Förskoleproblem

Jag skrev ju i förrgår att jag skulle berätta om Alfreds förskola. Han bytte från småbarnsavdelningen, som vi var supernöjda med, till mellanstora avdelningen i januari. Där hade vi hört att det var ett smärre kaos med många sjukskrivningar och vikarier, och föräldrarna var inte alls nöjda. Alfred stod egentligen på tur att byta redan under hösten, men jag frågade om han inte kunde få vänta lite eftersom han redan hade en så stor omställning på gång hemma med att få tvillingsystrar, och eftersom personalen på småbarnsavdelningen var så bra hade de redan tänkt på det själva, så det var inga problem att få vänta lite.

Men sen bytte han i alla fall, och inte långt efter att han börjat där fastanställde de två nya; en förskollärare och en barnskötare (tror jag, eller om båda är förskollärare, jag är faktiskt inte helt säker), för att jobba tillsammans med den enda fastanställda som var kvar sen innan. Och de här två nya känns så bra! Vi hade föräldramöte i förra veckan, och även om de sa att den här barngruppen har stora problem (såpass att det är det värsta de varit med om...) så är de säkra på att de ska kunna göra saker bättre.

Som jag förstått det har hela gruppen dålig struktur och ordning och kan till exempel inte sitta stilla och ha samling på golvet tillsammans i mer än ett par minuter, plus att det är några barn som har helt oacceptabla beteenden, som från det lite mer vanliga att slåss, sparkas och säga kiss och bajs, till att - för mig helt chockartat att höra om 3-4-åringar - spotta fröknarna i ansiktet och dra dem i håret så stora tussar lossnar.

Jag blir ju såklart orolig för att Alfred tar efter sånt beteende, men när jag frågat har jag fått veta att det märks att han vet att det är fel och att han istället går undan när de andra gör något dumt, och att han är jättesnäll (det där trotset och testandet som han håller på med hemma märks inget av på förskolan).

I förra veckan var han ju hemma ett par dagar för han snorade en massa, även om han mådde bra i övrigt, men han var hela tiden väldigt bestämd med att han inte alls var sjuk, även om vi sa att han var lite sjuk. Men plötsligt den här veckan, när han varit tillbaka på förskolan, har han sagt på morgnarna "Jag är sjuk! Jag vill inte gå till dagis." Så i onsdags frågade jag honom varför, om det var någon som var dum. Han svarade först inte, så jag frågade igen, och då sa han "XX är dum". Obs, jag hade inte föreslagit några namn, även om jag vet att just det här barnet brukar vara väldigt bråkigt när jag hämtar Alfred, han sa det helt själv.

Jag sa till honom att om nån kommer fram till honom och gör nåt dumt så ska han säga "Nej, jag vill inte!" och gå därifrån och sen säga till fröknarna, och sen så lekte vi att jag var det dumma barnet och sprang fram och viftade och sa "bajs!", vilket han såklart tyckte var jätteroligt, så då blev det bra igen så han kunde gå iväg med pappa till förskolan. Och när jag hämtade på eftermiddagen berättade jag för fröknarna, och fick veta att det inte varit något bråk mellan dem den dagen åtminstone och att han varit glad under dagen, så det var ju skönt. Men det känns så oerhört sorgligt när han nu flera morgnar i rad sagt att han inte vill gå, så jag hoppas verkligen att den nya personalen lyckas få bättre ordning snart, och att de bråkiga barnens föräldrar lyssnar och tar till sig så de kan hjälpa sina barn, för nånstans kommer ju bråket ifrån från början.

Idag när jag hämtat min fine lille kille (iklädd sin nya fina solgula katt-tröja) så hade vi redan i morse lovat att han skulle få köpa en glass på vägen hem, med egna pengar ur sin sparbössa, så han hade haft en tia och ett par enkronor i fickan hela dagen och stolt visat för fröknarna. När vi var på Hemköp i Västertorp såg han en ny rosa Calippo på GB-bilden, och den ville han ha, men den fanns inte där, så då gick vi vidare till Coop istället. Där har de nyss börjat med små barnkorgar, och det är så gulligt! Men Calippon hade de inte, så vi fick gå vidare till en tobakskiosk bredvid. Men ingen lycka där heller, så vi fortsatte till kiosken vid tunnelbanan, och där fanns den! Först då såg jag att smaken inte alls var jordgubb eller hallon som jag trott, utan "fruktbubbelgum"... Men han ville prova den ändå, så då fick han väl det då.

Han halade fram sina små mynt och betalade alldeles själv, och så gick vi ut i vårsolen med glassen, som jag tyckte var rätt äcklig, men som tur var gillade han den. Och jag är så stolt över min underbara unge! Att han (än så länge i alla fall) inte låter sig påverkas av dumheter, och att han är en så snäll storebror (som när vi kom hem helt självmant knäppte upp Floras overall när jag tog av mina ytterkläder) och att han är så stor och duktig och klarar så mycket själv.