Alfred och jag på egna äventyr med nya lilla kusinen

Igår när vi lämnade på förskolan var Flora lite ledsen och orolig, för vi hade pratat om att jag och Alfred skulle åka iväg utan henne, Lilly och pappa - så Alfred tog hand om henne. <3

Min syster, som ju äntligen fick barn 16 dagar över tiden för drygt två veckor sen, var nämligen i stugan hos mormor med lilla bebisen eftersom pappan Victor var tvungen att resa bort i jobb, och då bestämde vi att jag och Alfred skulle åka upp och träffa dem på onsdag eftermiddag, och så skulle Christopher och tjejerna komma upp en dag senare, så att vi inte skulle dundra in som den elefantfamilj vi låter som allihop och skrämma vettet ur den lilla direkt.

Så när vi hämtat på förskolan åkte vi i värmen direkt till stationen,

där jag och den här glada filuren hoppade på ett tåg.

Och ungefär två timmar senare kom vi fram till den här vidunderliga lilla varelsen. Arbetsnamnet på henne har varit Tutan, och nu har de nästan bestämt att hon ska heta Nico.
Så otroligt söt och pyttepytteliten - fast ändå ett kilo större än alla mina barn när de var i samma ålder, men nu när de är såpass stora känns det redan helt overkligt att de varit sådär små. Jag har tydligen kvar tekniken åtminstone, för jag lyckades lugna henne ett par gånger när hon var orolig när jag fick hålla henne, men hur söt hon än är kände jag ändå att jag är så färdig med småbebisar. Inga ryckningar i livmodern alls, utan mer bara en känsla av att "gode tid vad skönt att den där tiden när de bara åt och skrek utan att man alltid förstod varför"-tiden är förbi.

Och lilla stora kusin Alfred tycker hon är så söt, och blev så glad och stolt när han fick ha henne i knät! Lilla Nico verkade först undra var hon hamnat.

Men det tog inte många sekunder innan hon bjöd på ett leende. Det är ju otroligt tidigt att kunna le medvetet när man är 2,5 veckor, men samtidigt är hon ju enligt Wonder Weeks redan nästan fem veckor eftersom utvecklingen tydligen börjar redan vid beräknat förlossningsdatum.

Hehe

Sötungar!

Sen följde Johanna och Nico med mig och Alfred ner till stranden när vi skulle bada. Nico är precis som Alfred var när han var liten: vill bara ligga och amma heeeela tiden, så Johanna fick helt enkelt bära henne vid bröstet, och jag känner igen det så väl. Och de där små yttepyttiga fötterna som sticker fram bakifrån. :) Vi har en nästan exakt likadan bild på mig och Alfred, men tyvärr hittar jag inte den just nu.

Johanna hade med ett paraply som solskydd, men plötsligt började det regna mitt i solen, så det var ju praktiskt.

Alfred hittade en tusenfoting som han tyckte var så vacker att han var tvungen att fota den för att kunna visa för pappa och tjejerna sen.

Vid femtiden kom de, resten av mina älsklingar! Med min mors dagsbukett, som fortfarande är lika fin. Flora var ledsen när vi pratade på FaceTime igår, för att hon saknade mig, så jag var orolig för att hon skulle vilja straffa mig idag för att jag åkt bort - det var första gången jag lämnade tjejerna mer än några timmar över dagen, första gången jag varit borta från dem över en natt - och när bilen kom inrullande på gården och jag såg Flora genom det öppna fönstret knep hon först ihop munnen och stirrade argt rakt fram. Men det tog bara några sekunder innan hon log stort mot mig - den lilla busungen hade bara skojat! :)
Hon var lite sotis när jag bar lilla Nico och ville också bli buren, men Lilly har mest brytt sig om mormor, och så har de andäktigt tittat på Nico och varit så försiktiga så försiktiga. Tjejerna är nästan precis lika gamla nu som Alfred var när de föddes, så det är lite roligt att de också "fått" en bebis nu, även om vi inte kommer kunna träffa henne jätteofta tyvärr eftersom hon bor i Stockholm.
Alfred trampade på en tagg ikväll strax innan läggdags och blev heeelt hysterisk när vi skulle försöka ta ut den. Vi mutade honom med godis och smorde foten med en gammal Emla-kräm som bedövar, men han vrålade som att vi försökte mörda honom och vi fick hålla fast foten och det var ett elände. Som Christopher brukar säga: "Skaffa barn, sa de. Det blir kul, sa de"... Kul nästan jämt med barn. ;)

Men ofta är det ju alldeles fantastiskt underbart med barn ändå.
Nu är ordningen i alla fall återställd med alla tillsammans igen!