Smal är inte lika med vältränad...

Jag är en av de där lyckligt lottade som gick ner till normalvikt rätt så fort efter graviditeten utan att anstränga mig – amningen gjorde att jag till och med gick ner till mindre än jag vägde innan, trots att jag burit tvillingar. Jag har aldrig haft några problem med min vikt, jag har som mest gått upp ett par kilo i perioder, och kan fortfarande ha (vissa) kläder som jag köpte när jag var 20. Och därför har jag tänkt att jag inte behöver träna, jag har ju varit smal ändå.

När jag var barn och tonåring tränade jag hur mycket som helst, alla möjliga sporter; balett, gymnastik, fotboll, basket, tennis, ridning, friidrott, men när jag började plugga i Uppsala som 20-åring slutade jag med all idrott, jag hade fullt upp ändå. Jag har ändå på nåt sätt lyckats se vältränad ut och har inbillat mig att jag har en bra grundfysik (en gång i toakön på KB i Malmö var det en tjej som tittade på mina bara armar och frågade vad jag tränade, och när jag sanningsenligt svarade "Inget" blev hon nästan arg, för hon "såg ju att jag tränade!"), men de senaste åren har jag bittert tvingats inse att smal inte är lika med vältränad... När tjejerna var ett och ett halvt kom mitt första ryggskott, och de senaste två åren har jag haft mer eller mindre konstanta problem med rygg, axlar och armar.

Tidigare i höstas hade det gått så långt att en ortoped remitterade mig till magnetröntgen, för varken läkare, sjukgymnast eller kiropraktor hade lyckats lista ut vad det var för fel på mig. Men inte heller det hjälpte direkt: tydligen har jag ett par små diskbråck, men inga så allvarliga att det krävs några åtgärder, så ortopedens enda dom var: "Träna!"

Så nu har jag duktigt gjort en sjukgymnasts övningar (nästan) varje dag i ett par månader, och lo and behold: ländryggen har blivit bättre! När jag vaknar på morgonen kan jag resa mig som en normal person och inte som en 85-årig tant som måste räta på mig oändligt långsamt med händerna som stöd i svanken. Bröstryggen och axlarna är fortfarande knackiga dock, men ett framsteg är åtminstone bättre än inget.

För 6 år och några dagar sen

För några dagar sen

Flora och Lilly fyllde förresten 6 år för en vecka sen, och det här är visst första året som jag inte har skrivit något om det... Men själva födelsedagen var så konstig, för en av deras kompisar fyller år samma dag och hade kalas då som tjejerna var på, så vi har inte riktigt firat dem på allvar än, så jag skyller på det. Ett inlägg kommer!

Växtvärk

Den här lilla Flora-loppan mötte mig i trappan när jag var på väg upp för att göra mig i ordning för natten, förtvivlat gråtande. Hon hade ont i foten, som så ofta på nätterna. Växtvärk? Denna luddiga åkomma som tydligen inte riktigt ”finns”, men som jag själv minns från när jag bar liten. 

Har googlat att värme och massage kan hjälpa, men ikväll gjorde det bara mer ont, så det fick bli en jordgubbsalvedon och somna om på mammas arm. Nu har jag inte hjärta att röra mig, så vi får se när jag kan lägga mig på riktigt...

Avslutning på förskolan!

Flora och Lilly har visserligen ungefär två veckor kvar på förskolan, men ikväll var det ändå avslutning – och det innebär att alla våra tre barn nu officiellt har gått ut förskolan och från i höst blir skolbarn! Då har vi alltså inga småbarn längre – helt otroligt.
Vi har varit så otroligt nöjda med vår förskola (Säbyholms Montessori i Landskrona): världens finaste hus och gård och jättefina pedagoger. De senaste par veckorna har Lilly varit lite ledsen, för att fröken Sandra, som varit med tjejerna från början för tre år sen, precis har gått på graviditetssjukskrivning för att hon är gravid med tvillingar (!), och Lilly är inte superförtjust i förändring, men nu är det ju inte så lång tid kvar. Inte för att hon är superförtjust i tanken på att börja skolan heller just på grund av förändringsobenägenheten, men hon har ju med sig sin tvillingsyster och storebror går där ju redan, så jag hoppas det kommer gå bra.

(Flora var lite sur här, för hon ville ha med sin kompis på kort, men efter vi fotat alla tre ville jag ha ett på bara mina tjejer, och det tyckte inte Flora var kul alls...)

Sova själva

Valborgsnatten i år var en stor natt: för första gången nånsin sov både Flora och Lilly i sin säng hela natten!
Vi har delat upp oss de flesta nätter de senaste månaderna, för att jag och Christopher inte pallade att inte få plats i vår egen säng längre, och min rygg som har blivit väldigt klen pallar vare sig barnens säng eller gästrummets, så Christopher sover ofta i gästrummet med ett eller två barn, och jag är i princip den enda i familjen som sover på rätt plats nu för tiden. Och just på valborgsnatten sov Christopher och Alfred i gästrummet två trappor ner och tjejerna hade vi som vanligt lagt i sin egen säng i barnen sovrum bredvid vårt. Och nån gång under natten vaknade jag och undrade varför ingen kommit in till mig än, som varje annan natt under de senaste fem och ett halvt åren – och det fick jag fortsätta undra ända till morgonen! Och nästa natt var det likadant. Helt otroligt!
Men tror ni jag sov gott för det? Nej, klart jag inte gjorde. Jag tror jag har sovit igenom en hel natt en gång under de senaste 8,5 åren (sen jag blev gravid med Alfred), men det var skönt ändå. :) Men min kropp har börjat säga ifrån efter åratal av sömnbrist, jag har väldiga problem med både axlar och rygg, och det senaste ryggskottet jag fick för ungefär två månader sen har jag fortfarande inte riktigt återhämtat mig ifrån.
Hur som helst, efter de där två nätterna började barnen tassa in på nätterna igen, men inatt hände det plötsligt igen! Christopher och Alfred i gästrummet och Flora och Lilly sov i sin säng, och när jag kom in på morgonen låg de dessutom såhär fint. <3

Alfred 8 år

Jaa hörni, jag är rätt kass på att blogga nu för tiden. Men kände bara igår kväll att jag ville skriva lite åtminstone för min egen skull för att komma ihåg ungefär hur barnen är just nu. Börjar med Alfred!

Alfred fyllde 8 för en knapp månad sen, och den här åldern alltså! Han är så gullig! Det händer förstås fortfarande att han bråkar med sina systrar (framför allt Lilly, de är väldigt bra på att retas med varann de där två), men mycket mindre nu än för bara några månader sedan, och det händer ofta att han säger gulliga saker till dem, som "Jag älskar er supermycket!!" och "Du är den bästa systern i hela världen!"
Och mot mig och Christopher är han också väldigt ofta så oerhört kärleksfull. Visst, han har fortfarande ett sabla temperament (nog delvis ärvt från mig) och kan bli så arg så arg, men han kommer också fram till mig ofta och bara vill krama och pussa mig. Den senaste månaden ungefär har vi för att få sova över huvud taget med våra natt-närhetstörstande barn delat upp oss på nätterna; Christopher sover i gästrummet med ett eller två barn (vi roterar vem som sover var) och jag har vårt sovrum med två eller ett barn (jag kan inte sova i gästrummet längre, jag får för ont i ryggen av sängen där), men oavsett var Alfred har sovit så inleds varje morgon för mig med att han kommer och lägger sig på mig och kramar och pussar mig. Och när jag lägger honom på kvällarna får jag såna fantastiska kärleksbetygelser! Han säger att han älskar mig mycket mer än vad jag älskar honom (yeah right ;) ) och hittar på avancerade sätt att förklara exakt hur mycket, och igår sa han att han tror att han alltid kommer vilja vara med mig och pappa, även när han blir stor. "Tills ni dör. Men då kommer jag komma till graven varje månad." :D
Och han lär sig så mycket i skolan, varje dag upptäcker vi att han kan något nytt.
Sen börjar han också bli lite väl sugen på olika dataspel, vilket verkligen inte är min grej, så det är lite besvärligt, men vi försöker hitta en balans.

Lilla stora rådjursöga <3