På eget äventyr

Jag lovade ju att berätta lite mer om mitt egna lilla äventyr utan barnen! Det började med att Christopher tog barnen och åkte till Lysekil i lördags eftermiddags, och jag och mamma hängde lite med hennes storebror Nisse med sambo Eva som kom på besök, sen vilade jag i soffan och på kvällen åt jag och mamma räkor och havskräftor framför tv:n och njöt av att kunna titta på ett program utan att bli störda. Jag satt på golvet, och när jag skulle resa mig var jag stel som en gammal pinne, och insåg: jag har förhoppningsvis halva livet kvar, och det innebär att jag kommer vara stel och ha ont i kroppen resten av livet! Det var liksom inte många bra år jag hade... Mänskligheten alltså. Men mamma sa att hon varit smidig tills bara för några år sen när hon slutade med yoga, så jag kanske får börja med yoga om det ska finnas något hopp för min kropp.

På söndagen (efter en natt när jag inte sov bättre fast jag var ensam, jag har visst glömt bort hur man sover) gick vi upp klockan 6 och körde mot Stockholm klockan 7. Efter ett tråkigt stopp på grund av en olycka redan före Ulricehamn kom vi fram vid halv ett, checkade in på Hotell Amaranten på Kungsholmen, som mamma lyxat till det med som en tidig födelsedagspresent till mig - där vi kom in i en extremt lyxig lobby bärandes på diverse plastkassar så vi såg ut som bag ladies (jag hade med barnkläder och grejer till Johanna) - och hoppade sen på t-banan till Johanna, Victor och Nico. Och oooooh vad jag inte saknat T-centralen! Så dystert att vara där igen.

Vädret hade just blivit fint efter en regnig förmiddag, så vi hjälpte till att flytta ut dekorationerna i en park nära deras lägenhet, och så fick Tutan på sig dopklänningen som min mamma sytt och som både vår storasyster Fina, jag, Johanna och Finas dotter Stella döpts i. (Våra barn hade den inte, de var för stora när de döptes och hade andra fina kläder istället.)

Johanna och Victor höll ett fint tal om allt de vill göra med sin dotter; som att rida över en kontinent innan hon flyttat hemifrån, skratta tillsammans minst tio gånger om dagen, lära henne laga mat och ge henne high fives när hon misslyckats så hon vågar prova igen.

Sen fick hennes gudmor Maria "döpa" henne i skumpa. :)

Efter kalaset följde jag och mamma och några kompisar med upp i lägenheten och umgicks och åt pizza. Någon åt också sina händer.

Att få ha blivit moster till den här ljuvliga lilla ungen - vilken ynnest!

Och trots att jag inte hunnit träffa henne så många gånger än (tre bara under hennes tre månader) så lyckades jag faktiskt trösta henne när hon var ledsen, vilket jag är stolt över. Hon låg på min arm och gnagde på den så dreglet rann och droppade ner på min fot ett bra tag när hon hade ont i magen. :)

Nästa morgon åt vi god hotellfrukost (med belgiska våfflor till och med) och sen körde vi hemåt. Johanna föreslog att vi skulle äta lunch innan vi åkte, men Christopher skulle hämta mig i Göteborg och så skulle vi hinna till Lysekil innan middagen, så vi begav oss iväg.När vi närmade oss Jönköping skrev Christopher och frågade om jag kunde ta bussen istället, och lång historia kort: den känsliga övertrötta småbarnsmorsan grät i en halvtimme över detta förslag (på en solig dag som bara försvann på resande) så Christopher och Flora hämtade mig ändå. 

Flora försökte ignorera mig när hon såg mig, så jag frågade om hon var arg för att jag åkt ifrån henne, och det var hon. Så när jag lovat att jag skulle vara med henne nu (plus att hon fick det sista av min Piggelin som jag köpte strax innan de kom) blev hon glad igen.
Här åker vi färjan över Gullmarsfjorden.

Vi kom fram precis innan middagen blev färdig så jag hann inte bada, som jag längtade så otroligt efter, men mellan maten och efterrätten hann jag smita ner och ta ett dopp. Det var kallt som bara den (16-17 grader), men kristallklart vatten utan maneter, och det helt ljuvligt efter en seg dag i bil.

På natten sov jag mellan tjejerna och sov som en kratta som vanligt, särskilt som Lilly vaknade och krånglade i en hel timme mellan 3 och 4, och jag kan väl säga att det som andra i tvillinggruppen sagt om att man ska bli utvilad och komma hem med nytt tålamod efter att ha varit borta från barnen inte stämmer på mig. Om något har jag haft nästan ännu sämre tålamod de här två dagarna jag varit tillbaka efter att ha haft lite lugn och ro... Men det kanske beror på att jag inte hann bli utvilad för att jag inte kan sova ordentligt. Inatt ska jag i alla fall få sova med bara ett barn, har vi sagt, så kanske att det blir bättre så småningom. Hur som helst så gick det åtminstone bra att vara ifrån barnen två dagar: jag överlevde och barnen hade roligt med pappan, sina kusiner och farmor och farfar.