Jag har börjat fundera på hur nervös jag kommer vara innan snittet. Förra gången minns jag inte att jag hann bli rädd alls - jag ville inte bli snittad från början, eftersom det ska vara bättre med vaginal förlossning för barnet, men när det väl var dags var jag så utmattad att jag ju bara ville få ut Alfred, så jag har inget minne av någon nervositet för min egen skull. Men å andra sidan tror jag inte att jag någonsin vid det laget hört någon kalla ett kejsarsnitt för "en stor bukoperation", vilket jag nu för tiden hört och läst otaliga gånger. Jag tror att jag nog tänkte mest att de gör ett snitt, lyfter ut barnet och moderkakan och grejerna och sen syr ihop, och det är väl inte så mycket med det. Sen är jag ett fan av Grey's Anatomy och Cityakuten, så det jag tänker mig som en "stor bukoperation" är mer att man lyfter ut alla tarmar och flyttar runt och stoppar blödningar och grejer under narkos, så jag hoppas att jag kan fortsätta leva i min egen lilla tro att ett kejsarsnitt med ryggmärgsbedövning väl inte är en så stor grej ändå. Det har ju hittills mest varit för tvillingarnas skull jag inte riktigt gillar tanken på kejsarsnitt, inte för min egen. Men nu ska jag ju ändå läggas in för en operation utan att ha fått värkar innan (antagligen), vilket ju känns lite smått onaturligt när det gäller en förlossning.
I morse kom jag plötsligt på att det kanske finns en risk att kirurgen råkar skära i ettan också när hen ska lägga snittet, och att jag inte vet om sånt händer på riktigt. Jag har ju redan ett snittärr, och har läst att man normalt lägger ett andra snitt i samma ärr, och då finns det ju liksom inte så mycket utrymme för att anpassa var man skär nånstans, och om då ettan ligger och trycker mot - finns det inte då en risk att hon blir skadad? Så jag googlade, och johodå, på Familjelivs forum (som jag i och för sig undviker så gott det går, för där får man ju bara veta en massa hemskheter) var det en hel bunt som råkat ut för det. Det verkade dock som att alla klarat sig med små ärr och utan allvarliga skador, men ändå.
Det hade varit så skönt om jag hade fått välja kirurg, för sist gick ju allt så bra, och jag hade knappt ens ont efteråt. Men dels ska vi ju inte ens föda på samma sjukhus den här gången (sist på BB Stockholm/Danderyd, nu på Karolinska Huddinge), och dels hade jag inte fått välja ändå, jag frågade faktiskt min barnmorska. Plus att man ju aldrig kan veta om han skulle råka ha en dålig dag just när jag ska opereras... Vet inte heller om det är skillnad när man tar ut tvillingar, om själva operationen räknas som större då och om det gör mer ont efteråt. Men äh. De ska ut, och de kommer bli tvungna att komma ut genom kejsarsnitt, så det är inget mer med det. Det är bara att köra. Men jag förstår verkligen inte dem som frivilligt väljer att snittas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar