Gott nytt år!

Gott nytt år från vår finklädde lille spion-Alfred,

Lilly som alltid ska stå i mitten,

och coola Flora. 

Och från mamman som vaknade med ont i halsen och ont i huvudet och som är lite grinig och trött, men åtminstone tog på mig finkläder och smink under middagen (och från pappan som visst inte fick vara med på bild). 

Och hej då 2016, som ju varit något av ett skitår för världen men ett ganska fint år i min lilla värld med frieri, septemberbad och goa ungar. Gott nytt år! Nu hoppas vi på ett ännu bättre 2017 med medkänsla åt fler så att världen blir en lite bättre plats. 

Christophers födelsedag

För två år sen fyllde den här fantastiska människan år, och det gör han idag också. 

Han är min trygghet, min klippa och mitt lugn, han får mig att skratta med sin fåniga göteborgshumor och jag älskar honom så mycket att jag tänker gifta mig med honom i sommar. Grattis älskade Christopher!

Och att vår förstfödde satt och chillade i en låda efter middagen får också vara med idag, för att det var gulligt och för att han är den andre av de två personer av manskön som jag älskar mest i hela världen. ❤️❤️

Julen 2016

Jag har knappt öppnat datorn sen dagen före julafton, men nu så! Vår julafton (och dagarna efter):

Vi orkade inte gå upp tidigt, så barnen fick gå upp och titta på tv när de vaknade, och när jag och Christopher hunnit vakna till fick barnen sin första julklapp, som de fick hitta genom att följa ett snöre som jag ringlat genom huset.

Och jag klädde mig som en julgran/tomtens medhjälpare... Vet inte om det var så snyggt egentligen, men juligt var det åtminstone!

Finklädda jultöser i solen.

Vi tog en liten promenad ner till stranden, och eftersom vi skulle till stranden sa Flora att hon skulle bada. Jag sa att det var för kallt, men hon envisades, så hon fick ta med sig sina badbyxor. När vi väl kom ut på gatan sa hon att hon inte ville bada längre. :) Lilly tog med sig sin varg - tjejerna fick en varg och en räv av gudmor Jennie när de var pyttesmå, och de senaste månaderna har Lilly haft med sig vargen (som ibland heter Hoppis, men oftast bara Vargen) överallt.

Inte ens jag var sugen på att bada. Det var superblåsigt och jättehögt vatten - man såg bara hälften av bryggan. (Ett par dagar senare var den helt översvämmad, när stormen Urd kom förbi.)

När det blivit mörkt fick vi besök av jultomten! Alla barnen genomskådade svåger Victor direkt, men de var lika glada för det.
Vi gjorde faktiskt ett schema för julklappsutdelningen för att Alfred inte skulle tjata ihjäl sig om att få julklappar konstant, men det innebar ändå att de skulle få presenter till frukost, innan lunch, vid lunch, efter lunch och sen typ resten eftermiddag/kväll. Och fast vi försökt begränsa oss i år och verkligen bara köpt bra grejer och inte en massa krafs så blev det så många att vi sparade några till dagen efter.

Lilla Nico tyckte förstås att snörena var roligast. :)
På det hela taget hade vi en riktigt mysig julafton, även om det var lite pakethets mellan varven. Jag är jätteglad att Johanna var här med sin familj också, och mamma förstås.
På juldagen och annandagen träffade vi Christophers familj, och min systerdotter Stella hann vi träffa en liten stund på juldagen.

På annandagen fick jag ett ryck och fixade en 3,20 meter bred säng uppe på vårt sovloft, efter fyra nätters usel sömn med för många barn som ville sova med oss vuxna i en bara 1,60-säng istället för på sina madrasser bredvid. Vår säng består nämligen av fyra 80 centimeter breda resårmadrasser; två bredvid varann och två ovanpå dem, så jag lade istället alla fyra bredvid varann, så allt kom i samma höjd.
Det blev åtminstone lite bättre, men Alfred vill fortfarande helst ligga mer eller mindre på oss, så det är inte lätt att få honom att ligga kvar på sin plats, hur nära den än är, men kanske nån gång, så småningom.

Den 27:e åkte Johanna, Victor och Nico hem till Stockholm, men Flora hann gosa lite mer med sin lillkusin innan. Alla mina barn är superförtjusta i Nico, men Flora allra mest, hon är så gullig och försiktig med henne.

Idag åkte Christopher och Alfred till Trollhättan för att hälsa på Christophers farmor, medan jag och tjejerna stannade här med mormor. Vi var nere vid havet och kastade sten i vattnet en stund, och sen var vi hemma och bara lekte, och det var så lugnt! Tjejerna bråkade nästan inget alls med varann, och det känns hemskt att erkänna att jag tänkte att allt bråk är Alfreds fel, för så är det förstås inte. Men alla tre retas väldigt mycket med varann när de är tillsammans allihop, och det blir lugnare när det bara är två som är med varann. Så synd. Men jag hoppas det blir bättre ju större de blir.
Imorgon fyller Christopher år, och i övermorgon åker vi hem och får besök över nyår av våra vänner från Stockholm, Janne och Lina med barnen Sixten och Olle.

Julkusiner

Julfina kusiner!

Lilla Nico är sju månader och står bra med stöd av lilla storkusinen Alfred. 

Mer om vår jul kommer sen :)

God jul!

Redo för jul

Nu är vi i stugan och är redo för jul!

Julmiddag med jobbet

Nu är jag på väg hem från Malmö efter julmiddag med jobbet, klockan är halv elva och jag är heeelt slut. Vet inte riktigt hur jag ska orka med mitt eget bröllop i sommar...

Hur som helst: vi var på en restaurang på Möllan som heter Lyran och åt fantastiskt god mat och det var jättetrevligt. Jag pratade mest med de två andra frilansare som var med men som jag inte träffat förut, för den ena är ny och den andra är nästan aldrig på kontoret. 

En tjej som är mammaledig som jag inte heller träffat förut var också med och alla ville höra om hennes bebis (såklart, jag med), men det kändes jättekonstigt att liksom inte kunna prata om mina barn då - jag kunde ju inte kasta mig in i en konversation om någons barn bara för att jag också har barn liksom. Så jag fick bita mig i tungan tills nån frågade - vilket nån till slut gjorde. Till slut satt fyra av oss och visade kort på våra barn (från 10 månader till 24 år) i våra mobiler medan de barnlösa kidsen pratade om annat. :)

Superspejsig och supergod mat: här nån sorts rättiksrullar på gurka och ansjovis och vad det nu var - vi fick en massa smårätter. 

Hon som inte tål så mycket nu för tiden... jag drack inte upp någon av de fem drycker som ingick i dryckespaketet och är ändå helt däckad nu. 

Snart framme, så god natt, nu ska jag hem och pussa sovande barn!

#jagärhär

Jaha, nu läste jag just att Trump officiellt har valts till USA:s nästa president av elektorerna. Det fanns ju en (mikroskopisk) chans att elektorer skulle kunna göra om och göra rätt och inte rösta fram en galning, men nähä. Det känns som att allt i världen är på väg åt fel håll just nu, och det är så skrämmande.

På sistone har jag bara hittat en enda sak som känns positiv: Facebookgruppen #jagärhär. Över 40 000 människor har gått med de senaste månaderna (inklusive jag) och jobbar för att motverka hat och hot i kommentarsfält, och det funkar så bra! Jag ska inte påstå att jag är jätteaktiv, men jag är med någon gång nästan varje dag och skriver ibland och gillar andras positiva inlägg ofta, och det gör skillnad! Och jag inser att det trots allt fortfarande är en majoritet av mänskligheten som vill väl, och att det faktiskt ofta bara är en liten rasistisk klick som utgör mobben trots att medierna försöker utmåla det som att det är en "hatstorm" över hela landet mot en liten luciapojke eller vad det nu kan vara.
Det handlar förstås mycket om flyktingar i de kommentarsfält som #jagärhär har aktioner i. Jag har inte orkat ta in så mycket av eländet i Syrien, det är bara för oerhört, men i helgen läste jag en artikel i DN om Postnords paketcentral där alla paket som inte kunnat levereras hamnar. Där har de fått bygga en helt ny sektion för alla väskor som skickats till människor som flytt till Sverige och inte kunnat få med sina väskor, så någon har fått skicka dem till dem i efterhand, fast väskorna har av olika anledningar inte kunnat levereras. I artikeln intervjuade de en familj som tvingats fly från Syrien, och fick åka över Medelhavet i en ranglig båt med trasigt roder. Det var en mamma och en pappa med en femmånaders bebis och en storebror på några år, och när båten gick på grund 500 meter från stranden mitt i natten fick alla hoppa i och simma. Pappan sa att de inte kunde simma med sina små barn, varpå en av människosmugglarna slet bebisen ur mammans armar och kastade honom i havet och sa "Nu kan ni simma".
De kastade en femmånaders bebis i havet.
Jag har - fast jag vet att det är idiotiskt - någon konstig känsla av att ingen annan kan älska sina barn lika mycket som jag älskar mina. Jag undrar om det är något som alla föräldrar inbillar sig, eller om det bara är jag? Men när jag läste det där kände jag nästan föräldrarnas bottenlösa panik. De hade flytt för sina liv, för kvinnan var läkare och när regeringsstyrkor sköt ihjäl patienter på väg in till sjukhuset och dessutom redan bombat sönder en massa sjukhus, sökte sig patienter till apotek istället, och mannen som var apotekare försökte hjälpa dem med fara för sitt eget liv. De flydde först till Jordanien, och när de inte fick stanna där vidare till Turkiet tills de tvingades vidare därifrån också. De var på flykt med sina två små barn, och på vägen kastas barnen i havet (ja, de slängde i storebror också, och föräldrarna fick kasta sig efter och otroligt nog överlevde de allihop) och sen lyckas de ta sig till ett land där vi lever i överflöd, och här har folk mage att sitta i kommentarsfält och prata om att vi inte kan ta emot dem. Och nu sitter två välutbildade människor i ett litet rum i en flyktingförläggning och frun har fått veta att det kommer ta minst fem år innan hon kan få jobba som läkare igen. Jag blir mörkrädd.
Men nu i helgen samlade Musikhjälpen in fantastiska 49 miljoner kronor (18 miljoner mer än förra året) till att barn i krig ska få gå i skolan, så kanske kanske vänder det? Kanske kan vi bli mer medmänskliga igen? Kanske är vi på botten nu så det är dags att vända uppåt? Åh, vad jag hoppas det.
Det kanske är läge att börja engagera mig politiskt igen för första gången sen gymnasiet. I så fall får det bli för Centern, som är de enda som har en mänsklig invandringspolitik - det var för övrigt en artikel även om Annie Lööf i helgens DN, och hon är så bra - det är inte som många är rädda för; att vår välfärd raseras med mer invandring - det är tvärtom: vi behöver invandring för att klara vår välfärd. Jag får fundera lite på det här med politik, jag var rätt bra på det på gymnasiet, så kanske.
Om våra barn ska få en vettig framtid måste i alla fall något hända.

Helg med julbord och besök

I fredags var min stilige fästman och jag och åt julbordslunch på Örenäs slott strax utanför Landskrona (alla barnen var tillbaka på förskolan, Lilly mådde bättre och ville gå och de andra var det ju inget fel på). Det var några år sen jag åt julbord, så det var väldigt trevligt - men jag är lite besviken på godisbordet: det var bara köpegodis i fina burkar (Daim, Toblerone, polkagrisar och lite annat) och inget hemgjort. Men maten var god, och julgodis gör jag ju själv.

Igår fick vi besök av Alfreds ene gudfar Linus och hans sambo Filip. De bor i Stockholm, men eftersom Filip var domare på konståknings-SM i Malmö så passade de på att hälsa på oss i Landskrona när han slutade jobba på lördagskvällen. De kom inte förrän kvart i åtta, då vi normalt sett försöker få tjejerna i säng, men det här var ju värt att stanna uppe för, så vi åt sen middag tillsammans och sen lekte barnen nästan brallorna av oss allihop.

