Skärpning!

Jag är ledsen om jag trampar nån på tårna här, men det här gör mig så arg: http://www.mirror.co.uk/news/uk-news/mum-to-be-spends-3000-pink-after-2128738
Det känns som att världen aldrig kommer bli bättre när det fortfarande finns så många dumma människor som envisas med att flickor måste vara flickor och pojkar måste vara pojkar hundra procent fullt ut. Visst kan man få klä sina små barn i rosa och blått, men att gå så till överdrift, och sen att freaka ur totalt om ens lille pojke måste dricka välling ur en rosa flaska? Och att måla om ett rum till Monsters Inc-tema när barnet är TVÅ MÅNADER gammalt?! Det är som när man ska handla barnkläder på H&M och redan i de minsta storlekarna är det Cars-tryck på tröjorna på pojkavdelningen - varför är det ens uppdelat i pojk- och flickavdelningar för små barn? För barn över huvud taget? Barn kan ha på sig vilka färger som helst, barn (och vuxna) bör ha rätt att få ha på sig alla glada fina färger som finns utan att det ska vara fula tryck med prinsessor och blommor till flickor och bilar och monster till pojkar.
Jag kan förstå om man vill att folk lätt ska kunna se vad ens barn har för kön, men samtidigt: är det så sabla viktigt? Alfred har blivit kallad för flicka många gånger även fast han aldrig ägt mer än en enda rosa tröja, men då är det väl bara att berätta att nej, han är en pojke och han heter Alfred, om det nu spelar någon roll när det ändå är en främling som bara kommenterar på stan att han är söt.
Om det nu är någon sorts homoskräck som spökar så kan jag lugna med att barn inte blir homosexuella av att kläs i "fel" färg, det är något man föds till och det spelar ingen roll vad man som förälder gör. Såg nyss en skämtbild som sa ungefär att "Om man ger homosexuella lika rättigheter så kommer fler välja att bli homosexuella. Precis som så många valde att bli svarta när svarta fick lika rättigheter i och med medborgarrättsrörelsen." Skärpning, folk.

Glömde en bild

Glömde ju att jag tog en bild när jag låg på sjukhuset med CTG - kanske inte jättespännande, men det lättar väl alltid upp med lite bilder!

Magen vecka 29

Och så blev det vecka 29!

Dåligt och bra

Åh, den här graviditeten är så dubbel (hö hö...): å ena sidan är jag oerhört beskyddande gentemot de små liven i min mage och blir livrädd vid minsta tecken som skulle kunna betyda att de är på väg att dratta ut tidigt, men å andra sidan vill jag bara få ut dem ur min kropp. De flesta enlingsföderskor som är i min storlek börjar ju tycka att det får vara nog snart, medan jag har (förhoppningsvis då) minst nio veckor kvar att se fram emot då jag bara kommer bli större och större.
När jag var gravid med Alfred brukade min mamma berömma mig för att jag gick normalt och inte vaggade fram som en anka, som vissa gravida gör, men nu stönar och stånkar jag varje gång jag ska resa mig, lägga mig, vända mig när jag ligger - ja, typ vid varenda lite större rörelse - och vaggar som den där ankan åtminstone de första stegen när jag rest mig för att det gör så ont i foglossningen framme i blygdbenet, och halsbrännan driver mig till vansinne.
Halsen har hållt sig ganska lugn idag, men jag har blivit lite täppt i näsan, så jag börjar undra om det är det klassiska gravidsnoret som är på gång istället för en förkylning. Får väl se vad som händer de närmsta dagarna.
Jag har mått rätt halvilla hela dagen idag, så jag tror nog att jag har blivit en vädergumma, för idag är det sämre väder igen.
Men på den positiva sidan är ju förstås alltid: vi ska få två barn till! Jag är så kär i Alfred att det är ingen hejd på det, och bara tanken på att vi ska få två till att bli lika kära i är ganska så ofattbar. Jag har nästa tillväxtultraljud på måndag, och jag hoppas verkligen att Lilly växer enligt sin kurva då och inte har halkat under den åtminstone, så jag slipper oroa mig för att det är nåt allvarligt fel på henne. Och såklart också att Flora fortsätter växa bra också. Måste tjata lite om att få några bilder då också.

Ont i halsen

Inget särskilt spännande att berätta från idag, förutom att jag vaknade med ont i halsen. Det har hållt sig ganska lugnt under dagen, men nu börjar det göra mer ont igen. Får se om jag kan sova nåt med foglossningarna, halsbrännan och så halsont på det. Christopher har i alla fall kommit tillbaka till stugan idag över helgen, så jag behöver kanske inte ligga blickstilla i samma position i timtal för att inte väcka Alfred inatt åtminstone, för det kan han få göra istället. Hoppas på att inte bli superförkyld åtminstone, särskilt som jag ju inte ens bör ta vanligt nässpray nu pga graviditeten.

Stan och lite sånt

Idag var vi på stan och köpte konfirmationspresent åt min systerdotter och födelsedagspresenter åt mig (inte så mycket jag som köpte där dock), och det var lite tungt. Börjar bli lite klen, tycker jag. Jag är van att vara väldigt snabb och effektiv i allt jag gör, och att vara såhär tung och långsam - och att dessutom kunna räkna med att fortsätta vara det länge länge till - känns lite segt, milt uttryckt. 

Jag sov rätt dåligt inatt, för Alfred var orolig och gnydde och skulle ligga tätt tätt i tre timmar, tills mamma var snäll nog att ta över när jag behövde gå på toa, och sen fick jag sova i mammas säng istället medan hon låg kvar hos Alfred. Sen gjorde han det rent otroliga att han somnade om när han kom ner till mig vid åttatiden, ända till kvart över tio! Så jag fick åtminstone ligga länge även om jag inte sov så bra. Har haft en hel del sammandragningar idag igen, och jag tror det beror på sämre sömn plus ansträngningen av att gå en hel del. Får försöka ta det lite lugnare imorgon.

Nu ska jag ligga och känna lite på runtrumlandet i magen innan jag ska sova. God natt!

Allt lugnt!

Alltså mödravården i Sverige. Det är ju helt fantastiskt att man får alla dessa undersökningar helt gratis!
Jag åkte ju in till förlossningen (med mamma och Alfred, och båda fick följa med in i på undersökningarna - tre olika - så mamma fick se sitt första ultraljud; hon födde barn innan de började med såna nymodigheter) på Varbergs lasarett idag. Först tog en barnmorska in mig på ett rum och satte på mig två CTG-mätare för att kolla hjärtljuden, vilka lät alldeles utmärkt, och sen satte hon en mitt på magen för att mäta eventuella sammandragningar och lät mig ligga där i kanske en kvart eller så. Under den tiden var förstås allt lugnt - det har varit mycket lugnare idag, har bara haft ett fåtal än så länge. När hon kom tillbaka sa hon att allt såg bra ut, så jag kunde lika gärna sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren, men först lämnade jag ett urinprov, där stickan inte visade på någon infektion. (Frågade läkaren sen, eftersom ett tidigare prov inte visat nåt på stickan men en odling gav utslag, men han sa att det inte brukar vara så, så det borde vara lugnt idag. Hoppas det stämmer.)
Sen kom en läkare efter en liten stund, en otroligt trevlig man vid namn Anders, och tog med oss in i ett annat undersökningsrum, där han först tittade på min journal, och nämnde att den ena tvillingen ju är lite liten, så mamma passade på att fråga vad man kan göra åt det då. Han sa att det är en svår etisk fråga där man måste avväga noga om man ska plocka ut dem tidigare och på så sätt lite äventyra den som växer bra, och under tiden får man helt enkelt följa upp noga och mäta allt som går. Men han sa också att en mätning inte säger så mycket - har ju bara gjort ett tillväxtultraljud än - det viktiga är att Lilly följer en bra kurva på de kommande mätningarna och att skillnaderna inte ökar mer. Han sa att 22% måste man få avvika, alla är ju inte 3,5-kilosbebisar. Och än så länge låg hon ju "bara" på -17,9%. Vi får se hur det ser ut på måndag på nästa tillväxtultraljud.
I alla fall, han gjorde ett snabbt ultraljud, där han såg att de nu låg med huvudena mot varandra "som krocketklot", och på tvären - vilket är helt värdelöst ur förlossningssynpunkt, men jag har ju inte ens märkt att båda vänt sig för att det är så gott om plats än så länge, så de kan hinna vända sig många gånger till innan det blir för trångt. Sen gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett vaginalt ultraljud för att mäta livmodertappen, som tydligen ska vara åtminstone 2,5 cm och helt sluten i det här läget. Min var drygt 3 cm och helt sluten, så det såg alldeles utmärkt ut, tack och lov. Han visade mig på skärmen och pekade noga när jag sa att jag inte fattade vad vi tittade på, men jag fattade fortfarande ingenting - jag såg bara en stor grå massa, men så länge han var nöjd är jag nöjd. Han sa först att det kan vara svårt att se när ingen av barnen låg med huvudet och tryckte neråt, men som tur var såg han bra ändå.
Sen berättade han en pågående solskenshistoria från lasarettet nu, där en tvillinggravid kommit in med förvärkar i vecka 22 och förkortad livmodertapp, där han tvingades säga att det där nog inte skulle gå bra, så de lade in henne och väntade på ett sent missfall. Men tiden gick, och plötsligt var hon uppe i 25 veckor + 4 och det började bli chans att man faktiskt skulle kunna rädda barnen (han mätte livmodertappen var fjärde dag och den var hela tiden alldeles för kort), och då försökte de få in henne på andra, större sjukhus med neonatalavdelningar, men alla i närheten var fulla så hon fick till slut åka ambulanshelikopter till Karolinska i Stockholm. Men även där höll sig barnen så fint på plats, så efter några veckor fick hon flyga hem igen, och nu är hon inne i vecka 33! Så han sa åt mig att om mina sammandragningar blir regelbundna eller smärtsamma så ska jag komma in direkt, för kommer man i tid så finns det väldigt goda chanser att kunna stoppa och fördröja förlossningen. Det kändes skönt att höra, men framför allt skönt att allt såg så bra ut nu.

Kollas på förlossningen

Jag ringde MVC mu på morgonen eftersom jag hade så mycket sammandragningar igår och en bit in på natten, och direkt sa barnmorskan jag pratade med "Ring till förlossningen. Så fort det är tvillingar och sammandragningar så ska man prata med förlossningen!". Det visade sig att de inte hade tagit nån odling på mitt urinprov sist eftersom stickan inte visade på nån infektion, så jag vet inte om det kan bero på GBS:en. I vilket fall ringde jag och pratade med en barnmorska på förlossningen, och efter att ha berättat hur och när jag hade sammandragningar (mest i rörelse, lugnare i vila, de gjorde inte ont etc), så sa hon att jag kan komma in och lämna ett urinprov och så får de se om de ska kolla min livmoderhals också. Så nu åker vi. Uppdatering kommer.

Oro för för tidig förlossning

I morses tog jag äntligen tag i att fixa till bikinilinjen lite, vilket jag inte gjort sen jag kunde se den sist, och det var lite för länge sen. Jag brukar köra med hårborttagningskräm, men jag iddes inte det idag, utan drog istället lite med rakhyveln i duschen när jag ändå skulle raka mig under armarna. Det är en så bisarr situation det här med när man har så stor mage, ärligt talat. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med, utan körde lite på känn och hoppades på det bästa. Fördelen är ju att jag ändå inte kan se hur det blev, så då kan det ju liksom kvitta. :) Och de flesta människor har ändå börjat jobba, så vi är inte så många på stranden längre, det är bara vi och några av mina släktingar kvar.
För övrigt har jag mått lite vagt illa idag, plus haft fler sammandragningar än jag är bekväm med. Det var dåligt väder i förmiddags (nu är det soligt igen, men väldigt blåsigt), och sist det var dåligt väder mådde jag också sämre - undrar om den här graviditeten har gjort mig till en vädergumma eller om det bara är en konstig slump. Mitt på dagen började jag få lite värk i svanken också, och eftersom jag är lättoroad nu för tiden kopplade jag ihop det med sammandragningarna och börjar oroa mig för att en för tidig förlossning är på gång. Men när jag försöker tänka rationellt så: 1) sammandragningarna gör inte ont, 2) de är inte regelbundna och 3) det värker mer eller mindre konstant i ryggen, och hade det berott på värkar hade det väl kommit och gått?
Jag såg tidigare idag att en bekant till mig i Umeå håller på att forska på för tidigt födda barn, och bl.a. sambandet mellan deras motoriska förmågor och IQ, och eftersom min gravidhjärna inte klarade av alla engelska facktermer i artikeln han länkade till så bad jag honom förklara lite i lekmanstermer för mig, vilket han så snällt gjorde. Han lugnade mig med att även om många forskningsrapporter visar på lägre IQ och diverse problem hos för tidigt födda barn har han också träffat många som utvecklas alldeles normalt och mår utmärkt, och att även om mina skulle födas för tidigt behöver det verkligen inte betyda att det blir några fel på dem. Och om jag förstod det rätt så pekade de resultat de kommit fram till än så länge på att motoriken och IQ:n hänger ihop, så att de kanske kan påverka varandra positivt om man börjar träna rätt saker tidigt. Men allt detta har nog ändå fått mig att noja mer över för tidig förlossning, och säkert ökat på att jag mår konstigt idag. Jag måste verkligen göra mitt allra bästa för att hålla kvar dem därinne tills de är fullgångna, så jag får lite mindre att oroa mig för.
Vad som i och för sig var lite roligt med det där var att om jag tolkade det rätt tyder väl utvecklad tidig motorik på hög intelligens (fast jag kan ha förstått fel också, det medicinska forskarspråket är väldigt annorlunda mot det juridiska som jag var van vid), och då stämmer nog det som Alfreds farmor brukar säga att han är lite extra intelligent, för han har alltid varit väldigt tidig motoriskt. :)

Däckad

Lade mig just i soffan och känner att en liten tjej håller på med värsta gymnastiska övningarna inne i min mage. Det måste vara Flora, för det är överst i magen lite till höger. Jag känner av Flora mest, men jag hoppas att inte Lilly är lugnare för att hon är för liten, utan att det mest är för att hennes moderkaka ligger i framvägg så att jag inte känner alla rörelser, för läkaren sa ju på senaste ultraljudet att båda rör sig bra.
Idag har vi varit på stranden igen, och jag har hunnit ligga ner och vila ett tag medan Alfred sov åtminstone. Men sen skulle vi åka in till stan och handla, och jag kände mig totalt utmattad och fick gå i snigelfart när vi gjorde lite ärenden, fast sen när vi kom till mataffären insåg mamma att klockan var mycket och hon ville hinna hem till Glamour på tv (ja, jag vet...), så vi fick handla i expressfart istället, och det tog nästan knäcken på mig. Jag vet inte riktigt varför jag blir tröttare och tröttare, för min viktökning har stannat av - jag har vägt ungefär samma i flera veckor nu (+13 kg) - men det kanske är nåt med järnvärdet och helt enkelt att tiden går. Efter att jag säckat ihop på golvet i ett par minuter gick vi ner och badade, och det hjälpte lite åtminstone att få halvsitta lite viktlös i vattnet och ta emot en hoppande liten pojke sådär tusen gånger. Men nu är det soffan som gäller tills jag måste upp och springa efter Alfred igen. Tyvärr kom förstås halsbrännan som ett brev på posten nu när jag lade mig. Men jag får nog härda ut en stund, för jag orkar inte hämta mina tabletter.

Ensamma med mormor

Idag åkte Christopher hem till Stockholm för att börja jobba imorgon, medan jag har lyxen att vara arbetslös helt rätt tid på året så jag och Alfred får stanna kvar med min mamma i stugan. Men jag känner redan efter en halv dag utan Christopher att jag blir helt slut av att inte ha hans hjälp - även om mamma är fantastisk och hjälper till med Alfred och lagar mat och diskar, så är det ju inte samma sak som att ha Christopher tillgänglig. Jag kan ju inte dumpa Alfred hundra procent på hans mormor när jag blir trött på samma sätt som jag kan på hans pappa.
Alfred har visserligen ett helt gäng sysslingar (i åldrarna 8 till 14 ungefär) i husen runt om som älskar att leka med honom, men eftersom han bara är knappt två och ett halvt kan jag ju inte lämna dem utan uppsikt heller - ett par av dem har sån galen energi att de kutar runt och bär på Alfred, hoppar och springer hela tiden, och då blir jag ju lite nervös, medan ett par andra känns lugnare att lämna honom med utan att hålla ögonen på dem hela tiden. Men ändå: svårt att vila ordentligt.
Idag har jag dessutom haft halsbränna i stort sett hela dagen - förut höll det sig till kvällar och nätter, men den lyxen är det tydligen slut på nu. Det är lättare att stå ut med på dagtid än när jag försöker sova, men jag har ändå varit tvungen att ta Gaviscon två gånger för att det blivit för jobbigt.
Anyway: bäst att gå och lägga mig nu så jag får lite vila innan det är dags att gå upp med lille fnutten igen.
Förresten, vi har fått vår tid för att komma och prata med förlossningen på Huddinge nu - läkaren sa att hon skulle ordna en remiss till ungefär vecka 32, men nu visade det sig att vi inte fått tid förrän i slutet av vecka 33. Jag hoppas att allting fortsätter gå bra så tjejerna snällt fortsätter hålla sig därinne tills dess, för annars är det ju ingen större vits med det... Det stod i brevet att jag ska ha med min patientbricka - men vem i hela friden har en patientbricka år 2013?! Är det någon som varit på Huddinge och vet om man verkligen måste ha en? Jag kanske har en liggande i nån låda nånstans, men det är ju inte säkert att jag hittar den i tid.

Magen vecka 28

Hej vad det går nu! Långt kvar, men det går ändå framåt: vecka 28 börjar idag. Och såhär ser magen ut nu:

Kräftskiva och lite grejer

Det känns som att allt roligt i vattnet igår straffade sig idag: mina ben kändes som att de vägde hundra kilo och foglossningen kändes ganska rejält där fram i förmiddags. Det blev lite bättre efter att jag legat upp och ned i en solstol en stund när Alfred sov, så jag hade fötterna högt. Det gick förresten bra med såret i foten i natt, det gjorde inte mer ont på natten, så jag behövde aldrig ta nån Alvedon. Det är fortfarande ömt, men det ser rent och fint ut, så det ska nog vara lugnt.
Idag har vi varit på kräftskiva hos Christophers syster med familj, och där var bland annat en annan familj med två döttrar; en på 5,5 och en på 3,5. De fick mig att dels bli glad över att Alfred ska få syskon, dels över att det är flickor som vi kan få klä i fina klänningar. :) Själv är jag proppmätt och trött i kroppen, men det var gott med havskräftor och räkor!

En sån underbar dag!

När jag vaknade i morses (efter att förresten ha fått värsta halsbrännan strax efter jag skrev igår att jag mådde bra - men testade att ta dubbla Gaviscon (brukar bara ta en) och det hjälpte) kände jag mig stor, tung och jobbig - jag är på riktigt ungefär så stor som jag var när jag födde Alfred i vecka 40 nu. Men samtidigt är allting så relativt: jag kan inte riktigt fatta att jag kunde vara fullgången i den här storleken sist, för nu har jag ju så långt kvar, så det verkar liksom löjligt att föda barn när man inte är större än såhär. Fast med det sagt så känns det ändå rätt jobbigt att jag bara ska bli större och större, för det är redan rätt besvärligt med ganska mycket grejer. Bara en sån sak som att byta bikini på stranden; vilket sabla projekt! Det innebär ju att jag måste antingen böja mig ner flera gånger eller sitta ner och försöka krångla mig i och ur trosor, och det är schöven inte det lättaste just nu. Bara att sätta mig upp från liggande är väldigt tungt nu, och jag brukar ändå ha ganska starka magmuskler.
Christopher var och spelade golf i morses, och mamma åkte hem till Helsingborg för ett par dagar, så jag och Alfred hann vara ensamma i en knapp timme, och det är ju nästan pinsamt vad tungt det var. Hade vi inte gjort nåt särskilt hade det väl inte varit så jobbigt, men det skulle duschas och smörjas in med solkräm och det var en massa rörelser involverade, och det är inte det jag är bäst på just nu.
Det var ganska mulet i förmiddags, men eftersom det var 27 grader varmt och prognosen dessutom sa att det skulle bli strålande solsken gick vi ner till stranden när Christopher kom hem. Det är inte superbekvämt att ligga på klipporna i mitt "välsignade tillstånd" (kallade man väl det förr), men det hjälper lite att ha en soldyna åtminstone, och det var ju så fantastiskt skönt väder.

Två av Alfreds sysslingar var också på stranden och tog hand om honom så jag och Christopher kunde ligga och ta det lite lugnt, tills det var dags att bada. Vår lille modige unge som blev en badgalning när vi var i Frankrike fick för första gången idag testa att hoppa från en sten ute på det djupaste på bryggan, och det var hur roligt som helst. Jag hoppade och simmade också en massa under alla de gånger vi badade idag, och jag känner av det i foglossningen fram på blygdbenet nu ikväll. Men det får det vara värt, för jag älskar verkligen att bada, och idag har det varit en sån vidunderlig dag och det har varit så skönt att bada och simma viktlös under ytan. För ett par veckor sen frågade en vän mig om det inte var skönt att bada just för att jag kunde känna mig lite viktlös, men då tyckte jag inte att det gjorde så stor skillnad, men det gör det nu. I vattnet känner jag mig nästan som vanligt, förutom att det spänner lite i magen ibland.

Jag trampade på nåt vasst, antagligen havstulpaner, en gång när jag skulle lyfta upp Alfred på bryggan igen, och skar upp ett ganska djupt och stort jack i ena foten. Jag är lite orolig nu för att det kommer värka i natt - ofta gör ju även pyttesmå sår mycket mer ont på nätterna - så jag ska nog leta rätt på en Alvedon och lägga vid sängen ifall ifall. Jag har undvikit värktabletter hela graviditeten hittills, men den senaste barnmorskan jag var hos nämnde att jag kan ta Alvedon om foglossningarna gör för ont, så jag tänker att en enstaka inte kan vara så farligt, även om de senaste rönen tydligen är att gravida ska undvika även Alvedon, som man tidigare sagt varit okej.
Nu sitter jag ute på altanen och skriver, klockan är tio och det är fortfarande 22 grader varmt och vindstilla. Det är helt underbart, och enda smolket i bägaren är att Christopher måste åka hem och jobba på måndag. Själv måste jag erkänna att jag är så glad så glad att jag inte har ett jobb just nu som jag måste åka hem till utan kan stanna här i ett par veckor till!

Mår bra

Ikväll mår jag rätt så bra - yay!

Det var mest det. :)