Tar och börjar det här potentiellt jättelånga inlägget med jobbets julfest. Den var torsdag den 21 december, och det kändes lite som att det var då livet kom tillbaka efter 12 dagars magsjukeångest utan riktig mat eller sömn. Jag var tillbaka på kontoret, och det hade gått tillräckligt lång tid för att jag skulle kunna släppa oron och inse att jag faktiskt klarat mig, så jag kunde åka på mötet jag skulle ha på morgonen och vara kvar till julmiddagen. Vi började med glögg på kontoret, och jag tog en massa selfies med alla våra frilanscopywriters, som jag ju faktiskt också räknas som, och om jag själv får säga det så är jag så snygg på det här kortet med Marie att det måste vara med här. Sen åkte vi till Örenäs slott utanför Landskrona (yay, nära hem för mig!) och åt julbord, förutom Felix som började känna sig illamående efter glöggen, så jag fick lite magsjukeångest igen... Men men: det var trevligt, även om jag tycker att julbord är lite överskattat, och efteråt gick vi upp till en tjusig salong på övervåningen och så körde min kollega Sven ett popquiz som jag (tillsammans med vår VD Mikael, vi blev hopparade) vann överlägset. Chefen var mycket nöjd med mig. :)
Dagen efter tog det som vanligt en evighet att packa ihop allt vi skulle ha med oss, och sen styrde vi kosan mot stugan i Kärra. Vi upptäckte ju tidigare i år att Sia Glass ligger på vägen, så nu är vår nya tradition att vi alltid stannar där och äter glass, så det gjorde vi förstås igen. Flora tyckte det var sommar, typ.
Nästa dag åkte vi och handlade mat till julen och hämtade sen min syster Johanna, Victor och Nico och tvillingpojkarna i Johannas mage, och så kunde julen börja!
Och det gjorde den med att Flora fick öroninflammation och grät och grät till en bit in på natten mot julafton... Alvedon hjälpte inte, så jag googlade husmorskurer och gjorde ett lökomslag och lade på örat, och det hjälpte åtminstone litegrann. Och när det gått tillräckligt många timmar för att hon skulle kunna få en ny alvedon kunde hon äntligen somna – och på julaftons morgon mådde hon tack och lov bra. Men: Johanna hade tydligen också haft ont i örat på natten, efter att ha varit förkyld i en hel månad, så hon och mamma åkte in till vårdcentralen för att kolla henne. Inget att göra dock, bara virusförkylning.
Lilla söta Nico, som inte har någon tv hemma, skämdes bort av kusinerna som får titta lite för mycket på tv när de är lediga...
Mina stiliga killar på julafton.
Flora ville inte ha sin fina julklänning, utan föredrog vanliga kläder, rosa såklart: här i nya julklappskläder.
Victor däremot gick all in i rött flamencoförkläde. :)
Och Lilly var fin i julklänning.
Som tur var hade vi ett par grannar här där mannen kunde tänka sig att komma och vara jultomte, och barnen hade ingen aning om vem han var! Alfred var dock mycket skeptisk ändå, för han trodde inte att det kunde vara riktiga tomten – har dock inte riktigt fått kläm på om han tror på tomten eller inte, men han tyckte hur som helst att den här var fusk,
Lilly ville åtminstone sitta i hans knä en stund. Johanna ville fota Nico i tomtens knä, men det gick absolut inte, hon blev livrädd.
Lillys bästa julklapp: en Timo Räisänen-t-shirt, direkt från Timo själv! Jag fick den när jag var i Göteborg och intervjuade honom (mer om det sen), och hon blev så lycklig! "Jag älskar Timo!"
Sen blev hon vår lilla streetcoola tjej: nya glittriga skor, pösiga brallor, för stor t-shirt och keps. Så nöjd!
Jag har lyckats charma in mig hos Nico så hon vill vara med mig jättemycket, men det gillar Flora absolut inte. Hon är alltid mammig, så att någon annan gosar med hennes mamma är verkligen icke populärt. Så fort Nico är hos mig kommer hon och ska knö sig in och återta sin rättmätiga plats. Tur att jag är van att ha tvillingar i knät.
Det har varit riktigt skitväder: regn och blåst varenda dag, så jag var inte ens utanför dörren från kvällen den 23:e till och med den 26:e. Men på förmiddagen den 27:e var det uppehåll en stund, och då hann jag ut på en powerwalk, väldigt skönt. Och igår åkte vi till Trollhättan för att hälsa på Christophers 96-åriga farmor som nyss flyttat in på demensboende. Hon var lika go och glad som alltid ändå, så det var trevligt.
Igår frågade jag Flora om hon ville åka på en rolig utflykt och se djur och en massa andra spännande saker, för jag tänkte att vi skulle åka till Universeum i Göteborg. Lilla Flora svarade: "Eller så kan vi gå på en liten promenad." Gullhjärta!
Men vi åkte i alla fall, och det var roligt!
Och idag fyller Christopher 36, och jag och Lilly och Flora kom äntligen ut på en liten promenad, och sen firade vi med överblivet bröllopsbubbel och tårta.
Så nu är det nog bara en lite viktigare sak kvar som jag inte tagit mig för att berätta om: när jag åkte till Göteborg för att intervjua Timo Räisänen den 30 november! Planen var att jag skulle intervjua honom i Svenska Grammofonstudion, där hans bandkollega och producent Hans, som även är min vän, har sin egen Studio Två. Jag hade oroat mig lite för att något skulle komma i vägen, eftersom det var inte mindre än sju barn involverade i hela setupen: mina tre, Hans i samma ålder och Timos två lite äldre, men när jag satt på tåget upp på morgonen verkade ju allt ha gått vägen! Men: precis när jag klivit av spårvagnen ett par hundra meter från studion ringde Timo: Hans yngste son hade kräkts på förskolan, och hans mamma var bortrest, så Hans var tvungen att sticka direkt... Så tråkigt! Jag hade sett fram emot att, utöver själva intervjun, få se studion plus att träffa Hans, så jag blev så besviken. Jag fick en supersnabb rundtur i studion innan Hans rusade iväg, och sen tog Timo med mig på några ärenden och efter det åkte vi hem till honom i Hindås istället och det blev en jättebra intervju, så det löste sig bra ändå!
Och Hans son mådde bra efter han kommit hem, så vi kunde ses innan jag åkte hem, så det ordnade sig också bra, plus att jag sov över hos en kompis som jag hade supertrevligt med, så det blev en riktigt bra resa. Och nu har jag 35 sidor utskriven intervju som jag ska göra en bra artikel av, så jag har att göra, kan man säga. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar