Uppföljning av kollen idag

Vi begav oss iväg mot Huddinge i bilen, och hade med oss Alfred, eftersom det var efter dagistid. När vi var nästan framme kräktes Alfred plötsligt, så jag ringde och frågade om jag ändå fick komma in, och det fick jag så länge inte Alfred följde med ifall han nu var smittsam. Så jag tvättade händerna noga och spritade mig ett antal gånger och fick sätta mig i väntrummet på förlossningen medan Christopher körde hem med Alfred. Han mådde för övrigt utmärkt resten av kvällen: hoppade och lekte och åt bra, så vi gissar på att han börjar bli åksjuk, det brukar tydligen vara vanligast mellan två och tio års ålder.
Medan jag satt i väntrummet kände jag faktiskt ett par sparkar från tvåan, tack och lov.
Jag kom dit vid 18-tiden, och efter en kvart eller så fick jag komma in i ett rum - lite avsides, för säkerhets skull, ifall jag hade med mig nån sorts magsjukebakterier - där en vänlig barnmorska kopplade upp mig på CTG. Hon var mycket entusiastisk över att jag väntar tvillingar, hon tycker det är så roligt och fascinerande att det funkar, typ. Hon sa att jag inte skulle behöva ligga så länge, en kvart-tjugo minuter kanske, och gav mig en klock-knapp att ringa på ifall det skulle vara något.
När det gått 35 minuter och mitt mobilbatteri började gå ner för att jag kollade Facebook och Instagram stup i kvarten för jag hade så tråkigt, så hade jag dessutom så fruktansvärt ont i ryggen att jag bara inte klarade att ligga still längre. Jag hade förresten känt båda töserna rumla runt medan jag låg där, så jag kände mig lugnare - det var lite som när ens dator krånglar på jobbet, och man ber en IT-snubbe komma och kolla på den, och så fort han står bakom en så funkar datorn utmärkt utan att han ens rört den. Så jag ringde i alla fall på klockan, fast det kändes lite dumt, för jag antog att de hade fullt upp med folk som faktiskt höll på att föda barn, men jag kunde verkligen inte ligga så längre, det gjorde för ont.
Det kom in en annan sköterska eller barnmorska, vet faktiskt inte vad hon var, och kopplade loss mig och meddelade att det var lite väntetider på läkaren, så jag skulle bara sitta kvar och vänta. Hon sa också att det inte är ovanligt att barn rör sig mer när man är uppkopplad mot CTG, för att mätarna trycker på dem och de tycker det är störigt.
När jag väntat i en timme och klockan närmade sig åtta kände jag att jag måste ringa på klockan igen, för Christopher var ju tvungen att komma och hämta mig och ta med Alfred, så det vore bra att veta ungefär hur länge jag skulle behöva vänta. Då kom den första barnmorskan igen, och hon trodde att det var min tur strax, så hon gick och kollade, och sa att jag kunde ringa hem, för min undersökning skulle nog gå fort eftersom de kollat mig igår och hjärtkurvorna såg jättefina ut.
Det tog ungefär tjugo minuter till, och sen kom en ung läkare vid namn Iris med en ultraljudsapparat. Hon var jättegullig, och pekade ut olika kroppsdelar när hon kollade ("Titta, där är näsan!" "Och där är ett ben!") och vi såg att ettan ligger i stort sett helt utsträckt, och att tvåan vänt sig så huvudet ligger typ i mitten av min mage nu, och att hon har ryggraden utåt, vilket kanske kan vara ett skäl till att jag känt mindre rörelser, för att hon helt enkelt inte sparkar utåt för tillfället. De har bra med fostervatten, och uppenbarligen fortfarande plats att vända sig, och allt såg hur bra ut som helst. Men hon tyckte att det är rätt att jag kommer in och kollar när jag är orolig ändå. Jag frågade vad det är som kan göra att barn dör i magen, och hon sa att man oftast inte vet, men att det kan vara moderkaksavlossning, infektioner, knut på navelsträngen (vilket det inte riktigt finns plats för med tvillingar, oftast) och vad det nu var mer, men att det är en del av livet och att man inte vet varför.
Jag frågade om det finns nån chans att de tidigarelägger ett snitt bara för att mamman är orolig, men det vill de inte göra såklart - dels för att det är bättre för barnen att vänta, dels för att de har så fullt upp, så i så fall skulle jag få ligga och vänta på tid på förlossningen, vilket skulle kunna ta flera dagar, då jag skulle vara tvungen att gå in och ut ur fasta för att kunna opereras. Så jag får helt enkelt hålla ut och vara uppmärksam på hur de rör sig. Iris sa att man kan bli som blockerad när man blir orolig och inte känna rörelser förrän man fått veta att allt är bra, och då kan man känna dem igen, så jag får väl försöka andas djupt och ta det lugnt.
Sen följdes vi åt ut ur rummet, och hon sa:
"Du ser ju utomordentligt pigg ut för att vänta tvillingar!"
Jag sa att det gör ont lite varstans, men jag är ju inte svullen eller så, så egentligen har jag väl det rätt bra, och hon höll med om att jag ju bara har mage. Så det var ju trevligt, att få ett läkarutlåtande på att jag ser pigg ut. :) Och viktigast av allt: att tvillingarna mår bra fortfarande. 12,5 dagar kvar nu!