Nu är det ju helt klart att det kommer bli kejsarsnitt även om jag kommer igång naturligt innan det planerade snittet, eftersom ultraljudet i tisdags visade att ettan ligger i säte. Eller ja, det kanske finns en liten chans att hon vänder sig, men hon har legat på tvären i stort sett genom hela graviditeten, så jag tror inte att det kommer hända.
På ett sätt känns det lite skönt att veta, plus att eftersom Alfred föddes med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig ordentligt, så har jag ärligt talat tvivlat lite på min egen förmåga att föda barn. Jag har tänkt att även om värkarna skulle sätta igång och barnen skulle ligga rätt så kanske min kropp ändå skulle vara för dålig på att föda för att de skulle komma ut oskadda, och kanske riskera syrebrist eller nåt annat hemskt.
Men alldeles oavsett så känner jag mig dålig nu. Jag har förstås fått höra att man aldrig vet varför en förlossning går som den går, eller varför barn lägger sig i säte och sånt, men det känns som att det är mitt fel, det är ju i min kropp de ligger. Och jag kan inte ge mina barn den bästa sortens förlossning. Och jag kan inte ens göra det som ska vara det mest naturliga för en kvinna: föda barn.
Sen är jag självklart tacksam att jag lever i en tid och i ett land där man kan göra kejsarsnitt - hade det varit en annan tid eller en annan plats antar jag att både tvillingarnas och mitt liv hade riskerats annars. Men det hade på något sätt känts bra om jag kunnat genomföra åtminstone en förlossning naturligt, fast det såklart: med tvillingar var ju chansen lite mindre för det redan från början. Så nu kommer jag liksom fuska fram tre barn.
Fast bara Flora och Lilly kommer ut och mår bra - Alfred mår ju alldeles utmärkt fast han snittades ut - så får jag väl försöka se det positiva istället: jag slipper spricka där nere... eller nåt. Jag återhämtade mig väldigt fort efter förra snittet och hade aldrig särskilt ont av det, så jag hoppas att det går lika bra den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar