Molluskerna är på väg bort!

Jag fick en fråga i en kommentar om hur det gått med Lillys mollusker. Som jag nämnde för ett tag sen råkade jag som aldrig brukar titta på annonser på nätet för en dryg månad sen se en annons för en ny produkt som heter Nopoxivir som faktiskt skulle ha effekt, och köpte den direkt. Man skulle dutta med en liten spatel direkt på molluskerna och vara noga med att inte komma åt huden runtomkring, för då irriterar det huden, så det gällde att hon låg still. Man skulle dutta morgon och kväll, och när mollusken började bli röd skulle man sluta och max hålla på i två veckor.

Tydligen är det så att mollusker, liksom vårtor, som sitter i hudens yttersta lager, inte ses som ett hot mot kroppen, så därför tar det ofta otroligt lång tid innan de läker (Lilly fick sina första mollusker i höger knäveck i april 2015, och det senaste halvåret-året fick hon nya lite varstans: snippan och ljumsken, framsidan av låren, andra knävecket, magen, en på ryggen och en jättestor på sidan vid revbenen). Men när det här medlet irriterar mollusken startas en liten inflammation, och då vaknar kroppen till och tar hand om inflammationen och läker därmed ut mollusken inom 1-4 veckor.

Här var Lillys högra knäveck som det såg ut när vi började. Ett par hade gått bort av sig själva redan innan, men det var ändå drygt 25 stycken bara i knävecket, och som synes hade hon rätt irriterad hud runt om redan innan, så det gällde att vara försiktig (såhär illa var det inte alltid, här var hon väldigt torr runt). Hon var verkligen superduktig och låg så stilla hon kunde både morgon och kväll, och hade ett helt oväntat tålamod. Det sved ibland, men på de flesta kändes det inget. 

Här är efter någon dag, och det röda torra hade gått bort.

Mollusker får ibland en vit prick i, och ibland går de bort efter det, men på Lilly brukade de flesta bara bli som vanligt igen efter ett tag, men den stora hon hade på sidan hade varit helt oförändrad hela tiden, så jag hade litet hopp för den. Men titta! Här hade den blivit röd och höll på att läka bort efter någon vecka! När vi duttat i två veckor (och dessutom upptäckt tre små minimala rackare även på Flora så hon också fick duttas - vilket hon tyckte var roligt eftersom Lilly också gjorde det) hade det gett effekt på många av dem, men inte alla. De i knävecket som varit där längst var sega, så efter ett par dagars uppehåll började vi om. Det stod inget i bruksanvisningen om ifall man fick börja om, men eftersom man var tvungen att kassera flaskan fyra veckor efter öppnandet hade vi lite panik (den var dyr, kostade nästan 300 kronor för 2 milliliter), så vi testade. Och när det gått fyra veckor hade alla utom två börjat bli röda! Halleluja!!
Vi hade ju testat typ allt som jag hittat tips om i diverse föräldraforum: alsolsprit, Inotyol, aloe, Cicaplast-salva och vad det nu var mer, utan några som helst resultat, så att det här funkade... så underbart!!

Tyvärr verkar det bli ärr när de försvinner, men förhoppningsvis bleknar de med tiden, och även om de inte gör det sitter de inte på så värst vanprydande ställen tycker jag. De här bilderna tog jag nu alldeles nyss, och här ser man att tre på magen har gått bort.

Och såhär ser det högra knävecket ut nu. Det ser ju helt förskräckligt ut eftersom de som är kvar är inflammerade, men hon verkar inte ha ont av dem - vissa börjar blöda när de blir röda, så det är plåsterrester lite varstans, och hon hatar att ha plåster, det är det som varit mest irriterande för henne. Men kvar är bara fem stycken, som alla verkar vara på väg bort!

Andra knävecket: bara ärr kvar tillsammans med plåsterresterna.

Den längst till höger i bild är den som är minst påverkad hittills, men jag hoppas att den kommer ge upp när alla de andra försvinner. Som jag hatat de där molluskerna, som gjort att jag undvikit att ta på vissa ställen på min egen dotter! Så: Nopoxivir (som jag inte på något sätt är sponsrad av), jag älskar dig!

- Mamma, ta kort på mig!

Jag tog ett kort på Alfred när vi höll på att göra barnen i ordning för sängen ikväll, för han var så sabla söt, och då ville Flora bli fotad också.

Det gick ju sådär.

Sen ville Lilly också bli fotad, så jag sa åt henne att sluta peta näsan, men det gav liksom motsatt tvillingeffekt. Sen gav jag upp. :)

Minnet är kort

Nu är vi hemma i Landskrona igen, och jag sitter och tittar i bloggen på tjejernas första månader. Vad mycket jag har glömt redan!
Och så kom jag till det här inlägget från januari 2014, efter att vi haft en maratonläggning igen: det kommer med andra ord inte ta slut på läääänge. Yay.

Igår var vi och plockade jordgubbar - självplocket började tidigt i år! Det var så otroligt mycket jordgubbar, så vi fick ihop 14 liter på bara en halvtimmes plockande på en sträcka av ungefär fem meter.

När vi skulle gå och bada provade vi Alfreds gamla flytbaddräkter på tjejerna, och de passade jättebra! De är egentligen till för när man är lite mer vattenvan och har någorlunda kontroll på att hålla sig på rätt köl i vattnet, men vi tänker ta med dem till Frankrike och kombinera dem med vanliga armpuffar, så jag tror det blir jättebra. Lilly älskade sin, men Flora ville ta av sig sin direkt. Hon ville å andra sidan inte bada mer än att doppa fötterna från trappan igen, medan Lilly var i och badade ordentligt.

Den här lilla sommar-Floran med blommig keps och rester av jordgubbar runt munnen i bilen på vägen hem. <3
Tänkte skriva ner lite om hur de pratar nu, så det blir lite osammanhängande citat här.
"Är den våras?" = är den våran?
"Tatt!" = tack!
"Vad heter du?" "Ninny Viiwa Hedda Neis!" = Lilly Viva Helga Reis. Lilly tycker också det är roligt att rabbla upp alla som heter Reis i familjen: "Doa hete ottå Neis. Alfi hete ottå Neis. Mamma hete ottå Neis. Mommo hete ottå Neis. Johanna hete ottå Neis. Tutan hete ottå Neis. Pappa hete inte Neis!"
Och förskolefröken Titti berättade att Lilly pratar och pratar och vad hon än pratat om så avslutar hon allt med "Min mommo hete Amie!"
"Ja måtte tätta mina hännor" = Flora måste tvätta sina händer.
"Ja måtte möja mina näppa" = Flora måste smörja sina läppar med mitt cerat.
"Mm-tey" = Flora säger okej.
Ikväll gömde de sina pyjamasar bakom ryggen och så skulle jag välja hand, som de lärt sig av Alfred, och bytte plats på orden på ett roligt sätt, men jag lyckades glömma direkt hur det var tyvärr...
"Säg inte så!!" = väldigt populärt att säga när de är på lite dåligt humör och vi pratar med dem.

Hopplock och huvudfoting

Det blir ett hopplock idag, för jag har glömt att lägga upp lite fina bilder. Som den här, när vi var på väg till BVC med mormor i onsdags. Flora har vuxit ikapp så bra att hon bara ligger ungefär en kanal under medel (hon har alltid legat två under), och Lilly har gått upp på strax över medel på vikten och ligger bara lite under i längd. Sen tvåårskontrollen har Lilly vuxit 2 cm och Flora 6! Så den lilla loppan försöker komma ikapp. Alfreds hörsel var okej, han hörde inte på 25 (vet inte vad det var, nån frekvens, antar jag) som man bör kunna, men hörde på 30, så det var inte så illa ändå, tyckte BVC-sköterskan. Men eftersom han haft problem med vätska i öronen skrev hon ändå en remiss till läkare så vi kan göra en uppföljning.

Flera av rosenbuskarna i trädgården har börjat blomma, och de här orangea är så vackra och doftar helt fantastiskt citronigt, så dem har jag plockat in några av.

Vi tog fram Ergobaby-selen igår för att se om barnen ville sitta i den - vi åker ju till Frankrike om en vecka, och Flora vill att jag ska bära henne typ jämt, så det kan vara smart att ta med selen tänkte jag. Och det blev succé, alla tyckte det var superroligt, och Alfred ville till och med prova att bära. Han orkade en liten stund!

Nu till idag: tre år sen rutinultraljudet! Vad skönt det var! Jag oroade mig nåt så fruktansvärt genom hela graviditeten, och framför allt i början, så när vi fick veta att jag bar på två friska flickor var det så ljuvligt.

Idag var ju barnens sista dag på förskolan, och jag hade inte kommit på nåt bättre att ge än hemgjord svart vinbärssylt. Men i morse kände jag att jag verkligen ville ge något till fröknarna på de andra avdelningarna också, eftersom avdelningarna så ofta gör saker tillsammans att de varit jättemycket med våra barn också. Så tillsammans kom Christopher och jag på att vi kunde ge dem någon form av växter, så vi åkte till Plantagen utanför Helsingborg och köpte 14 jordgubbsplantor, så alla fröknar, chefen och ett par fasta vikarier skulle få varsin. Floras och Lillys fröknar Amra och Titti och Alfreds fröknar Neta och Nena fick varsin syltburk också. När vi kom för att hämta hade dock både Amra och Neta redan gått hem, och det var bara Yasmin kvar från de andra avdelningarna, så Titti och Nena får dela ut till de andra i nästa vecka.

Vi fick med oss en bunt teckningar från alla våra barn, och fick veta att Lilly precis har börjat rita huvudfotingar! Alfred började inte med det förrän han var nästan 4, så det känns ju väldigt tidigt. Min mamma frågade just när man "ska" kunna börja rita huvudfotingar, så jag kollade 1177, och de säger 3-4 år. Jag hade nog trott att Flora skulle vara först med det, för hon har aningens bättre motorik än Lilly, men hon tycker å andra sidan inte att det är lika roligt att rita som Lilly gör.

Fast Flora har ju ritat mig och pappa jättetjusigt ändå. :)

Sista förskoledagen imorgon

Daddy's home again, och allt gick bra med mormors hjälp. Eller ja, så bra det nu går med två trotsande 2,5-åringar. Mormor brukar ha en ängels tålamod med tjejerna, men till och med hon blev arg på Lilly ibland, och vid efter läggningen hade hon full förståelse för att jag blir less ibland. Läggningar alltså, vad jag hatar dem nu, jag är så trött på allt krångel. 

Imorgon är det tre år sedan vi hade rutinultraljudet för tvillingarna (så nu för exakt tre år sen var jag extremnojig) och imorgon är också barnens sista dag på förskolan Gläntan Lek & Lär. De är bara glada och tycker det låter roligt att de ska börja på en annan förskola sen, det är mest jag som tycker det är lite sorgligt att sluta... Men den ligger på vägen hem från den nya, så det är ju faktiskt ganska lätt att hälsa på om vi vill det. 

Jag har inte kommit på några bra avskedspresenter att ge fröknarna, så det får bli varsin burk hemgjord svart vinbärssylt bara, jag hoppas att det kan duga. 

Sen kom vi på för sent att vi egentligen behövt ha dem på förskolan i några dagar nästa vecka också innan vi åker till svärföräldrarna i Frankrike, eftersom vi fortfarande jobbar då, men de hade redan planerat ledigheter när vi bad om det, så nu måste vi få ihop jobb och barn själva nästa vecka, så det får helt enkelt gå. 

Vinka av pappa

Idag var jag på kontoret i Malmö, och när jag kom hem hämtade vi barnen och åkte sen och lämnade pappan på stationen. Han skulle till Stockholm på jobb, och istället fick vi hem mormor för hjälp. 

Bara en stund senare åkte jag på infoträff på Alfreds avdelning på Montessoriförskolan där barnen ska börja i höst och passade på att ställa alla dumma frågor som jag har. Christopher är ju Montessoribarn men jag har rätt dålig koll. Det kommer säkert bli jättebra, men jag tycker alltid förändring är läskigt så just nu oroar jag mig en del. Det som oroar mig mest just nu är att man inte får lämna senare än 8.30, och vi som alltid har ett sjå att hinna till 9 ens, och efter sommarledigheten kan jag tänka mig att det kommer bli ännu svårare till en början. Men man vänjer väl sig, hoppas jag.

Imorgon ska vi med alla tre barnen till BVC klockan 10 och på något sätt antingen hinna till förskolan innan lunch kl 11 (verkar omöjligt) eller få i dem lunch och hinna få dem till förskolan innan vilan 11.30, vilket också lär bli trixigt, så jag vet inte riktigt hur vi ska få till det. Wish us luck!

Perfekt långhelg

Vi har haft ännu en fantastisk dag i stugan - vilken perfekt långhelg att åka hit! Vi hade planerat att köra till Stockholm den här helgen för att träffa lilla Tutan plus gå på 45+45-årsfest, men skippade det eftersom Johanna och bebisen kom hit, och åh vad jag är glad att vi slapp köra 60 mil åt varje håll och istället kunde åka hit och njuta av sol och bad! Synd att missa festen, men det här är ändå bättre.
Tjejerna har sprungit runt nakna större delen av tiden idag, och därmed fått kissa på gräset, och det blev även Flora intresserad av. Hon har annars varit väldigt opeppad på potta och toa på sistone, och det händer aldrig något de få gånger vi fått henne att sätta sig på toan. Men när hon såg att Lilly ställde sig med benen brett isär för att kissa på gräset ville hon också prova, och när hon stått en liten stund så kissade hon! Och detta lyckades hon med två gånger. Så i sommar ska vi nog kunna bli av med blöjorna skulle jag tro.
Barnen har lekt mycket med syssling Agnes och hennes kusin Elsa idag också, och idag hade fantastiska Agnes med sig ett paket till tjejerna: hon hade sytt en luvtröja med kaninöron och tillhörande byxor i slöjden till dem! Såååå gulligt!!

Barnen leker mycket mamma-pappa-bebis med varann nu. De är nånstans och leker och så hör jag en ropa "Mamma! Mamma! Mamma!" men när jag kommer dit så är det inte jag som är mamma, utan då är det Alfred. :) De turas om, en ligger på golvet och sprattlar och en är mamma, sen vet jag inte riktigt vad det är de gör mer än att ropa på mamma, men de har roligt i alla fall!

Flora har varit lite smått bebis den här helgen: jag tror att hon blev påverkad av sin lilla nya kusin - hon blev sotis när jag höll den lilla, och att jag åkte hit en dag i förväg utan henne och Lilly hjälpte inte direkt heller. Så nu ska hon följa med vart jag än går, hon vill amma och hon ska bäras, och om jag inte bär henne så håller hon fast i mitt ben när jag går. Lilla loppan.

Kalas och bad

Barnen lade sig så sent igår att jag glömde bort att blogga, så här kommer en massa bilder från både igår och idag.

Lill-tutan strax innan hon åkte hem till Stockholm med mamma Johanna. Så söt!

Flora klappade försiktigt.

Alfred anslöt och kände på fötterna.

Och så kom Lilly också.

Andäktiga kusiner. När Flora vaknade idag frågade hon efter Nico. :)

På kvällen igår kom favoritsysslingen Agnes (deras stuga ligger lite längre bort på vår gata), tillsammans med sin kusin Elsa (som också är tvilling) - och oh så glada barnen var över att träffa Agnes igen!

Idag skulle vi på kalas hos syssling Paulina som tagit ekonomie kandidatexamen, och Alfred var såhär stilig.

Och tjejerna hade nya klänningar.

Efter kalaset behövde vi bada i värmen. Flora på väg till stranden.

Lillys lilltå smiter ut ur sandalen hela tiden, så jag måste hjälpa henne att peta in den - det ser för roligt ut!

Lilla fin-Lilly

När vi badade i Borstahusen härom dagen var det ju Flora som var modigast och vågade doppa sig fast vattnet var kallt, men här har Lilly varit modigare, medan Flora hållt sig på trappan på bryggan. Ikväll gick Lilly i och vandrade omkring i vattnet med vatten upp till hakan. Här simmar hon när jag håller i henne (vi hade inte med armpuffarna ikväll).

Flora ville inte komma ner till oss i vattnet,

men hon doppade hela kroppen på trappan ändå. Vattnet som var kallt när jag kom i onsdags - runt 18 grader trots att lufttemperaturen låg runt 30, men det hade tydligen blåst frånlandsvind i flera dagar så vattnet värmdes inte upp - har blivit varmt nu och var runt 22 grader ikväll - helt gudomligt skönt!

