Älskade syster och systerdotter, 13,5 år senare

Jag upptäckte härom veckan att några av mina fotoalbum stod i fel ordning i bokhyllan, och fick nu för mig att jag skulle ställa dem rätt. Ett av dem var från 2001-2002, och mot bättre vetande började jag bläddra i det. Juni 2001 var nämligen den månad då min syster Fina fick sin cancerdiagnos, och jag brukar med näbbar och klor slå bort alla tankar på hennes sjukdomstid och död, för att det är för jobbigt att tänka på fast det är 13 år sedan. 

Nu öppnade jag ändå albumet och hittade de här bilderna från dagarna runt diagnosen, hemma hos mamma i Helsingør, och hela min mage knöt sig när jag tog in att Stella var lika gammal som Alfred här (minus några månader). Att Stella tvingades gå igenom det här - jag har undrat så hur mycket hon förstod, och nu är det väl kanske lite lättare att sätta mig in i när jag vet hur Alfred är i den åldern, men... nej. Att se sin mamma vara så sjuk att hon inte orkar bära en, att hon ibland inte alls klarar av att ta hand om en, att hon sen bara försvinner. Det går bara inte.

När Stella var med oss och inte med sin pappa under de sju månader Fina var sjuk (jag fixade så jag kunde jobba från Borås så mycket det gick och var med stora delar av tiden) var det oftast jag som hade huvudansvaret för henne; mamma tog hand om Fina och jag tog hand om Stella. Jag hade ju inga barn på den tiden, men jag är Stellas gudmor och vi har alltid stått varandra nära, och jag minns att jag blev så stolt när Fina en gång sa att jag gjorde ett bra jobb med Stella (vi hade gått ner till stranden i stugan, och jag hade kommit ihåg att ta med alla grejer hon behövde, inklusive nappen).

Men nu när jag själv har barn är det ännu hemskare att tänka på allt det här. Den oerhörda sorgen över min förlorade syster, och den fruktansvärda skräcken över att även jag skulle kunna bli sjuk och dö ifrån mina barn. Det är tur att jag är en mästare på att förtränga, annars är det stor risk att jag skulle bli tokig.