Tänk alltså att jag lyckats - utan problem egentligen - hålla tvillingarna inne i hela 38 veckor nu. Med allt jag läste om tvillinggraviditeter i början trodde jag ju att de skulle börja försöka ta sig ut nånstans runt vecka 25. Fast sen läste jag ju å andra sidan att det bara är hälften som föds före vecka 37, så så värst ovanligt är det ju inte ändå. Men min svärmor tycker det är så konstigt att jag inte fött än att hon ringer varje dag och tror att jag redan fött men glömt att berätta det för henne. :)
Jag är visserligen skeptisk till mitt beräknat-datum, för de justerade det med fem dagar (tror jag det var) på stora ultraljudet, så de alltså sa att jag gått längre än jag trodde - men eftersom jag körde med ägglossningstest och visste exakt när jag hade ägglossning och när vi hade sex, så tror jag ju faktiskt att jag hade rätt och de fel, proffs eller inte. Så egentligen kanske jag bara har gått 37 veckor och 2 dagar och inte alls 38 veckor. Men fullgångna ska de ju räknas som oavsett vid det här laget.
Sen har jag ju också tagit det enormt lugnt, jag har ju inte jobbat sen precis i början, så mitt blodtryck som blev lite högt i slutet av Alfred-graviditeten har hållt sig bra hela vägen, och såna grejer spelar kanske in också.
Så allt verkar ju bra, men jag har ändå börjat noja igen. Tänk om det är nåt fel på dem ändå, nåt som man inte kunnat se på ultraljuden? Det är ju det där med att jag har byggt TVÅ barn samtidigt, det låter ju helt osannolikt att det ska gå felfritt, eller? Så jag oroar mig för allt från småsaker som att de kanske får missprydande smultronmärken mitt i ansiktena till att de (främst ettan) ska ha överrörliga höfter och behöva skena till allt annat möjligt mycket värre.
Tänk att jag en gång i tiden alltid var en glad, positiv och optimistisk person. Det har verkligen inte märkts under den här graviditeten med allt gnällande jag ägnat mig åt. Det vore ju trevligt om jag kunde komma tillbaka till att bli sån igen snart...
Ett som är säkert är ju i alla fall att jag inte kommer sakna att vara gravid. Jag tycker man hör det lite då och då från kvinnor som fött barn, att de saknar att vara gravida och att känna barnet sparka i magen och sånt. Sparkarna är ju förstås trevliga (förutom nu för tiden när det ilar i bäckenbotten och gör så fruuuuktansvärt ont i revbenen när tvåan ligger och trycker mot), men det uppväger ändå inte allt som jag tycker varit skit med att vara gravid (och främst tvillinggravid). Jag har visserligen aldrig varit en sån som är fascinerad av andras gravidmagar och tyckt att det är vackert, som man ska. För min del har jag snarare alltid tyckt att det är lite läskigt med gravidmagar, och till och med min egen tycker jag är mest bisarr nu. Igår fick jag plötsligt en känsla av overklighet igen, där jag tyckte det verkade helt konstigt att det är riktiga människor därinne, med hud, hår, ögon och allt som är helt normalt. Plus att en tanke om "undrar vad de har på sig för kläder" fladdrade förbi. Fullkomligt normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar