När vi var framme vid början av allén kom Christophers farbror Lasse och sa att det var nåt fel med vår kamera som vi ställt upp för att filma vigseln, så Christopher gick helt enkelt fram och fixade det medan jag väntade (bra photo-op på mig ;) ) och sen gick vi fram tillsammans. Det var skönt, vi var vid det laget inte oroliga för att något inte skulle vara "perfekt", så det gjorde mig inget alls att vår ingång stördes.
.
Och sen var det dags för våra löften. Jag började, och var nära att börja gråta i början, men det ordnade upp sig, och sen var det Christophers tur. Han körde som tur var på ett mer humoristiskt spår, så jag slapp gråta så jag fick snor i munnen som Johanna gjorde på sitt bröllop. :D
Vädret höll sig oväntat fint, men när vi började gå ut, till låten "Himalaya" av Saveus, så kände jag något på huvudet och tänkte "nu kommer regnet!" men det var ris som folk började kasta, ha ha!
Och en sak slår mig nu: när jag var på Johannas och Victors bröllop, som var så spektakulärt fantastiskt, började jag oroa mig över vårt bröllop, att det skulle blekna och verka tråkigt i jämförelse. Alla jag nämnde detta för sa att jag inte ens skulle tänka så: vårt bröllop är vårt och annorlunda är inte per definition sämre (hej Åsa!). Och nu inser jag att jag inte ens tänkte i de banorna då - vårt bröllop var ju vårt och fantastiskt på vårt sätt, precis som alla sagt.
Bubblet (en crémant från Languedoc) stod framdukat (men snacksen vi köpt; salta pinnar och japanska Pocky-pinnar, hade vi missat att lägga fram, men det var väl inte hela världen), och mamma och Stella som var någon sorts värdinnor, utbringade en skål för oss, och så kom alla fram för att krama och gratulera.
Det var faktiskt några gäster som ingen av oss träffat innan (några respektive till kompisar och varsin kompis som den andra av oss inte kände) så dem fick vi hälsa på nu också.
Min mamma höll sitt tal utomhus under minglet, och där insåg jag en annan sak vi missat: vi skulle ju filma alla talen, men hade ställt upp kamerastativet inne i festsalen och glömt att vi fått veta att mamma skulle tala utomhus. Så Christopher fick hala upp sin mobil ur fickan så fort han hann, så vi fick i alla fall större delen av talet filmat ändå.
Vi sköt på middagen ungefär en halvtimme till, eftersom Akiko var lite försenad, men det tyckte jag inte gjorde något - det var ju under minglet vi hade tid att riktigt prata med gästerna, men när vi gick in för att sätta oss hade folk hunnit bli ordentligt hungriga.
Akiko hade sagt att hon skulle dela upp de 10 bufférätterna i två omgångar, men när vi fyra på honnören tagit första gången upptäckte vi att ett par rätter smögs in mittemellan, så jag och Jens smet mellan och plockade åt oss lite extra mitt i.
Rätterna var: nektarin- och mozzarellasallad, fänkåls- och vindruvssallad, belugalinssallad, mangosushi, mini yakko av tofu, goma ae (en japansk grönsaksrätt med haricots verts och broccoli), potatis- och lökkroketter, friterad tofu "fake chicken" och lammstek med grillade grönsaker.
Allt var otroligt gott, Akiko hade gjort riktigt intressanta smakkombinationer, och alla var helt lyriska över maten. Christophers syster och man hade sagt innan att folk aldrig minns maten på bröllop (och när jag tänkte bakåt på bröllop jag varit på så, ja, det stämde verkligen), men vårt bröllop verkar faktiskt bli ett undantag.
Under middagen var det ju då dags för tal! Vi hade inte trott att det skulle bli så många tal, förutom dem vi visste: våra mammor och våra systrar, men vi hade faktiskt fått veta av vår f.d. toastmaster att det var flera som hade anmält tal, så det var ju otroligt spännande! Eller ja, sen var våra nya toastmasters nästan oroliga för hur de skulle hinna få in alla tal, så tydligen var vi mer poppis än vi trodde. ;)
Första talet inne var Christophers mamma Maria, som höll ett tal om hur hon skulle hålla sitt tal. :) Hon hade till och med kontaktat etikettexperten Magdalena Ribbing för hon var så nervös inför detta, fick vi veta, och det handlade mest om själva talet, men självklart lite om oss också.
Näst ut var min syster Johanna. Vi har haft några år när vi inte stått varandra så nära, men det har blivit bättre och bättre de senaste åren, särskilt sedan hon blev gravid, och det hon sa var otroligt rörande - hon kallade mig sin livlina. <3 Men hon berättade också om hur taskig jag varit mot henne när jag var tonåring och blev arg på henne när hon - som jag såg det - härmade mig, medan hon själv ville göra saker som hennes coola storasyster gjorde för att hon beundrade mig... Shit vad jag fick dåligt samvete. Jag jobbar i alla fall hårt på att göra allt jag kan för att hjälpa henne nu för tiden...
Vi hade ställt upp vår systemkamera på ett stativ bredvid Jens, så han skötte filmningen av alla tal, så vi kan se om dem någon gång - jag tänkte att det fanns en risk att vi skulle vara så uppe i varv att vi knappt kom ihåg i efterhand vad folk sa, och det låg nog något i det. Jag tittade igenom några av talen till främst mig nu, och det var fantastiskt vilka fina saker folk sa. Jag har alltid trott att människor jag träffar inte kommer ihåg mig till nästa gång, men det visade sig att jag haft fel. Min gamla vän och idol Jennie (Floras och Lillys ena gudmor), som sjöng i ett av mina favoritband på 90-talet, Cloudberry Jam, sa i sitt jättefina tal att trummisen i bandet fortfarande kom ihåg att jag hade på mig en gul klänning första gången vi träffades 1994. Och kallade mig "bubblig". :)
Och min vän Nina (tjejernas andra gudmor) talade om vår gemensamma musikhistoria och om några av de konserter vi varit på tillsammans (det var mååånga), och flera av mina kusiner höll ett gemensamt tal, där de bland annat pratade om vår familjs kärlek till att bada i havet.
De tal som var mest till Christopher var av hans syster Rebecca, hans Best woman Maja, och toastmaster Ola, som sjöng en lång egenkomponerad sång om äktenskap.
Och så var det en sak till. Min fantastiske nyblivne make hade tillsammans med Emil, min avhoppade Man of honour, fixat videohälsningar till mig. De var från några av gästerna som inte kunde komma, och - extremt oväntat - från flera av mina idoler!
Christopher ställde sig upp och fixade med projektorn som vi lånat, men som han inte velat berätta varför, och på väggen dök plötsligt Mats Eriksson, sångare i bandet This Perfect Day upp. Jag lärde känna många svenska indiestjärnor under 90-talet, men Mats hade jag bara träffat och intervjuat ett fåtal gånger (men tyckte han var skitsnygg och att bandet var svinbra), och så får jag en film där han står och säger till mig att jag ("den superunga tjejen i färgglada klänningar") var en av de första som brydde sig om hans band och att de var jättetacksamma för det..! Och det fortsatte med Uje Brandelius (från lilla bandet Doktor Kosmos, som nu blivit rikskänd för att han fått Parkinsons sjukdom och är med i alla tidningar och tv-program för att prata om det), som sa att en intervju jag gjorde med honom och Martin i bandet var den bästa intervju de någonsin gjort - plus gav mig en egen slogan: "Sara Reis: gör människor roligare". Så stort! Och det bara fortsatte med vänner blandat med Jonathan Johansson (som jag inte känner alls, så att han spelade in en hälsning var fascinerande), Marit Bergman (henne kände jag bättre) och avslutades med Timo Räisänen. Han sa att vi är ett av de finaste paren han känner och att vi passar så bra ihop, så det var fint.
Jag var så otroligt rörd, men får ändå erkänna att jag hann undra varför jag inte fått någon hälsning från Per Sunding, sångaren i mitt favoritband Eggstone, som var bjuden på bröllopet men inte kunde komma på grund av sin sons fotbollsturnering, men sa att han nog skulle vara med på "ett eller annat sätt". Och så säger Christopher: "Just det. Per Sunding ringde. Han önskade att du skulle få en okej dag. Eller ja, en bra dag. Och så spelade de in en låt till dig också."
Tittar på filmen och hör en kort paus och sen min röst, ganska svag: "Vad sa du..?"
Då hade alltså mitt favoritband i hela världen gått in i studion och spelat in en cover av Hep Stars låt "Wedding". Till mig.
Sån otrolig kick hela den här dagen - jag borde gifta mig oftare. :P Ni vet hur man kan få ont i käkarna av att le mycket? Jag hade ont ända bakom öronen!
Det var förresten en sak till under middagen, bortsett från den fantastiska maten och det goda vinet (som Christophers föräldrar tagit med sig från Languedoc), och det var att vi hade lagt otroligt mycket tid på att till beskrivningen av varje gäst i festprogrammet även hitta ett roligt minne eller något annat som bordsgrannarna kunde fråga personen om. Vi hade dels tagit egna minnen såklart, men också kontaktat vänner och släktingar till gästerna för att få något bra om varje person. Och under middagen tog toastmastrarna Ola och Ulrica upp några av de kortfattade beskrivningarna så att gästen själv fick berätta historien för alla. Riktigt roligt!
Jag tror att vi hade lyckats rätt bra med bordsplaceringen fast vi tvingats göra om den typ sju gånger på grund av sena avhopp, de flesta verkade ha roligt, och själva hade vi hur kul som helst. Vi pratade nog inte så hemskt mycket med varann, jag och Christopher, utan mer med Jens respektive Maja och dem som satt närmast på bordstungorna framför oss, vilka för mig var Jennie och Nina.
Just ja, det blev några pussrundor också! En sån där rätt så vanlig bröllopsgrej: när brudgummen går på toa passar alla killar på att springa fram och pussa bruden och tvärtom. Det var också några som tog tillfället i akt att ge mig en redig smällpuss mitt på munnen. ;)
När alla tagit mat sista gången och de flesta ätit upp kom alla från köket ut i festsalen för att bli presenterade och tackade - detta var inget vi hade tänkt på innan, men jag antar att det var våra toastmasters som ordnade det - och Akiko blev så rörd av alla applåder att hon började gråta. Hon tackade, berättade att vi träffades för nästan tjugo år sen och bad alla att skriva i vår facebookgrupp vad de tyckt om maten så att hon kan utvecklas - allt på sin gulliga engelska med japansk brytning. :)
Efter det tog vi en halvtimmes paus, då mitt kusinbarn Maja och hennes två kompisar som jobbade i köket skulle duka undan och ställa fram för tårtan. Då fick vi höra av Christophers mamma som gjort tårtan att sockerblommorna, som hon spenderat fem månader på att göra (hon är en av de bästa i Sverige på att göra sockerblommor till tårtor) hade skadats när någon i köket lagt något på dem... Lite panik, men när jag tittade på dem såg jag att det inte var så farligt - perfektionisten som gjort dem kunde se vad som hänt, men ingen annan, som tur var. Och när tårtan kom fram blev alla oerhört imponerade av hur vacker den var, så det löste sig tack och lov. Den smakade också fantastiskt gott: mousser av svarta vinbär och citron och chokladsmörkräm (det skulle egentligen varit en chokladganache under sugarpasten, men det blev ändrat i sista stund), och som en oväntad twist hade Maria också bakat tårtbottnarna i olika färger i de tre olika tårtdelarna: gul, orange och rosa, för att matcha dekorationerna. :)
Vi hade trott att middagen skulle ta ungefär tre timmar, så vi blev rätt paffa när vi insåg att klockan var närmare midnatt när vi bröt upp från borden!
Folk hjälptes åt att röja undan borden, och så satte vi på musik - vi hade gjort en spotifylista som jag redigerat noga för att funka så bra som möjligt utan att vi skulle behöva en dj. Vi hade tänkt ha Spearmints "We're Going Out" som "bröllopsvals", men vi hade övat så dåligt plus inte fått till den lilla koreograferade dansen vi skulle gjort i mitten, så det blev inget organiserat direkt, men det gjorde inget - det var många som ville dansa, så det var jätteroligt. Det enda jobbiga var att jag kunde aldrig ta en paus och sätta mig och prata med någon eftersom det var jag som gjort listan, så det kom ju aldrig någon dålig låt - varje låt var ju lika bra som den föregående... :)
Jag hade köpt extrakläder för om klänningen skulle bli för tajt när jag ätit eller vara för obekväm att dansa i, men det var faktiskt ingen fara. Skorna var faktiskt också förvånansvärt lätta att gå i fast jag hatar att ha klackar, men jag kände ändå rätt snabbt att det vore skönare att dansa i vanliga sandaler. Så när jag ändå skulle byta skor tyckte jag att det vore synd att inte använda extrakläderna, så jag bytte om också: till den rosa tyllkjolen (som jag bloggade på min födelsedag) och en vit spetstopp och sandaler.
Jag tror jag dansade mest med Sofia, som är min syster Johannas bästis och som vi bjöd in bara en vecka före bröllopet, när en gammal vän till Christopher ringde och berättade att hans fru fått förhinder, för hon dansade också nästan hela tiden, men annars så hann jag nog med att dansa med de flesta.
Mamma och Christine dansar
Några av dem som inte skulle sova över hade åkt hem direkt efter middagen, och folk droppade förstås av lite allteftersom, men vi var ett tiotal tappra som höll igång till tretiden. Christopher var helt slut vid två, men ville ju inte lägga sig före de sista gästerna, men lite före tre gav vi upp. Precis när alla gått till sina rum och vi var på väg att lägga oss kom ett par tillbaka: de hade tappat bort sin nyckel till rummet i Lillstugan... Så vi fick tillbringa en kvart-tjugo minuter med att leta efter den, tills Christopher till slut hittade en nyckel i kontorsrummet som också passade. Pust.
Sen en snabb koll i Instagramflödet för att se vilka bilder folk lagt upp, och så somnade jag väl runt fyra. Fast nu för tiden kan jag inte sova ordentligt när jag druckit alkohol, så det blev några timmars lätt sömn tills vi gick upp vid åtta för att börja plocka undan. Men det är en annan historia.
En helt fantastisk fest full av kärlek och glädje fick vi, och vi är så tacksamma!!
Fler inlägg om bröllopet: del 1 Förberedelserna, del 2 Bilder från förberedelserna, del 3 Bröllopsdagen - före vigseln, del 5 Fler bilder och del 6 Bilder på familj, Best woman och Man of honour
Det var faktiskt några gäster som ingen av oss träffat innan (några respektive till kompisar och varsin kompis som den andra av oss inte kände) så dem fick vi hälsa på nu också.
Min mamma höll sitt tal utomhus under minglet, och där insåg jag en annan sak vi missat: vi skulle ju filma alla talen, men hade ställt upp kamerastativet inne i festsalen och glömt att vi fått veta att mamma skulle tala utomhus. Så Christopher fick hala upp sin mobil ur fickan så fort han hann, så vi fick i alla fall större delen av talet filmat ändå.
Vi sköt på middagen ungefär en halvtimme till, eftersom Akiko var lite försenad, men det tyckte jag inte gjorde något - det var ju under minglet vi hade tid att riktigt prata med gästerna, men när vi gick in för att sätta oss hade folk hunnit bli ordentligt hungriga.
Rätterna var: nektarin- och mozzarellasallad, fänkåls- och vindruvssallad, belugalinssallad, mangosushi, mini yakko av tofu, goma ae (en japansk grönsaksrätt med haricots verts och broccoli), potatis- och lökkroketter, friterad tofu "fake chicken" och lammstek med grillade grönsaker.
Allt var otroligt gott, Akiko hade gjort riktigt intressanta smakkombinationer, och alla var helt lyriska över maten. Christophers syster och man hade sagt innan att folk aldrig minns maten på bröllop (och när jag tänkte bakåt på bröllop jag varit på så, ja, det stämde verkligen), men vårt bröllop verkar faktiskt bli ett undantag.
Första talet inne var Christophers mamma Maria, som höll ett tal om hur hon skulle hålla sitt tal. :) Hon hade till och med kontaktat etikettexperten Magdalena Ribbing för hon var så nervös inför detta, fick vi veta, och det handlade mest om själva talet, men självklart lite om oss också.
Näst ut var min syster Johanna. Vi har haft några år när vi inte stått varandra så nära, men det har blivit bättre och bättre de senaste åren, särskilt sedan hon blev gravid, och det hon sa var otroligt rörande - hon kallade mig sin livlina. <3 Men hon berättade också om hur taskig jag varit mot henne när jag var tonåring och blev arg på henne när hon - som jag såg det - härmade mig, medan hon själv ville göra saker som hennes coola storasyster gjorde för att hon beundrade mig... Shit vad jag fick dåligt samvete. Jag jobbar i alla fall hårt på att göra allt jag kan för att hjälpa henne nu för tiden...
Vi hade ställt upp vår systemkamera på ett stativ bredvid Jens, så han skötte filmningen av alla tal, så vi kan se om dem någon gång - jag tänkte att det fanns en risk att vi skulle vara så uppe i varv att vi knappt kom ihåg i efterhand vad folk sa, och det låg nog något i det. Jag tittade igenom några av talen till främst mig nu, och det var fantastiskt vilka fina saker folk sa. Jag har alltid trott att människor jag träffar inte kommer ihåg mig till nästa gång, men det visade sig att jag haft fel. Min gamla vän och idol Jennie (Floras och Lillys ena gudmor), som sjöng i ett av mina favoritband på 90-talet, Cloudberry Jam, sa i sitt jättefina tal att trummisen i bandet fortfarande kom ihåg att jag hade på mig en gul klänning första gången vi träffades 1994. Och kallade mig "bubblig". :)
Och min vän Nina (tjejernas andra gudmor) talade om vår gemensamma musikhistoria och om några av de konserter vi varit på tillsammans (det var mååånga), och flera av mina kusiner höll ett gemensamt tal, där de bland annat pratade om vår familjs kärlek till att bada i havet.
De tal som var mest till Christopher var av hans syster Rebecca, hans Best woman Maja, och toastmaster Ola, som sjöng en lång egenkomponerad sång om äktenskap.
Och så var det en sak till. Min fantastiske nyblivne make hade tillsammans med Emil, min avhoppade Man of honour, fixat videohälsningar till mig. De var från några av gästerna som inte kunde komma, och - extremt oväntat - från flera av mina idoler!
Christopher ställde sig upp och fixade med projektorn som vi lånat, men som han inte velat berätta varför, och på väggen dök plötsligt Mats Eriksson, sångare i bandet This Perfect Day upp. Jag lärde känna många svenska indiestjärnor under 90-talet, men Mats hade jag bara träffat och intervjuat ett fåtal gånger (men tyckte han var skitsnygg och att bandet var svinbra), och så får jag en film där han står och säger till mig att jag ("den superunga tjejen i färgglada klänningar") var en av de första som brydde sig om hans band och att de var jättetacksamma för det..! Och det fortsatte med Uje Brandelius (från lilla bandet Doktor Kosmos, som nu blivit rikskänd för att han fått Parkinsons sjukdom och är med i alla tidningar och tv-program för att prata om det), som sa att en intervju jag gjorde med honom och Martin i bandet var den bästa intervju de någonsin gjort - plus gav mig en egen slogan: "Sara Reis: gör människor roligare". Så stort! Och det bara fortsatte med vänner blandat med Jonathan Johansson (som jag inte känner alls, så att han spelade in en hälsning var fascinerande), Marit Bergman (henne kände jag bättre) och avslutades med Timo Räisänen. Han sa att vi är ett av de finaste paren han känner och att vi passar så bra ihop, så det var fint.
Jag var så otroligt rörd, men får ändå erkänna att jag hann undra varför jag inte fått någon hälsning från Per Sunding, sångaren i mitt favoritband Eggstone, som var bjuden på bröllopet men inte kunde komma på grund av sin sons fotbollsturnering, men sa att han nog skulle vara med på "ett eller annat sätt". Och så säger Christopher: "Just det. Per Sunding ringde. Han önskade att du skulle få en okej dag. Eller ja, en bra dag. Och så spelade de in en låt till dig också."
Tittar på filmen och hör en kort paus och sen min röst, ganska svag: "Vad sa du..?"
Då hade alltså mitt favoritband i hela världen gått in i studion och spelat in en cover av Hep Stars låt "Wedding". Till mig.
Sån otrolig kick hela den här dagen - jag borde gifta mig oftare. :P Ni vet hur man kan få ont i käkarna av att le mycket? Jag hade ont ända bakom öronen!
Det var förresten en sak till under middagen, bortsett från den fantastiska maten och det goda vinet (som Christophers föräldrar tagit med sig från Languedoc), och det var att vi hade lagt otroligt mycket tid på att till beskrivningen av varje gäst i festprogrammet även hitta ett roligt minne eller något annat som bordsgrannarna kunde fråga personen om. Vi hade dels tagit egna minnen såklart, men också kontaktat vänner och släktingar till gästerna för att få något bra om varje person. Och under middagen tog toastmastrarna Ola och Ulrica upp några av de kortfattade beskrivningarna så att gästen själv fick berätta historien för alla. Riktigt roligt!