Alfred och jag på egna äventyr med nya lilla kusinen

Igår när vi lämnade på förskolan var Flora lite ledsen och orolig, för vi hade pratat om att jag och Alfred skulle åka iväg utan henne, Lilly och pappa - så Alfred tog hand om henne. <3

Min syster, som ju äntligen fick barn 16 dagar över tiden för drygt två veckor sen, var nämligen i stugan hos mormor med lilla bebisen eftersom pappan Victor var tvungen att resa bort i jobb, och då bestämde vi att jag och Alfred skulle åka upp och träffa dem på onsdag eftermiddag, och så skulle Christopher och tjejerna komma upp en dag senare, så att vi inte skulle dundra in som den elefantfamilj vi låter som allihop och skrämma vettet ur den lilla direkt.

Så när vi hämtat på förskolan åkte vi i värmen direkt till stationen,

där jag och den här glada filuren hoppade på ett tåg.

Och ungefär två timmar senare kom vi fram till den här vidunderliga lilla varelsen. Arbetsnamnet på henne har varit Tutan, och nu har de nästan bestämt att hon ska heta Nico.
Så otroligt söt och pyttepytteliten - fast ändå ett kilo större än alla mina barn när de var i samma ålder, men nu när de är såpass stora känns det redan helt overkligt att de varit sådär små. Jag har tydligen kvar tekniken åtminstone, för jag lyckades lugna henne ett par gånger när hon var orolig när jag fick hålla henne, men hur söt hon än är kände jag ändå att jag är så färdig med småbebisar. Inga ryckningar i livmodern alls, utan mer bara en känsla av att "gode tid vad skönt att den där tiden när de bara åt och skrek utan att man alltid förstod varför"-tiden är förbi.

Och lilla stora kusin Alfred tycker hon är så söt, och blev så glad och stolt när han fick ha henne i knät! Lilla Nico verkade först undra var hon hamnat.

Men det tog inte många sekunder innan hon bjöd på ett leende. Det är ju otroligt tidigt att kunna le medvetet när man är 2,5 veckor, men samtidigt är hon ju enligt Wonder Weeks redan nästan fem veckor eftersom utvecklingen tydligen börjar redan vid beräknat förlossningsdatum.

Hehe

Sötungar!

Sen följde Johanna och Nico med mig och Alfred ner till stranden när vi skulle bada. Nico är precis som Alfred var när han var liten: vill bara ligga och amma heeeela tiden, så Johanna fick helt enkelt bära henne vid bröstet, och jag känner igen det så väl. Och de där små yttepyttiga fötterna som sticker fram bakifrån. :) Vi har en nästan exakt likadan bild på mig och Alfred, men tyvärr hittar jag inte den just nu.

Johanna hade med ett paraply som solskydd, men plötsligt började det regna mitt i solen, så det var ju praktiskt.

Alfred hittade en tusenfoting som han tyckte var så vacker att han var tvungen att fota den för att kunna visa för pappa och tjejerna sen.

Vid femtiden kom de, resten av mina älsklingar! Med min mors dagsbukett, som fortfarande är lika fin. Flora var ledsen när vi pratade på FaceTime igår, för att hon saknade mig, så jag var orolig för att hon skulle vilja straffa mig idag för att jag åkt bort - det var första gången jag lämnade tjejerna mer än några timmar över dagen, första gången jag varit borta från dem över en natt - och när bilen kom inrullande på gården och jag såg Flora genom det öppna fönstret knep hon först ihop munnen och stirrade argt rakt fram. Men det tog bara några sekunder innan hon log stort mot mig - den lilla busungen hade bara skojat! :)
Hon var lite sotis när jag bar lilla Nico och ville också bli buren, men Lilly har mest brytt sig om mormor, och så har de andäktigt tittat på Nico och varit så försiktiga så försiktiga. Tjejerna är nästan precis lika gamla nu som Alfred var när de föddes, så det är lite roligt att de också "fått" en bebis nu, även om vi inte kommer kunna träffa henne jätteofta tyvärr eftersom hon bor i Stockholm.
Alfred trampade på en tagg ikväll strax innan läggdags och blev heeelt hysterisk när vi skulle försöka ta ut den. Vi mutade honom med godis och smorde foten med en gammal Emla-kräm som bedövar, men han vrålade som att vi försökte mörda honom och vi fick hålla fast foten och det var ett elände. Som Christopher brukar säga: "Skaffa barn, sa de. Det blir kul, sa de"... Kul nästan jämt med barn. ;)

Men ofta är det ju alldeles fantastiskt underbart med barn ändå.
Nu är ordningen i alla fall återställd med alla tillsammans igen!