När de kom och vi gick husesyn ville barnen visa dem typ allt vi äger och har och höll upp diverse ointressanta föremål för dem: väckarklockor, vattenflaskor, papper... :)

Efter middagen när barnen fått presenter, lagt pussel, visat saker i lekrummet, lekt frågelek med Filip (Alfred mest) och jag vet inte allt, så satte Alfred på en av sina favvolåtar: "Junikårn" med Danny Saucedo, och så dansade vi alla sju, så det var otroligt drag. Som ni ser på bilden var barnen milt uttryckt glada över besöket!

Och det var jag och Christopher också, för övrigt. Vi har sagt att vi ska försöka åka upp till Stockholm snart, och då får vi hälsa på dem också.

Barnen kom inte i säng förrän vid halv elva, men självklart vaknade de som vanligt vid halv åtta ändå, så lite gnälligt och bråkigt har det varit idag (inklusive jag, som vaknade tidigt av att Lilly var täppt i näsan och snörvlade bredvid mig). Men snart har vi jullov och då kanske vi kan få turas om att sova lite längre på morgnarna, det ska bli skönt.

VAB/VOB med tre barn

Gårdagens utflykt gick som sagt till Vellingeblomman, en enorm handelsträdgård med galet mycket julsaker och några riktiga åsnor där vi var även förra året.

Vi lämnade en liten superhjälte på förskolan på morgonen.

Och när vi hämtade barnen för att åka till Vellinge var det fantastiskt vackert på vägen, och bron syntes tydligt.

Vi hade sällskap där av Ulrica, Ola och deras dotter Moa.

Jag tog visst inte några kort på tomtar och grejer i år, men däremot på några coola fiskar i akvarier på slutet. Det var hur som helst roligt, och sen åkte vi hem till Ulrica och Ola och åt middag och fikade och barnen lekte till sent.

Redan när vi hämtade barnen på förskolan märkte vi att Lilly blivit mer förkyld under dagen - hon hade hostat några nätter men varit okej på dagarna, men igår var hon rosig om kinderna (men ingen feber) och trött i ögonen, men vi åkte ändå. Under kvällen hostade hon mer och nös ungefär en gång i minuten, så när vi vaknade i morse och Lilly sov som en stock tyckte vi det var bäst att hon fick stanna hemma.

Medan jag låg och försökte vakna kollade jag mitt Facebook-flöde och läste en bloggpost som en syssling länkat till, skriven av nån kvinna som i ärlighetens namn skrev ganska uselt om "om det nu är så jobbigt att ha barn, varför skaffar man dem då?" apropå att Stockholm just infört att syskon får vara heltid på förskolan när man är föräldraledig. Och jag är lite kluven: jag tycker ju att 15 timmar är ett dåligt skämt och hade personligen inte överlevt det första året med tvillingarna om inte Alfred fått gå 30 timmar i veckan, men heltid (alltså upp till tio timmar per dag) tycker jag är lite väl att ta i. Och de löjliga formuleringar som hon skrev om "varför skaffar man barn om de är så jobbiga och man inte vill vara med dem" tycker jag är på samma låga nivå som "en lugn mamma ger en lugn bebis" och gör att jag typ vill riva ut ögonen på puckot, men hur som helst: det där fastnade ändå i huvudet på mig och gjorde att jag sa okej när Alfred med tårar i ögonen sa att han också ville stanna hemma när Lilly skulle göra det.

Så idag, när Christopher hade fullt upp med jobb, var jag hemma med alla tre barnen, varav två var pigga som mörtar, och sen visade det sig att jag också fick kaosmycket jobb, eftersom den ena av mina två stora kunder åker på lång julsemester imorgon och ville få en massa grejer klara idag, så jag blev uppringd ungefär en gång i kvarten medan barnen bråkade om allt och inget och jag själv började känna mig förkyld.

Nu känner jag mig som en urvriden trasa, och är ännu mer sugen på att nita nästa som skriver "varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem". Jag älskar mina barn över allt annat, men att vara ensam med dem alla tre hela dagarna är utmattande, och jag älskar vår förskola och är oerhört tacksam över att våra barn trivs bra där, samtidigt som är väldigt glad att jag kan jobba mindre än heltid och inte behöva ha dem där långa dagar som många andra måste. Det dubbla med föräldraskap, antar jag, ungefär som att jag aldrig varit så arg på någon som jag ibland är på mina barn, samtidigt som jag älskar dem så mycket att hjärtat nästan inte får plats i kroppen. Nu ska jag ha egentid med min son, som just drivit mig till vansinne så att jag nyss röt åt honom och gjorde honom så rädd att han halkade och nästan ramlade - men nu är vi vänner igen och ska göra nåt kul.

Utflykt och tvillingsömn

*Jag såg just att det här inlägget hamnade under det förra, av nån konstig mobil anledning... Anyway, nu ligger det på rätt plats.*

Vi är nyss hemkomna från en sen (ja, med småbarnsmått mätt) kväll hos vänner i Vellinge, efter en gemensam tur på julutställningen på Vellingeblomman, och har för första gången lyckats bära in alla tre sovande barnen från bilen till sängen utan att de piggnade till och ville upp och leka - halleluja!

För att fira det lägger jag upp en väldigt söt bild från härom kvällen på våra tvillingsovande tvillingar. 

Så mycket grejer: bokstäver, tid, julpyssel, namn, mat och lucia, typ.

Nu så! Jag har som så ofta förr lagt in lite stödord i ett utkast som jag sen ska försöka få ihop nåt av, så här kommer ett försök.
"Va ammämmer man den till?" brukar Flora säga när hon hittar nåt som hon inte vet vad man gör med.

"Va de diffa?" = Vad är det för siffra? Tjejerna kan inte riktigt skilja på siffror och bokstäver än, men de är nyfikna på alla och kan några av dem: A, F och L kan de så klart, och så kan Lilly T, för det är hennes förra fröken Tittis bokstav, ikväll lärde jag mig att de kan B, för det är deras nya förskolekompis Bakirs bokstav, mormors bokstav M och mammas bokstav S kan de också, och de kan 1, 2, 3 och 8.

En sak som jag helt missat att berätta om är att alla barnen leker hund jätteofta, och har gjort det i flera månader. De kryper omkring på alla fyra och bjäbbar i falsett, och i längden blir det hysteriskt jobbigt - jag har försökt få dem att skälla som en lite större hund, för jag har aldrig nånsin hört en hund låta som de gör, men det glömmer de efter nån sekund och sen är de där i falsetten igen. Men bortsett från ljudet så är det väl rätt gulligt - de leker med varann alla tre och låtsas att nån av dem är de andras mamma och sådär.

De håller på att lära sig tidsbegrepp, så det är mycket "igår och imojjon": allt som hänt förut är "igår" och allt som inte är just nu blir "imojjon". Om jag säger nej till något som Lilly vill ha så säger hon "men jag vill ha det imojjon!" och då kan man släppa det.

På förskolan har de skoskydd i hallen på bottenvåningen som vi föräldrar ska ha på oss inne i huset (våra båda avdelningar är på andra våningen), och de senaste dagarna har Flora och Lilly också velat ha på sig dem (Alfred kutar alltid in långt före vi ens hunnit fram till huset, så han har missat det), och de är så nöjda!

Helgen som nyss har varit var ovanligt harmonisk. Både jag och Christopher har börjat nästan hata lördagar, för barnen brukar vara extra bråkiga då av någon anledning, men nu i lördags hade vi riktigt trevligt! Vi delade visserligen upp barnen en stund, det kanske hjälpte: Christopher åkte och gjorde ärenden med Alfred och Flora och jag och Lilly var hemma och gjorde fransk nougat till julgodis. Vi gjorde det efter dessertmästaren Sebastien Boudets recept, och då ingick att blåsa på smeten med en hårtork i en kvart. Lilly tyckte väl inte direkt att det var kul riktigt så länge, men hon hjälpte till en stund i alla fall. Och det blev gott, även om den inte blev så fast som den skulle blivit.

Och i söndags bakade vi pepparkakor och dekorerade ett pepparkakshus (som vi köpt i färdiga delar från IKEA), och det gick också bra! Vi var helt förberedda på att det skulle bli kaos, men båda uppgifterna gick över förväntan. :)

Resultatet!

Och det här! Vi gav uppenbarligen våra tjejer för svåra namn, för hittills har de ju kallat sig själva Ninny och Doa, men härom kvällen lyckades Lilly äntligen säga L! Och Flora kämpar på med att säga sitt namn, och redan för ett tag sen började hon kunna säga Fola, så det närmar sig.

Och det här! Plötsligt händer det: Alfred gillar någon mat jag lagat! Inte för att han åt överdrivet mycket ändå, men han gillade såsen! Wohooo!

Och idag var det ju lucia, och vi fick tvinga upp våra morgontrötta barn och oss morgontrötta föräldrar redan 05:45, vi som brukar ha svårt att komma upp klockan 7... Men vi kom nästan i tid, och bidrog med två tomtar (icke-sjungande, varav en typ så rädd att hon stod stel som en pinne (Flora)) och en pepparkaksgubbe (sjungande).

När det ljusnat fick vi fika, och sen åkte jag till Malmö och jobbade och nu har vi fått barnen i säng lite tidigare än vanligt för att få lite återhämtning.

Julpysselhelgsteaser

Den här tröttheten som kommer i vägen hela tiden så jag inte orkar skriva på kvällarna... Anyway, vi hade en jättemysig helg utan en massa bråk, kors i taket! Vi julpysslade utan kaos, helt otroligt! Jag ska försöka skriva mer snart, men för nu får det bara bli en bild på pepparkakshuset och Floras hand innan jag ska lägga mig för att gå upp i ottan för förskolans luciafirande imorgon. God natt!

Uppklädda

När barnen klädde upp sig med slipsar (fast Lilly tog av sig sin rätt snabbt) och flugor (till träningsoverallsjacka, men han hade skjorta under) kunde jag ju inte vara sämre. Så det blev skoluniformsoutfit med slips och äkta japanska skolflicksstrumpor. Och det funkade, jag fick komplimanger på jobbet. 

Klä julgranen

Idag klädde vi granen!

Jag försökte få med alla barnen på samma bild, men de är snabba, de små rackarna. 

Men till slut gick det! :)

Popcorn till alla!

Jamen vem behöver inte 150 liter popcorn en tisdag i december?

Christopher behövde det tydligen när han skulle fota popcorn för SF Bio åtminstone. 

Man kan väl säga att vi hade hyfsat nöjda barn när vi hämtade dem på förskolan med en julgran inknölad inne i bilen (drygt 2,5 meter hög) och kom hem till obegränsade mängder popcorn. 

Plus att Flora lyckades tjata sig till att få målade fingernaglar för första gången i sitt liv - jag har strikt hålla mig till tånaglarna hittills och jag är fortfarande skeptisk, men okej då, en gång. Lilly ville också men Alfred ville bara ha på tårna. Flora tog en rosa hand och en lila, och motsvarande på tårna, och Lilly tog en gul och en blågrön (men jag glömde fota).

Själv har jag potatismjöl i håret idag. Mitt hår har börjat bli flottigare än i mannaminne på nolltid och jag hinner inte duscha mer än max två gånger i veckan, men inte ens mitt älskade torrschampo funkar längre, så igår googlade jag fram att vanligt potatismjöl funkar som ett mycket billigare torrschampo. Och ja, det blev åtminstone inte sämre än det dyra jag brukar köpa (som just blivit ännu dyrare), snarare till och med en aning mindre dåligt. Alltid nåt. 

Julmarknad på Fredriksdal

Idag åkte vi till Fredriksdals trädgårdar i Helsingborg på julmarknad. Vi har varit där en gång innan, i våras, och barnen kände igen sig redan vid parkeringen (där vi fick åka runt typ tio varv innan vi fick en plats, för det var tydligen ett populärt utflyktsmål idag). Mamma och en vän till henne var med också - mamma i lånad rullstol, eftersom hon inte kan gå ordentligt på sin fot än, som hon blev av med gipset på i veckan.

Vi provsmakade goda saker, köpte goda saker, tittade på djur, åt grillad korv och gick på styltor.

Alfred på styltor med mig som stöd, och mormor i bakgrunden.

Trötta och lite frusna tjejer som väntar på pappa och storebror som ville titta på djuren en gång till innan vi åkte hem.

- Mamma, ta kort på min mössa!

Glöd som var så vit att det såg ut som en snölykta, som man kunde värma händerna på.
Riktigt mysig söndagsutflykt!