Idag var första dagen jag på allvar började fundera på om jag inte kommer klara att lämna eller hämta Alfred på dagis de kommande två veckorna. Jag hämtade idag, och när jag gick gjorde det ont i magen, blygdbenet, svanken, höger skinka (jag hade nån sorts ischiaskänning i vänster skinka i somras, men sen gick det över, men nu verkar det ha kommit i höger istället) och då och då även i en höft och ett knä. Och under en fot. På vägen till dagis går vi över en bro över E4:an, så det är en svag uppförsbacke, och där var jag tvungen att stanna och vila och försöka sträcka ut svanken.
Men samtidigt så antar jag att det är bättre för mig att försöka röra mig åtminstone lite varje dag än att bara ligga still, så jag får nog leva med att det gör lite ont. Så länge jag inte går för fort så att jag anstränger foglossningarna för mycket borde det ju inte vara nån större fara.
Foglossningarna ja. De känns ju ännu mer ovärda nu när jag vet att jag måste snittas och inte kommer ha nån nytta av ett uppluckrat bäcken. Men det är ju inget att göra åt, det finns ju inget man kan göra för att stoppa dem. Fast så illa är de visserligen inte, bara lite störiga.
Sammandragningarna känns som att de blir längre och längre nu - kanske inte alltid, men ibland är de väldigt långa, tycker jag. Och på nätterna känns det som att jag har sammandragningar hela tiden, fast det är nog antagligen bara varje gång jag vaknar - eller rättare sagt: de väcker mig. Jag vet inte om det är ett tecken på att något närmar sig, jag får väl bara vänta och se. Annars: 17,5 dagar kvar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar