Nu kom den, känslan av otillräcklighet

Jag läser ofta att mammor känner sig otillräckliga, men jag har varit ganska förskonad från såna känslor - visst, det har varit pissjobbigt ibland, men jag har ändå inte riktigt känt mig just otillräcklig - fast igår kom det. Christopher jobbade normal arbetsdag igen, så jag var ensam med Alfred och tvillingarna i flera timmar. Tjejerna hade sovit i över två timmar strax innan vi hämtade Alfred, så de vaknade i stort sett direkt när vi kom hem från förskolan. Redan på vägen hem ville Alfred leka på en liten lekplats i närheten dit jag inte kan komma med vagnen, för den ligger uppe på en liten brant kulle, så jag var tvungen att neka honom mer lek efter att jag bara knuffat på honom tre varv på en sån där cykelkarusell, för att jag inte ville lämna Flora och Lilly ensamma i vagnen utan att jag knappt såg dem, vilket såklart gjorde honom jätteledsen.

Väl hemma skulle jag försöka underhålla tjejerna på golvet, hindra Alfred från att snubbla över dem eller dra hårt i dem, samtidigt som jag skulle försöka hålla Alfred nöjd, vilket gick sådär när jag gång på gång tvingades säga att vi inte kunde göra saker som att blåsa bubblor förrän pappa kom hem (vi brukar göra det över badkaret och badrummet är för litet för att vi alla fyra skulle få plats därinne), och jag kände mig bara kass som blev irriterad på stackars Alfred när han blev arg och besviken. Hade bara någon av tjejerna sovit hade det ju varit lättare, men att ha tre barn pigga och vakna samtidigt, där räckte jag inte till. Så när Christopher till slut kom hem började jag gråta i hans famn, och gick sen och satte mig på toa i fem minuter (hade varit kissnödig i flera timmar) och försökte lugna ner mig.

Senare på kvällen bestämde vi att jag och Alfred ska ge oss ut på en egen utflykt i helgen så jag kan ge honom full uppmärksamhet i några timmar åtminstone, så jag tänkte att vi ska åka till Fjärilshuset, där jag aldrig varit men länge velat se - det verkar inte helt passande för små bebisar heller, så det ska nog bli bra.

Men jag kände mig fortfarande ledsen när jag vaknade idag, för att jag börjat komma in i att jag lätt blir irriterad på Alfred - jag vill verkligen inte vara det, han är ju bara ett litet barn och det är klart att han ska få vara jobbig ibland, men det är så lätt att hamna där. Och jag vet ju att det finns mängder av andra mammor som är ensamma med tre små barn, men jag klarar uppenbarligen inte ens av det i några timmar per dag. Deppigt är vad det är.