Mindre rörelser?

Efter en dag igår med mindre rörelser än vanligt i magen och en natt som jag sovit igenom nästan hela så vaknade jag med lite småpanik. De senaste två nätterna har jag haft så mycket sammandragningar att jag nu blir orolig när jag faktiskt får sova, och igår kväll buffade jag så hårt på magen för att få nån reaktion att jag gav den stackars tvåan hicka. Jag kände definitivt rörelser från båda igår, bara lite glesare - men nu börjar det stå i mina appar att man ska bli orolig om man inte känner rörelser, plus att det där Malou-programmet från i somras spökar i min hjärna, så nu blir jag övernojig istället. Så det är skönt att båda rumlar runt som tokar i min mage just nu. Det vore nämligen rätt jobbigt och ovärt om nåt skulle gå snett såhär sent, milt uttryckt...

Vänta barn, bil, flytt och lite sånt

Nu VÄNTAR jag verkligen barn. Jag försöker bara få dagarna att gå, och det känns lite som ett slöseri av tid, men jag klarar inte så mycket mer. I förmiddags låg jag på Alfreds golv och grät att jag inte orkar mer, men sen ryckte jag upp mig och följde med Christopher och Alfred och handlade - det funkade hyfsat när jag gick långsamt och lutade mig mot vagnen.
Sen testade Christopher att sätta fast ett av babyskydden som vi hyrt genom If i bilen. Vi har tänkt ha tvillingarna där bak och Alfred fram med avstängd airbag, och så får jag sitta i mitten bak (visst, jag kan köra också, men det kommer nog oftast bli att jag försöker roa barnen medan Christopher kör) - och Christopher konstaterade det vi redan var rätt säkra på: det kommer bli trångt. Och när det är dags att byta från babyskydd till större stolar när de blir runt ett kommer jag inte få plats alls, så vi måste skaffa en tråkig familjebuss förr eller senare. Det är lite deppigt, för bilen vi har nu gillar jag verkligen - och jag bryr mig extremt lite om bilar: det är en Skoda Superb med supermycket benutrymme och glastak, och vi har bara haft den i knappt ett år. Innan dess hade vi en Opel Zafira som var en familjebuss, som lät som en traktor och som jag inte gillade alls, så jag ser inte alls fram emot att byta tillbaka till nåt liknande. Men det känns som att vi behöver en bil för att kunna ta oss någonstans med tre barn, så det blir väl bara till att bita ihop.
Igår gjorde Christopher mig förresten väldigt förvånad och lycklig. Vi bor ju i Stockholm, men vi träffades när vi båda bodde i Malmö, i november 2007. Jag hade nyss flyttat ner från Stockholm och älskade Malmö, men Christopher som bott där i nåt år hade tröttnat och ville tillbaka till Stockholm. Så när han blev av med jobbet flyttade han upp och började plugga igen, och när mitt jobb gick i konkurs flyttade jag efter, mot min vilja - men eftersom jag inte hade nåt annat jobb på gång där nere fick kärleken styra. Sen dess har vi enats om att vi så småningom ska flytta till Göteborg, eftersom jag inte trivs i Stockholm och Christopher inte vill tillbaka till Malmö, och Göteborg är nära båda våra familjers sommarstugor, och dessutom närmare fler av våra familjemedlemmar.
Men igår sa han plötsligt: "Du kommer tycka jag är jättekonstig, men... ska vi kanske flytta till Malmö ändå?" Han hade nämligen kommit på att det finns flera reklambyråer i Malmö han kan tänka sig att söka jobb på, plus att det är mycket billigare att bo där nere än i både Stockholm och Göteborg. Och jag blev så glad, för jag har så många människor som jag tycker om i Malmö - så när tvillingarna är runt ett år tänker vi oss att vi kan titta på att flytta. Innan dess måste vi vara kvar här, eftersom det är typ enda stället i Sverige där man får ha syskon på dagis 30 timmar i veckan och inte bara 15.

Magen vecka 37

Nu börjar vecka 37! I slutet av vecka 37 räknas barnen som fullgångna - sen ska jag vänta en dryg vecka till på att få dem utskurna ur mig. Men med tanke på att de är färdigbakta om en vecka vore jag tacksam om de kunde börja försöka ta sig ut själva då istället, för idag vaknade jag med huvudvärk, ont i magen och så ont i ena ljumsken/höften att jag knappt kan gå. Egoistiskt att vilja ha ut dem, jag vet, men hur orkar man med det här liksom?

Så olika man kan vara

Just ja: i förlossningsinformationen på sjukhusets hemsida, på sidan om kejsarsnitt, apropå att de hänger upp ett skydd nedanför brösten så att man inte ser vad som händer, stod det att man inte ska titta upp i taklampan, för där kan det som händer bakom skynket reflekteras. Man kan tydligen be dem göra skynket till ett litet tält så det täcker taklampan för att inte riskera att se nåt läskigt. Men min första tanke var: "Jag ska titta i taklampan!"
Jag är inte särskilt äckelmagad och är dessutom väldigt nyfiken, och jag skulle jättegärna vilja se vad de håller på med. Visst, de kommer skära i min mage, men äh, jag vill ju se hur de får ut barnen!

Läser på

Skulle kolla upp parkering vid förlossningen på Huddinge sjukhus, och när jag var inne på deras hemsida kom jag på att jag kanske skulle läsa på lite igen om förlossning och tiden efter, även om jag varit med om det en gång förut. Nu visade det sig att det inte riktigt var några konstigheter, jag kom ihåg det mesta, så det var ju bra. Men återigen: inte ett ord om tvillingar. När jag läst igenom all förlossningsinformation sökte jag på tvillingar på hemsidan och fick upp en kort sida om förlossningen, men det var verkligen inte mycket information. Jag vet att det inte är supervanligt med tvillingar, men det är ändå 1,5% av alla graviditeter, och vi vet ju normalt ingenting innan - vore det inte lämpligt då att ge oss mer information istället för mindre? Så sabla svårt kan det ju inte vara för proffsen att skriva lite extra, kan man tycka.

Määääätt

Man kunde ju tycka att jag skulle lärt mig vid det här laget att det inte är nån bra idé att äta för mycket när min mage redan är proppfull med bebisar. Men nej då; ikväll åt jag alldeles för mycket kolapaj med vinbär efter middagen, så nu ligger jag här och mår illa. Två och en halv veckor kvar, två och en halv veckor kvar, två och en halv veckor kvar...

Ont

Idag var första dagen jag på allvar började fundera på om jag inte kommer klara att lämna eller hämta Alfred på dagis de kommande två veckorna. Jag hämtade idag, och när jag gick gjorde det ont i magen, blygdbenet, svanken, höger skinka (jag hade nån sorts ischiaskänning i vänster skinka i somras, men sen gick det över, men nu verkar det ha kommit i höger istället) och då och då även i en höft och ett knä. Och under en fot. På vägen till dagis går vi över en bro över E4:an, så det är en svag uppförsbacke, och där var jag tvungen att stanna och vila och försöka sträcka ut svanken.
Men samtidigt så antar jag att det är bättre för mig att försöka röra mig åtminstone lite varje dag än att bara ligga still, så jag får nog leva med att det gör lite ont. Så länge jag inte går för fort så att jag anstränger foglossningarna för mycket borde det ju inte vara nån större fara.
Foglossningarna ja. De känns ju ännu mer ovärda nu när jag vet att jag måste snittas och inte kommer ha nån nytta av ett uppluckrat bäcken. Men det är ju inget att göra åt, det finns ju inget man kan göra för att stoppa dem. Fast så illa är de visserligen inte, bara lite störiga.
Sammandragningarna känns som att de blir längre och längre nu - kanske inte alltid, men ibland är de väldigt långa, tycker jag. Och på nätterna känns det som att jag har sammandragningar hela tiden, fast det är nog antagligen bara varje gång jag vaknar - eller rättare sagt: de väcker mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att något närmar sig, jag får väl bara vänta och se. Annars: 17,5 dagar kvar nu.

En vanlig dag i vecka 36

Shit, jag är världens tråkigaste för tillfället. En vanlig dag för mig ser ut ungefär såhär:
7.30: Alfred vaknar, och Christopher får gå upp med honom för att jag inte orkar, så jag ligger kvar till kanske 8-8.30.
8.30: äter lite frukost. Christopher går till dagis med Alfred. Ibland gör jag det, men oftast lämnar Christopher nu.
9.30: tvättar mig/duschar. Obs: inget smink, inget vidare hårfix. Tar på mig samma gamla kläder i stort sett varje dag: vitt eller svart gravidlinne, svarta mjukisbyxor och en kofta. För att det är det enda jag kommer i.
10-11: halvligger i soffan och kollar lite Facebook och annat sånt där tjafs. Äter isbitar, för då mår jag lite mindre illa efter frukosten.
11-12: tittar på några avsnitt av Weeds på Netflix.
12: äter lunch. Gärna framför Weeds i soffan.
13-14.30: tittar antingen ännu mer på Weeds eller slumrar lite.
14.45: går (vaggar/stapplar/haltar) och hämtar Alfred på dagis.
Efter dagishämtningen varierar det väl lite vad vi gör, men jag sitter mest så stilla jag kan medan Alfred springer runt, eller får titta på film om jag har lite extra ont nånstans. Middagen gör jag ibland, men oftast Christopher, och sen tittar vi lite på tv och Christopher gör i ordning Alfred för sängen och sen brukar jag lägga honom eftersom han är inne i en period när det bara är mamma som duger för nattning. Sen lite tv igen och sen i säng vid 23-tiden. Varje dag.
Men det kanske är bra att ta det lugnt innan tvillingarna kommer, fast det hindrar ju inte att jag känner mig hyfsat värdelös för omvärlden just nu. Fast jag gillar ju Weeds, det gör jag ju. :)

Influensavaccinering

När man är gravid tillhör man ju en riskgrupp som rekommenderas att vaccinera sig mot årsinfluensan. Tyvärr börjar inte vaccinationsperioden förrän den 15 oktober, och jag har ju snittdatum den 22:a, så igår ringde jag Vårdguiden för att fråga vad de trodde, om det var för tätt inpå. De tyckte jag skulle ringa min vårdcentral och fråga om de kanske kan beställa in nån dos vaccin lite tidigare, så jag ringde Fruängens vårdcentral idag (där jag aldrig varit, men det är där jag tänker gå på BVC, och då är det ju lika bra att jag listar mig där också, för det är den närmsta vårdcentralen härifrån). Sköterskan jag pratade med där förstod inte riktigt varför det skulle vara ett problem att vaccinera mig bara en vecka före snittet, för eventuella biverkningar brukar bara sitta i i sådär tre dagar, men eftersom min barnmorska sagt att jag borde kolla med förlossningen så ringde jag dit också - efter att jag fått veta att vårdcentralen inte får något vaccin före den 15:e, så det gick inte rucka på.
Jag fick prata med en sköterska på Huddinge, som rådfrågade en läkare som stod bredvid, och kom tillbaka och sa att läkaren spontant sagt att hon tyckte det var för tätt inpå. Lite oklart varför, men jag tänkte ju inte ifrågasätta en läkare där jag ska föda barn. Sen sa hon att jag väl lika gärna kan vaccinera mig efter förlossningen? Jag undrade då om det inte var bättre före för att barnen skulle hinna få lite skydd också, men tydligen är det så att mina antikroppar tack vare vaccinet inte kommer hinna bildas på bara en vecka, så det kan kvitta för deras skull. Så nu är det bestämt: ingen vaccinering före förlossningen. (Plus att jag ju också kan komma igång tidigare.) Sen får jag väl se om jag kommer iväg för att vaccinera mig efteråt, men det kan ju kanske vara lämpligt så inte jag däckar ihop när tvillingarna behöver mig - även om jag sällan får influensa (ta i trä).

Lite tankar om kejsarsnitt

Nu är det ju helt klart att det kommer bli kejsarsnitt även om jag kommer igång naturligt innan det planerade snittet, eftersom ultraljudet i tisdags visade att ettan ligger i säte. Eller ja, det kanske finns en liten chans att hon vänder sig, men hon har legat på tvären i stort sett genom hela graviditeten, så jag tror inte att det kommer hända.
På ett sätt känns det lite skönt att veta, plus att eftersom Alfred föddes med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig ordentligt, så har jag ärligt talat tvivlat lite på min egen förmåga att föda barn. Jag har tänkt att även om värkarna skulle sätta igång och barnen skulle ligga rätt så kanske min kropp ändå skulle vara för dålig på att föda för att de skulle komma ut oskadda, och kanske riskera syrebrist eller nåt annat hemskt.
Men alldeles oavsett så känner jag mig dålig nu. Jag har förstås fått höra att man aldrig vet varför en förlossning går som den går, eller varför barn lägger sig i säte och sånt, men det känns som att det är mitt fel, det är ju i min kropp de ligger. Och jag kan inte ge mina barn den bästa sortens förlossning. Och jag kan inte ens göra det som ska vara det mest naturliga för en kvinna: föda barn.
Sen är jag självklart tacksam att jag lever i en tid och i ett land där man kan göra kejsarsnitt - hade det varit en annan tid eller en annan plats antar jag att både tvillingarnas och mitt liv hade riskerats annars. Men det hade på något sätt känts bra om jag kunnat genomföra åtminstone en förlossning naturligt, fast det såklart: med tvillingar var ju chansen lite mindre för det redan från början. Så nu kommer jag liksom fuska fram tre barn.
Fast bara Flora och Lilly kommer ut och mår bra - Alfred mår ju alldeles utmärkt fast han snittades ut - så får jag väl försöka se det positiva istället: jag slipper spricka där nere... eller nåt. Jag återhämtade mig väldigt fort efter förra snittet och hade aldrig särskilt ont av det, så jag hoppas att det går lika bra den här gången.

Instruktioner för när vi är på BB

När det är dags för oss att åka till BB är planen att min syster (som bor här i stan) ska komma och ta hand om Alfred, och att mamma kastar sig på ett tåg eller flyg från Helsingborg och kommer upp så fort hon kan och tar över. Vi skulle ju kunna boka en biljett åt henne som passar med det planerade snittdatumet, men eftersom jag hoppas på att komma igång tidigare och hon är pensionär tänker vi att hon lika gärna kan köpa en sista minuten-biljett när vi vet.
Nu ska jag börja skriva lite instruktioner till våra tekniska prylar här hemma, för mamma är lite smått teknikrädd, så för att göra det så enkelt som möjligt för henne när Alfred börjar tjata om att han vill se "Move it move it", vilket betyder filmen "Madagascar" på Netflix, plus hur man värmer mat eller välling i micron (mamma har på något outgrundligt vänster lyckats undvika att skaffa en micro under alla år). Så idag har jag tagit foton av våra olika fjärrkontroller och i Photoshop ritat röda ringar runt olika knappar och ska nu skriva steg för steg precis hur man gör för att göra allt så absolut enkelt som det bara går.
Sen är det också såna där småsaker som vi inte tänker på till vardags, som att Alfreds strumpor inte ligger i hans byrå utan i en pappburk bredvid hans böcker, och att han använder Up & Go-blöjor på dagarna men Comfort på nätterna och portkoden till dagis, som också behöver skrivas ner så att inte syster eller mormor står handfallna när vi är otillgängliga på BB. Så nu är det bara att tänka till och skriva ner allt jag kommer på medan jag har tid.

Ont överallt

Usch, idag har varit jobbig. Jag vaknade vid 4-tiden i morse och hade jättesvårt att somna om, för att alla ställningar var obekväma. Till slut somnade jag väl, men vaknade till en massa gånger för att vända mig, och när jag väl vaknade på riktigt vid 7-tiden gjorde det så ont i revbenen på höger sida att jag höll på att bli tokig. På ultraljudet igår låg tvåan med ryggen mer åt min vänstra sida med bara benen på högra sidan, vilket förvånade mig eftersom det brukar trycka så in i bängen på revbenen just på höger sida, men hon kanske flyttar sig lite ibland.
Sen mådde jag som vanligt äckligt av att äta frukost - jag kan inte ens minnas senast när jag inte mådde illa av frukost, det börjar bli lite deppigt. Och så har jag haft ont i svanken och ryggen och foglossningen i blygdbenet har börjat bränna som eld, även när jag ligger still.
20 dagar till alltså. Jag vet att det egentligen är en kort tid, men det känns fortfarande som en evighet.

Rapport från tillväxtultraljudet vecka 36

När jag bara gjorde en bebis kom han ut två dagar för tidigt och vägde bara 2935 gram. Nu när jag bygger två och har nästan fem veckor kvar till beräknat förlossningsdatum (men tre till planerat snitt) väger de redan uppskattningsvis 2491 g och 2877 g!! De kommer ju bli enorma!

Nu är ju tillväxtultraljud inte en våg, som barnmorskan uttryckte det, men jag räknar med att hon är bra på sitt jobb så att det stämmer hyfsat. 

Så jag är väl rätt så bra på det här med att vara gravid ändå, sett ur barnens synvinkel, även om jag själv inte gillar det nåt vidare. Eller nja, kanske inte ändå, för ettan ligger i supersäte (rumpan prick ner på fel ställe) och tvåan på tvären hon med. Men bra med fostervatten har de och växer gör de, åtminstone. 

Vi hade en annan ultraljudsbarnmorska idag igen, Agnetha, och hon var superbra, så det gjorde ju inget att det inte var samma som vanligt. 

Knipövningar

Alltså seriöst, hur sabla svårt ska det vara att komma ihåg att göra något så enkelt som knipövningar? Jag var duktig på det i somras under några veckor och gjorde dem varje dag, ofta till och med flera gånger om dagen, men nu glömmer jag bort det nästan varenda dag. Och det är ju nu jag har som mest användning för dem, för nu trycker ju magen så mycket neråt att det ju är nu som jag känner att det är risk att kissa på mig när jag nyser eller hostar eller så. Men ändå: glömmer. Jag antar att jag borde göra det till en rutin att göra dem till exempel när jag borstar tänderna eller så, det kanske kan förenkla för mitt guldfiskminne. Nån som har några bra tips för att komma ihåg dem?
Jag fick förresten näsblod ur vänster näsborre alldeles nyss - premiär för den! Hittills har jag bara fått i höger. Blodet luktade extremt mycket järn, så jag funderar på om mitt järnvärde blivit såpass högt att jag börjar stöta ut överflödigt järn nu eller nåt. Kan man göra det?

Känd från internet

Idag har tredje avsnittet av "Fråga Louise Hallin" kommit upp, och det är första avsnittet jag är med i! Med mig som thumbnail-bild till och med.
Det är ju alltid lite plågsamt att se sig själv på film - jag blir tydligen alldeles sned när jag pratar - men det får jag leva med. Svaret på min fråga var roligare än jag mindes. :) Jag ställde nån mer fråga på inspelningen, men det är inte med i det här avsnittet, så jag återkommer.
Titta här!

Jag har skrivit om inspelningen av programmet här och här.