Nu VÄNTAR jag verkligen barn. Jag försöker bara få dagarna att gå, och det känns lite som ett slöseri av tid, men jag klarar inte så mycket mer. I förmiddags låg jag på Alfreds golv och grät att jag inte orkar mer, men sen ryckte jag upp mig och följde med Christopher och Alfred och handlade - det funkade hyfsat när jag gick långsamt och lutade mig mot vagnen.
Sen testade Christopher att sätta fast ett av babyskydden som vi hyrt genom If i bilen. Vi har tänkt ha tvillingarna där bak och Alfred fram med avstängd airbag, och så får jag sitta i mitten bak (visst, jag kan köra också, men det kommer nog oftast bli att jag försöker roa barnen medan Christopher kör) - och Christopher konstaterade det vi redan var rätt säkra på: det kommer bli trångt. Och när det är dags att byta från babyskydd till större stolar när de blir runt ett kommer jag inte få plats alls, så vi måste skaffa en tråkig familjebuss förr eller senare. Det är lite deppigt, för bilen vi har nu gillar jag verkligen - och jag bryr mig extremt lite om bilar: det är en Skoda Superb med supermycket benutrymme och glastak, och vi har bara haft den i knappt ett år. Innan dess hade vi en Opel Zafira som var en familjebuss, som lät som en traktor och som jag inte gillade alls, så jag ser inte alls fram emot att byta tillbaka till nåt liknande. Men det känns som att vi behöver en bil för att kunna ta oss någonstans med tre barn, så det blir väl bara till att bita ihop.
Igår gjorde Christopher mig förresten väldigt förvånad och lycklig. Vi bor ju i Stockholm, men vi träffades när vi båda bodde i Malmö, i november 2007. Jag hade nyss flyttat ner från Stockholm och älskade Malmö, men Christopher som bott där i nåt år hade tröttnat och ville tillbaka till Stockholm. Så när han blev av med jobbet flyttade han upp och började plugga igen, och när mitt jobb gick i konkurs flyttade jag efter, mot min vilja - men eftersom jag inte hade nåt annat jobb på gång där nere fick kärleken styra. Sen dess har vi enats om att vi så småningom ska flytta till Göteborg, eftersom jag inte trivs i Stockholm och Christopher inte vill tillbaka till Malmö, och Göteborg är nära båda våra familjers sommarstugor, och dessutom närmare fler av våra familjemedlemmar.
Men igår sa han plötsligt: "Du kommer tycka jag är jättekonstig, men... ska vi kanske flytta till Malmö ändå?" Han hade nämligen kommit på att det finns flera reklambyråer i Malmö han kan tänka sig att söka jobb på, plus att det är mycket billigare att bo där nere än i både Stockholm och Göteborg. Och jag blev så glad, för jag har så många människor som jag tycker om i Malmö - så när tvillingarna är runt ett år tänker vi oss att vi kan titta på att flytta. Innan dess måste vi vara kvar här, eftersom det är typ enda stället i Sverige där man får ha syskon på dagis 30 timmar i veckan och inte bara 15.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar