Play date för Alfred

Igår fick Alfred ta med en kompis hem från förskolan för första gången - stora killen!

När jag hämtade Alfred i måndags frågade Liam om han fick följa med Alfred hem, och Alfred började direkt tjata om att han skulle följa med oss, så jag tänkte att det väl kunde vara värt att fråga hans mamma. Så när vi kom hem skrev jag till henne på Facebook, och hon tyckte det lät jätteroligt. Hon brukar hämta klockan fem, så jag skulle hämta båda klockan tre och hon hämta honom hos oss istället.
Så sen dess har Alfred pratat om det, och igår var det äntligen dags!
Jag ska erkänna att jag var lite orolig, det var ju första gången vi skulle ta med någon hem, och jag känner inte Liam mer än det lilla jag sett av honom vid hämtning. 

Men de var så söta och glada när jag hämtade dem (de hade haft Halloweenmaskerad, därav Stålmannendräkten - men Alfred hade tagit av sin tigerdräkt och istället tagit på våra nya Libero-girafföron), och båda gick först och höll mig i händerna på vägen hem (tjejerna var hemma med Christopher), och sen höll de varann i hand istället. Vi stannade först och lekte lite i lekstugan på gården, och då blev de helt skogstokiga: de busade och skulle stänga in varandra och Liam klättrade ut genom fönstret, men Alfred gapskrattade oavbrutet, så det var ändå rätt gulligt. Fast när jag började oroa mig för att de skulle ha sönder dörren gick vi in istället. 

Och allt gick bra: Liam kramade och gullade med tjejerna (hans mamma sa sen att han pratat jättemycket om Flora innan, men Lillys namn hade han inte lärt sig), och frånsett lite gnäll när de ville ha samma leksak samtidigt och att en liten lampa gick sönder när Liam nyfiket skruvade isär den (fast vi lyckades laga den sen efter några försök) gick det alldeles utmärkt. Inte så att jag vill göra det varje dag, men nu vet vi att vi kan klara våra tre ungar och en kompis i alla fall!

Älskade syster och systerdotter, 13,5 år senare

Jag upptäckte härom veckan att några av mina fotoalbum stod i fel ordning i bokhyllan, och fick nu för mig att jag skulle ställa dem rätt. Ett av dem var från 2001-2002, och mot bättre vetande började jag bläddra i det. Juni 2001 var nämligen den månad då min syster Fina fick sin cancerdiagnos, och jag brukar med näbbar och klor slå bort alla tankar på hennes sjukdomstid och död, för att det är för jobbigt att tänka på fast det är 13 år sedan. 

Nu öppnade jag ändå albumet och hittade de här bilderna från dagarna runt diagnosen, hemma hos mamma i Helsingør, och hela min mage knöt sig när jag tog in att Stella var lika gammal som Alfred här (minus några månader). Att Stella tvingades gå igenom det här - jag har undrat så hur mycket hon förstod, och nu är det väl kanske lite lättare att sätta mig in i när jag vet hur Alfred är i den åldern, men... nej. Att se sin mamma vara så sjuk att hon inte orkar bära en, att hon ibland inte alls klarar av att ta hand om en, att hon sen bara försvinner. Det går bara inte.

När Stella var med oss och inte med sin pappa under de sju månader Fina var sjuk (jag fixade så jag kunde jobba från Borås så mycket det gick och var med stora delar av tiden) var det oftast jag som hade huvudansvaret för henne; mamma tog hand om Fina och jag tog hand om Stella. Jag hade ju inga barn på den tiden, men jag är Stellas gudmor och vi har alltid stått varandra nära, och jag minns att jag blev så stolt när Fina en gång sa att jag gjorde ett bra jobb med Stella (vi hade gått ner till stranden i stugan, och jag hade kommit ihåg att ta med alla grejer hon behövde, inklusive nappen).

Men nu när jag själv har barn är det ännu hemskare att tänka på allt det här. Den oerhörda sorgen över min förlorade syster, och den fruktansvärda skräcken över att även jag skulle kunna bli sjuk och dö ifrån mina barn. Det är tur att jag är en mästare på att förtränga, annars är det stor risk att jag skulle bli tokig.

Kläder och "kläder"

Idag har det blivit en massa foton på diverse outfits. Det började i morse med att jag provade fleeceoverallerna jag köpte begagnade i en tvillinggrupp (hon jag köpte dem av mailade och bad om ursäkt för att hon skickat dem lite sent, och anledningen var att hennes sju (!) barn hade varit magsjuka, så jag nojade ur och slängde dem direkt i tvättmaskinen när jag fick dem, även om jag rent logiskt förstod att kläderna inte var smittsamma... Men magsjuka: uärk.) och de passade jättebra och tjejerna gillade dem. Så de fick premiäras på promenaden idag.

Promenaden gick bl.a. till Lidl i Fruängen, för jag hade fått tips om att de hade billiga barnytterkläder i förra veckan, och jag ville se om det fanns några bra kvar. Det gjorde det nu inte, men jag hittade ett par jeggings till mig själv: supermjuka svarta leggings med fejkfickor fram och riktiga fickor bak, för 69 spänn! Så en annan har nu alltså köpt kläder på Lidl. Det ni.

Jag hittade, hör och häpna, julklappar till Christopher också - på Lidl! Så älskling, du får en konservburk med korv i år. ;)

När vi hämtat Alfred på förskolan skulle vi prova hans maskeraddräkter inför förskolans Halloween-utklädning imorgon, och Lilly hjälpte till. Alfred valde den här tigerdräkten (eller ja, här syns ju bara mössan, men ändå) för imorgon, trots att han pratade om att vara polis och brandman först - och det är jag glad att han släppte, eftersom han inte förvarnat mig så jag kunde fixa något sånt. Sen får vi väl i och för sig se vad han säger när det väl gäller imorgon...

Hans fantastiska apdräkt är för liten nu, men snart kan Lilly och Flora ha på sig hela och inte bara mössan.

Och Alfred passade på att prova nyckelpige- och bi-dräkterna jag köpte till tjejerna redan när de var nyfödda.

Och sen fick de premiära dem själva! Så söta! Jag tror väl inte att de kommer ha anledning att klä ut sig på Halloween, men vi har i alla fall dräkter om andan skulle falla på.

Senare läggningar

Vi hade tänkt att vintertiden skulle göra att barnen somnade en timme tidigare utan problem, men på något konstigt vänster har det blivit att de alla tre somnar senare istället! Och det innebär ju att de i själva verkar somnar senare plus en timme, vilket är extremt konstigt. Så jag sitter med en sprattlig Flora i knät här klockan 23, och har svårt att skriva, så det blir kort idag. Vill bara berätta att Flora och Lilly har varit så roliga ikväll! De har spankulerat omkring och roat sig med diverse leksaker lite för sig själva, och när jag försökte få dem att sitta still hos mig istället för att gå in och störa Alfred i läggningen mutade jag dem med Babblarna-appen i min telefon (för att Lilly gått omkring med min telefon en stund redan, men inte kommit på själv hur man fick den att vakna så hon såg min bakgrundsbild, så varje gång den slocknade kom hon tillbaka så jag fick trycka på knappen). Lilly skulle absolut ha telefonen själv hela tiden, och blev mycket upprörd varje gång Flora fick tag på den, och höll krampaktigt i den, så när jag försökte hjälpa henne att få figurerna i appen att röra sig var det lite svårt eftersom jag inte kom åt skärmen. Men hon verkade börja fatta litegrann av hur man ska röra fingrarna på skärmen, det var kul att se!

Nu ska jag gå och tvätta mig så jag kan lägga mig med Flora. God natt!

Inga bebisar längre

De här små tjejerna alltså! Plötsligt är de inte bebisar längre - plötsligt förstår de saker och kan nya saker. Det må vara små detaljer, men bara de senaste dagarna har jag lagt märke till så många nya färdigheter hos Flora och Lilly som är så fascinerande!

- När jag ikväll sa "Får mamma en puss?" och båda förstod och gav mig varsin puss (Lilly kör med vidöppen min och Flora med stängd).

- När Stella i förmiddags lyfte upp Flora och svingade henne i luften när hon var på väg bort ifrån henne, och Flora direkt lärde sig leken att hon skulle försöka gå bort från Stella, för då följde Stella efter och lyfte upp henne sådär roligt - jag vet inte hur många gånger Flora travade fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet med ett otroligt förväntansfullt leende. 

- Hur de hjälper till när jag klär på dem. 

- Plötsligt har vi sett Lilly köra en leksaksbil på golvet och göra brummande ljud. 

- De söker vår uppmärksamhet och bekräftelse när de gör saker, och blir jätteglada när vi berömmer dem. 

- Att Lilly har börjat teatergråta. Hon gapar jättestort på ett sätt som ser väldigt roligt ut ibland när hon gråter utan att vara särskilt ledsen på riktigt. 

Jag tänkte på några saker till, men glömde bort dem medan jag skrev... Men det lär ju komma mer här snart. :)

Uppdatering: men gode tid, jag glömde ju det viktigaste! Att Flora verkar ha lärt sig att det är jag som heter mamma! De senaste dagarna har hon bara sagt "mamamam" när hon vill komma upp i min famn och inte annars. Det måste väl räknas?

Ettårskalaset

Idag hade vi då Floras och Lillys ettårskalas. Jag gjorde chokladbollar också i sista minuten, så kakbordet blev såhär: macarons med rabarber/hallon och choklad/citron, finska pinnar (i orangea burken), chokladbollar, bebisrussinkakor och bebisminimuffins choklad/vanilj, tigerkaka och tårta. 

De äppelmossötade bebiskakorna på närmare håll. Russinkakorna har jag gjort från det här syltkakereceptet, och muffinsarna härifrån.

En liten och en stor tårta (och en stor till blev kvar i kylskåpet), fyllda med vaniljkräm och hallon mosade med grädde och lite socker, med grädde och hackad choklad ovanpå. 

Det var inte så många gäster, men det kändes som totalt kaos ändå och jag hann knappt prata med någon och blev helt utmattad - tjejerna var tyvärr trötta redan när kalaset började trots att de sovit två timmar på förmiddagen och bara varit vakna i 1,5 timme, så de ville bara vara i famnen hela tiden (fast Flora ratade faktiskt mig för Stella flera gånger, och Lilly vågade sig på att sitta hos gudmor Ninas nye pojkvän (ny för oss, inte jätteny för henne)). Totalt var vi 12 vuxna och 8 barn, men de två treochetthalvtåringarna kändes iofs ungefär som 20 pers bara de... ;)

Mormor var smart nog att fly fältet innan kalaset för en lugn fika med en väninna, och jag överväger att aldrig ha några fler kalas, alternativt hyra in en stand-in istället för mig i fortsättningen. Eller så får jag helt enkelt se till att dricka mer vatten under dagen så att jag inte blir helt slut och illamående av lite action. Det får nog bli så. 

Idag tog vi en massa bilder med stora kameran också, så det kommer en hel bunt foton här!

Tjejerna hade förresten på sig de superfina klänningarna som jag beställde från GAP när jag var gravid - de passade faktiskt ganska bra, fast den ena är i storlek 18-24 månader och den andra 6-12. Superfina var de i dem! (Lilly i grönt, Flora i rosa.)

Såhär bra går det när mamma försöker ta fina bilder på båda tjejerna samtidigt...