Jag tror att vi hade lyckats rätt bra med bordsplaceringen fast vi tvingats göra om den typ sju gånger på grund av sena avhopp, de flesta verkade ha roligt, och själva hade vi hur kul som helst. Vi pratade nog inte så hemskt mycket med varann, jag och Christopher, utan mer med Jens respektive Maja och dem som satt närmast på bordstungorna framför oss, vilka för mig var Jennie och Nina.
Just ja, det blev några pussrundor också! En sån där rätt så vanlig bröllopsgrej: när brudgummen går på toa passar alla killar på att springa fram och pussa bruden och tvärtom. Det var också några som tog tillfället i akt att ge mig en redig smällpuss mitt på munnen. ;)
När alla tagit mat sista gången och de flesta ätit upp kom alla från köket ut i festsalen för att bli presenterade och tackade - detta var inget vi hade tänkt på innan, men jag antar att det var våra toastmasters som ordnade det - och Akiko blev så rörd av alla applåder att hon började gråta. Hon tackade, berättade att vi träffades för nästan tjugo år sen och bad alla att skriva i vår facebookgrupp vad de tyckt om maten så att hon kan utvecklas - allt på sin gulliga engelska med japansk brytning. :)
Vi hade trott att middagen skulle ta ungefär tre timmar, så vi blev rätt paffa när vi insåg att klockan var närmare midnatt när vi bröt upp från borden!
Folk hjälptes åt att röja undan borden, och så satte vi på musik - vi hade gjort en spotifylista som jag redigerat noga för att funka så bra som möjligt utan att vi skulle behöva en dj. Vi hade tänkt ha Spearmints "We're Going Out" som "bröllopsvals", men vi hade övat så dåligt plus inte fått till den lilla koreograferade dansen vi skulle gjort i mitten, så det blev inget organiserat direkt, men det gjorde inget - det var många som ville dansa, så det var jätteroligt. Det enda jobbiga var att jag kunde aldrig ta en paus och sätta mig och prata med någon eftersom det var jag som gjort listan, så det kom ju aldrig någon dålig låt - varje låt var ju lika bra som den föregående... :)
Jag hade köpt extrakläder för om klänningen skulle bli för tajt när jag ätit eller vara för obekväm att dansa i, men det var faktiskt ingen fara. Skorna var faktiskt också förvånansvärt lätta att gå i fast jag hatar att ha klackar, men jag kände ändå rätt snabbt att det vore skönare att dansa i vanliga sandaler. Så när jag ändå skulle byta skor tyckte jag att det vore synd att inte använda extrakläderna, så jag bytte om också: till den rosa tyllkjolen (som jag bloggade på min födelsedag) och en vit spetstopp och sandaler.
Några av dem som inte skulle sova över hade åkt hem direkt efter middagen, och folk droppade förstås av lite allteftersom, men vi var ett tiotal tappra som höll igång till tretiden. Christopher var helt slut vid två, men ville ju inte lägga sig före de sista gästerna, men lite före tre gav vi upp. Precis när alla gått till sina rum och vi var på väg att lägga oss kom ett par tillbaka: de hade tappat bort sin nyckel till rummet i Lillstugan... Så vi fick tillbringa en kvart-tjugo minuter med att leta efter den, tills Christopher till slut hittade en nyckel i kontorsrummet som också passade. Pust.
Sen en snabb koll i Instagramflödet för att se vilka bilder folk lagt upp, och så somnade jag väl runt fyra. Fast nu för tiden kan jag inte sova ordentligt när jag druckit alkohol, så det blev några timmars lätt sömn tills vi gick upp vid åtta för att börja plocka undan. Men det är en annan historia.
En helt fantastisk fest full av kärlek och glädje fick vi, och vi är så tacksamma!!
Fler inlägg om bröllopet: del 1 Förberedelserna, del 2 Bilder från förberedelserna, del 3 Bröllopsdagen - före vigseln, del 5 Fler bilder och del 6 Bilder på familj, Best woman och Man of honour
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar