsingborg, så vi ringde och frågade om hon ville följa med oss till akuten.

Så vi åkte iväg i mörkret, och jag höll på att varken hitta ut på motorvägen eller hitta in till sjukhuset, men till slut kom vi fram och mötte mamma och gick in. Det tog bara några minuter tills vi fick träffa tre personer, vad de nu var, läkare och sköterskor, som skrev in Alfred och tittade och bytte plåster, sen fick vi sätta oss i ett väntrum på öron-näsa-hals-avdelningen.

Där satt det några riktigt deppiga typer som kändes som att de kunde smitta oss med TBC eller nåt, och där fick vi vänta i en halvtimme eller så, och Alfred var ledsen och ville åka hem. (Och den lilla gullungen sa redan i bilen att han tyckte synd om Flora och Lilly för att vi åkte ifrån dem, och att han saknade dem.)

Sen fick vi tack och lov komma in före två av de andra som satt där före oss, till en jättegullig kvinnlig läkare som sa att det räcker att limma istället för att sy, eftersom man inte är så rörlig just runt ögonbrynen/pannan.

Så vips hade han fått ett genomskinligt lila superlim (jag fick ligga med honom på britsen så han inte var orolig) och en rolig klibbig gummileksak och så fick vi åka hem.

När vi kom hem sa han att han tyckte det var häftigt att ha varit på sjukhuset. :) Men två ärr lär han få vid ögonbrynet...

Drömmar

I morse när vi gick upp berättade Alfred att han drömt att vi var i ett slott, "hela familjen, och mormor och Stella och moster Fina!" Och så lät han alldeles jätteglad och lade till:
- Så då fick jag träffa henne!

Jag frågade: - Var hon snäll?

Alfred: - Jaa, jättesnäll!

Så härligt! Vi har pratat en del om henne de senaste dagarna, och Alfred har haft en massa funderingar om döden, vilket det verkar som att många har runt femårsåldern, så jag tyckte det var så fint att han fick "träffa" Fina i en dröm.
Sen sa han:

- Barn drömmer mer än vuxna.
Jag sa att ja, det stämmer nog, och undrade om han lärt sig det på förskolan, men han sa att det hade han läst i en bok, och då kom jag ihåg att jag också kände igen det från en frågor- och svar-bok vi läste i somras. Vilket minne han har, ungen!

Jag hade en riktigt pissig natt inatt, då Lilly vaknade just när jag skulle lägga mig vid midnatt, sen vaknade Alfred och skulle upp och kissa, och när jag just somnat vid ett dök Flora upp. Då lade jag mig inne hos Flora och Lilly eftersom Alfred stannat inne hos oss, och sen låg jag inklämd mellan tjejerna och Flora låg och pillade på min örsnibb (hon har börjat med det efter att jag börjat gömma brösten) tills jag tvingade henne att sluta klockan tre, eftersom ingen av oss kunde sova ordentligt. Och kvart över sju ringde klockan. Men sen fick jag en lyxig dag: mamma kom vid 12 och bjöd på smørrebrød till lunch och ställde sig sen och strök vår jättehög med tvätt medan jag fick ligga i soffan och bara hålla henne sällskap och vila tills det var dags att hämta barnen. Det är helt fantastiskt att ha henne så nära, hon har bara 20 minuter med bilen från dörr till dörr. Tjejerna har tjatat om att hon ska komma i flera dagar, så det är bra att det är lätt för henne att ta sig hit.
När jag skrivit såhär långt vaknade Flora och är helt knäckt och kan inte somna om, så nu fick hon komma upp medan jag publicerar det här och borstar tänderna, sen är det bara att bita ihop inför en kass natt till. Tror hon håller på att bli förkyld.

Barnen uppdelade

Sitter och väntar på bussen hem från stationen, för att jag varit på en extra mönsterkonstruktionskurs för att ta igen för det jag missade på Kreta. Det går långsamt framåt: idag sydde jag min första toille (ett test i ett enklare tyg) för att kunna justera konstruktionen. 

Idag har jag haft tjejerna hemma medan Alfred varit på förskolan, så som vi har lagt upp det på måndagar nu. De har haft roligt, och det har varit mycket mindre bråk än när alla tre barnen är hemma. Jag fick en släng av dåligt samvete för att jag delat på barnen, men kom sen på att Alfred trivs bra på förskolan, plus att han hade mig och Christopher för sig själv i två år, åtta månader och fem dagar innan Flora och Lilly dök upp, så det är väl inte mer än rätt att de kan få lite mer egentid också. Eller ja, tvillingdelad egentid då, men ändå.

Och sen när Alfred kom hem var alla glada för att se varann, så jag tror att det här ska gå bra. Och gungan, vilken succé, vad de älskar den  där gungan vi har satt upp! Det knakar lite i päronträdet när Alfred gungar som högst, så jag hoppas grenen håller...

En söndag hemma i huset

Det var en mycket bättre natt inatt, tack och lov. Hade det inte varit för att jag nyss fått en ny hemorrojd (japp, för mig är de inte begränsade till graviditet inte) som kliar så jag blir tokig, så när jag vaknade av det vid 5 kunde jag inte somna om, hade det varit en toppennatt. Flora kom in en halvtimme senare, men vi somnade till slut om allihop och sov till 8, när Alfred kom, och Lilly vaknade till men somnade om till halv 9. Sjukt lyxigt.

Dock vaknade jag med ont i vänster häl istället - det är höger häl jag haft hälsporre i i några veckor, men igår fick jag tips av en gammal kompis om en särskild stretch som ska hjälpa, så den högra höll sig i schack igår, men då fick den vänstra för sig att börja bråka istället, tydligen. Och värre också, för idag kan jag knappt gå.

Såhär såg det ut i vårt kök när vi åt frukost. Känns som att vi börjar tappa greppet här... Men efter frukost tog vi åtminstone äntligen tag i att sätta upp tavlor i barnens rum - två tavlor har stått på golvet i närmare två månader nu, plus att vi ju köpte fina fjärilstavlor nyss.

Och sen gick vi ut för att barnen skulle få gunga och Christopher klättra upp i äppelträdet för att ta ner de sista frukterna. Härom morgonen tog jag nämligen en bit av ett eget äpple tillsammans med lite hallon när jag åt morgongröten, och det var en så otroligt god kombination, så jag tänkte att jag måste göra äpple- och hallonpaj.

När jag kollade recept i en smulpajsbok jag fått råkade jag se ett recept med choklad och jordnötter i degen, så jag hade i lite kakao i den vanliga smuldegen, och det känns lite som att jag kanske har gjort världens godaste smulpajer idag. De är i ugnen fortfarande dock, och tjejerna sover i vagnen på första våningen, Christopher och Alfred är och spelar golf och jag ligger i soffan på andra våningen med fötterna uppe på ryggstödet för att vila dem. Så när alla är hemma och vakna blir det paj!

Surmorsa

Jag blir så oerhört lättretlig av för lite sömn nu för tiden. Förut, när Alfred var mindre och skulle ha upp oss vid 5-tiden på morgnarna (när han var runt 1,5-2, har jag för mig, innan dess sov han länge - och tidigare också för den delen, när jag var barnvakt åt Stella när hon var liten för 15-16 år sen och var uppe i ottan) kände jag av sömnbristen genom att bli mosig i huvudet, det kändes ungefär som att ha sockerdricka innanför skallbenet. Det var ju skitjobbigt, men det var åtminstone bara jobbigt för mig själv, nu är jag a pain in the ass för alla inblandade istället. Och jag hatar mig själv för det, när jag snäser åt barnen och är gnällig mot Christopher, och det gör det ju bara ännu värre, så jag blir ännu surare. Suck.
Det började med att Lilly, som började bli snorig igår kväll, klev ut ur barnens rum precis när jag tvättat mig igår och skulle gå och lägga mig (lite för sent som vanligt, nånstans efter midnatt). Hon hade sin giraff, en nalle och en tygmuffin i famnen och gick med mycket bestämda steg rakt till min sida av sängen och skulle ha hjälp att klättra upp (mycket gulligt faktiskt). Sen väckte hon mig ungefär en gång i halvtimmen hela natten då hon snörvlade och hostade, och vid 6 kom Flora in och skulle ha bröstet och jag var för trött för att neka henne, så jag kunde inte sova ordentligt och halv åtta ville alla ungarna upp. Hurra.
Så idag har jag gnällt, skällt, fräst och rutit åt barnen och avslutade det hela med en en- och en halvtimmes-läggning av tjejerna där jag fick säga åt dem i olika nivåer av ilska att lägga sig ner, ligga still, lägga sig ner, sluta sparka på varann, lägga sig ner och lägga sig ner. Till slut gick jag ut, och då blev de ledsna nog att faktiskt ligga still när jag kom tillbaka, och nu har de äntligen somnat.
Nu ska vi se om vi kan få se en film på SF Anytime i fred och ifall det blir nån mer sömn inatt...