Mormor kom tillbaka när gästerna gått, och här sitter moster Johanna och myser med Alfred, Stella sitter bredvid och Lilly är hos mormor.

Tappert försökte jag också ta kort på alla tre barnen till julkort, men det gick bara inte. Här fångade jag dem i alla fall på samma bild när Lilly pussade Alfred, men sen var det ingen som ville sitta still längre.

Inför ettårskalaset

Idag har jag bakat till tjejernas ettårskalas imorgon; det är så lyxigt att ha både mamma och Stella (16 år) här, för vi får så mycket hjälp med barnen att vi kan få saker gjorda. Jag hann baka dubbla tigerkakor och två stora tårtbottnar och en liten, plus gå på Knatteskutt med Alfred (Stella följde också med), och Christopher hann dammsuga noggrant för en gångs skull, och så lagade mamma maten dessutom.

Igår när mamma var ute och gick med Flora och Lilly sydde jag klart klänningarna till dem som jag började med härom veckan också - det är några små detaljer och strykning kvar, sen ska jag fota dem och visa upp dem. De är lite för stora för att ha på kalaset imorgon ändå. 

Men nu är vi rätt så förberedda för kalaset i alla fall: tårtorna ska garneras och sånt som jag bakat tidigare ska ut ur frysen - jag har bakat macarons (det berättade jag väl om förut va?) och finska pinnar plus små sockerfria russinkakor och minipyttemuffins (båda sötade med äppelmos) till de små barnen (det kommer tre till som är runt ett år). Just nu ligger jag i sängen med Lilly och skriver på mobilen, men imorgon kan jag länka till recepten om nån vill ha dem. 

Funderar lite på om jag borde baka nåt mer eller om det räcker?

Barnvakt och 7-årsfirande!

När nu både mormor och systerdotter Stella skulle komma i helgen lurade vi hit syster Johanna också och så tog jag och Christopher tillfället i akt att få gå ut och äta middag för att fira vår 7-årsdag en månad i förväg.

Vi bad om restaurangtips på Facebook, eftersom vi knappt varit ute på 4,5 år, och det mest intressanta tipset var Shibumi. Tyvärr var det fullbokat, men när jag till slut kom fram i telefon fick jag veta att de har dropin-platser i baren som man har stor chans att få om man är där en halvtimme-kvart innan de öppnar klockan 18. 

Så Christopher åkte hemifrån lite efter 17 idag (medan jag väntade 20 minuter till för att varken Stella eller Johanna kunde komma förrän vid 18), och kom först i kön! När jag kom fram strax efter 18 var där en massa folk, så jag var så sjukt nöjd över att vi lyckades!

Maten var också gudomlig, så det var så värt, även om vi åt så många smårätter att det blev dyyyyrt (1 730:-...).

Sen tog vi varsin drink på Nobis Guldbaren, och sen kom vi hem redan tjugo över tio till två små tjejer som vaknat efter en timmes sömn och en liten kille som fått somna i soffan. Och nu måste jag pussa på barnen så jag hinner inte skriva mer. :)

Ettåringarna

Det är lite lustigt: två av tvillingbloggarna jag har följt tystnade plötsligt direkt när deras tvillingar fyllt ett, och det verkar gå nån magisk gräns där, för jag höll också på att glömma bort bloggen idag. Men jag kom till sans igen. ;) Jag har ju några bilder jag vill lägga upp från igår!

På födelsedagsmorgonen igår hittade tjejerna Alfreds frukostrester medan jag var på toa: risgrynsgröt (eller tomtegröt, som Alfred kallar den). Total succé!

Och det var lite kallt igår, så Alfreds gamla tjockare mössor åkte på: med snören, så de fick sitta kvar! = Total mammasuccé.

Och på kvällen när farmor och farfar var här på besök från Göteborg/Frankrike så blev det tårta: sockerkaksbotten med fyllning av vaniljkräm och hallongrädde och med grädde och hackad choklad ovanpå. Här hade vi inga sockerskrupler - i tvillinggruppen har det varit så många trådar om vad man kan ge sina tvillingar på ettårsdagen utan socker, men äsch, tycker jag. Socker nån gång då och då dör man inte av. Tjejerna fick äta helt själva med sked, och de älskade tårtan.

Och idag kom mormor och stannar till måndag, så jag har stora förhoppningar om att kanske få någon timme för mig själv då jag kan få göra saker, som att sy klart klänningarna jag börjat på. Fast det har ju bilden här inget att göra med - den är på Lilly och Alfred som badar ihop. Alfred skulle bada ikväll och Lilly ville absolut i, så det fick hon. Flora däremot flydde storgråtande badrummet - hon är fortfarande livrädd för att bada.

Nu ska jag lägga mig tidigt (strax före 23), för jag är helt slut, och följaktligen har mitt öga börjat bli rött igen. Läkartiden jag hade var i tisdags, och den avbokade jag för att ögat var bra sen helgen ungefär. Suck. God natt!

1 år idag!!

Våra fantastiska älskade tvillingar fyller ett år idag! Hurra hurra hurra hurra gånger två!

Älskade älskade barn, vad bra allt har blivit! Den allt överskuggande känslan under tiden jag var gravid med er var oro; oro över allt som kunde gå fel under graviditeten och förlossningen, och oro över hur jobbigt det kunde bli att ha små tvillingar och en treåring samtidigt. Men jag kunde aldrig drömma om hur fantastiskt det blivit! Visst är det jobbigt ibland, men att vi har fått er och Alfred är en så underbar gåva att det är värt allt.

Älskade lilla Flora, du är en känslig själ. Jag tror du brås lite mer på din pappa än på mig i det. Du är försiktig och avvaktande ibland, och du blir ledsen lätt, men samtidigt är du också en solstråle som har ett ljuvligt pärlande skratt, och du lär dig saker så snabbt. Du kan klättra ner från sängar och soffan själv med rätt baklänges-teknik, och så fort du lyckades få tag på leksaken man stoppar olikformade figurer i rätt hål från Lilly, som lagt beslag på den, så lärde du dig att stoppa i den fyrkantiga - och det är ju inte det lättaste. Du älskar att klappa händer, och oavsett om det är du eller din syster som får beröm så blir du lika glad och klappar glatt händerna.
Du är smart nog att hålla ut armarna för att få bättre balans nu i början när du går, men jag märkte igår att du nästan kan springa redan - då när du försökte hinna in i Alfreds rum när jag försökte stoppa dig för att han skulle sova.
När du sover bredvid mig på nätterna så ligger du ofta och håller en hand på mig, och det är något av det skönaste som finns att ha din mjuka lilla hand på mig, finaste finaste lilla unge.

Älskade lilla Lilly, du är en livlig liten unge, precis som du var redan i magen. Det har du nog mer från mig än från din lite lugnare pappa. Du möter världen med öppna armar och världens största leende, och när du ler finns det ingen som kan låta bli att bli glad, och du får oss att skratta så ofta. Du är en liten smartis som lär dig saker fort (förutom att backa ner från bord och sängar, det vägrar du bara lära dig), som att stoppa ner den runda figuren i rätt hål, och som att backa bort från det öppna kylskåpet när jag vill stänga det. Du vill alltid prova allting först, så vad jag än ger dig och din syster så tar du det först och undersöker det. Så fort du hör en låt som du tycker är bra så tar du tag i dina armar med händerna, som i "En kulen natt", och börjar dansa. Och så fort någon säger "hej då" så vinkar du.
Du älskar att mysa, och har börjat gå baklänges för att sätta dig i mitt knä när jag sitter på golvet, och så riktigt gosar du in dig så långt in i min famn du kan, och ibland kryper du upp i mitt knä och pussar mig med vidöppen mun, många många gånger.
På nätterna föredrar du att amma, så mycket och ofta det bara går - ett tag kunde vi lugna dig om du hade en napp i munnen och en i varje hand (som jag hade när jag var liten), men inte längre, nu är det bara bröstet som gäller igen. Det är nog därför du är större än din syster, finaste finaste lilla barn.

Ni har mer och mer glädje av varann för varje dag som går nu; de senaste dagarna har jag flera gånger sett er pussa varann, mata varann och leka tillsammans på soffbordet och i soffan. Det är så underbart att se, och jag hoppas att ni kommer vara varandras bästa vänner alltid.

Förstås är inte allt en dans på rosor, ni är ju trots allt två små små barn, men fast mamma blir irriterad och trött ibland så älskar jag er så oerhört mycket att ord inte kan beskriva det. När ni båda vaknar samtidigt just när jag bara vill gå och borsta tänderna så jag kan gå och lägga mig så blir jag lite sur, men när jag då går och lägger mig mellan er i sängen och lägger er på varsin arm så du Flora kan hålla i mitt bröst medan du suger på nappen, och du Lilly kan få amma, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Ni två och er storebror, ni är det absolut bästa som någonsin hänt mig!

Ett år sen

Att det redan är ett helt år sen känns helt ofattbart: imorgon fyller Flora och Lilly ett år!!

Tio betydelsefulla album i mitt liv

På Facebook snurrar det runt en status för tillfället, där folk utmanar varann att ”lista 10 betydelsefulla album i ditt liv”. Men jag har tydligen inga kompisar längre, så ingen verkar vilja utmana mig, och nu har jag bestämt mig för att skita i det: jag gör en lista här på bloggen istället. De flesta skriver inga motiveringar till sina val, men en kompis från Malmö som igår lade upp sin lista utan att utmana andra, eftersom han själv hatar kedjebrevsgrejen, hade skrivit motiveringar och uppmanade andra som vill skriva listor att också göra det. Och det blir ju mycket roligare så!
Så här: en lista som inte är barnrelaterad, utan bara handlar om mig själv och mitt liv, helt självcentrerat!
Jag tog de första jag kom på, och har givetvis som alla andra fått utelämna en massa viktiga, men de första man kommer att tänka på bör ju vara de som betytt mest, kanske? I Sara-kronologisk ordning:

- ABBA - Gracias por la musica
Den första LP jag minns att jag köpte helt själv, och så blev det så fel. Jag och min storasyster Fina var i Danmark och hälsade på pappa, och jag hittade en skiva med mina idoler ABBA, iklädda lila och ljusblå overaller på omslaget, och köpte den, helt utan att inse att titeln och därmed alla låtarna var på spanska. Fast det är ju lite kul att jag fortfarande kommer ihåg textraden ”Dame dame dame amor esta noche”.

- Noice - Det ljuva livet
På lågstadiet var jag sjukt kaxig, och eftersom det bara var okej att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider, så valde jag Noice delvis på trots eftersom alla mina klasskompisar gillade Gyllene Tider (det var Finas skiva, och hon gillade båda banden även fast man inte fick). Vissa av killarna brukade skrika ”Noice är döda!” och då blev jag arg och jagade dem. Och så sjöng jag ”Romans för timmen” på en roliga timmen. Eller om jag bara drömde om att göra det, jag minns faktiskt inte säkert.

- Imperiet - Rasera
När jag var tonåring var jag mycket lättinfluerad av folk jag tyckte om. Imperiet började jag gilla för att Fina och min coola kusin Beata gillade dem, och när sen även skitsnygga killen jag var kär i på konfalägret också gillade dem blev det ju ännu bättre. Jag såg dem på Folkets Park i Alingsås på avskedsturnén, och sen jagade jag LP:n Rasera i evigheter. På den tiden fanns ju inte internet, och det var ett sjå att få tag på skivskrället. Har för mig att jag inte tyckte att skivan var riktigt så bra som jag hoppats på dock…

- Prince - Sign o’ the Times
Prince började jag också älska tack vare Fina. Hon var ju äldre än jag, och coolast i hela världen, så jag sa saker som hon sagt och slängde mig med meningar som att jag tyckte Prince var sexig när mina kompisar mest tyckte han var ett kortvuxet freak, trots att jag var för liten för att över huvud taget ha fattat vad sexig innebar. Jag tyckte i alla fall att Prince var bäst i världen i många år.

- The Cure - Disintegration
I tvåan på gymnasiet började jag umgås med dem som kallades ”svartrockarna” på skolan, och som lyssnade på band som The Cure, Nitzer Ebb, Sisters of Mercy och lite andra såna band som egentligen inte hängde ihop genremässigt, men som de ”vanliga” människorna tyckte var ”konstiga”. Deras fester på skolan var alltid roligast: dansgolven var mycket tommare än på festerna med hitsen, så vi hade plats att dansa och hoppa runt till all bra musik. Den här kom väl strax efter jag slutat gymnasiet, men är min absoluta favoritskiva med The Cure - den var helt annorlunda mot allt jag någonsin lyssnat på tidigare, och jag köpte den i en megaskivaffär i Kiel där jag lyssnat på den i lurar.

- This Perfect Day - Rubber Soul
Sen flyttade jag till Uppsala, och efter en kort period med dansmusik pga en kille jag var ihop med, började jag lyssna på allt som personalen i skivaffären MusikÖrat rekommenderade, och lärde mig snabbt att jag gillade Mickes tips bättre än Germunds (Stenhag, numera musikläggare på P3), och kom in på amerikansk alternativmusik som Afghan Whigs, The Posies och Weezer. Tills jag plötsligt såg omslaget till Rubber Soul: klassiskt Lasse Sundh-omslag i bjärta färger. Jag bad att få lyssna, och blev såld vid första låtens fiolintro och inledande textrad "I heard a singer on the radio. He sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be. Must be the dumbest singer I've ever heard.". Sen den dagen blev swindie (svensk indiepop) det viktigaste som fanns.

- Eggstone - Somersault
Och Eggstone blev kungarna. En gamle Boråskompis hade redan lärt mig att In San Diego var en av de fem livsnödvändiga skivor man måste ha, och konserten på Barowiak i Uppsala 7 april 1994 fick mig att inse att inget annat band någonsin varit eller någonsin kommer att bli bättre än Eggstone. Jag startade mitt eget fanzine Fozzie och blev bandbokare och DJ, och mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt (jag skulle bli advokat, men så blev det ju inte).

- Cloudberry Jam - Providing the Atmosphere
Men Cloudberry Jam blev också något extra. Jag bokade dem alldeles för många gånger till Kalmar nation, intervjuade dem otaliga gånger för Fozzie, sångerskan Jennies dåvarande pojkvän Emil blev en av mina bästa vänner (fortfarande) och Jennie är numera gudmor åt mina döttrar - trots att jag mer eller mindre var deras stalker i ett par år.

- Snow Patrol - Final Straw
Snow Patrol är undantaget till min övertygelse om att swindie alltid är bäst. Med Snow Patrol fick jag en tonårscrush efter 30 års ålder. Galet, men ändå lite härligt att ett band plötsligt kunde bli lika viktigt som de var i tonåren. Arenapampigt, visst, men Gary Lightbodys gudabenådade röst väger upp allt.

- Timo Räisänen - Love Will Turn You Around
Hösten 2007 var jag singel för första gången på 11 år, och den här skivan blev soundtracket till mitt helt nya liv i Malmö, med nytt jobb, nya vänner, mängder av konserter, fester och flirtar, och ganska snabbt ny pojkvän: pappan till mina barn. Så kanske ändå den allra viktigaste skivan av dem alla.