För precis tre år sen låg jag i vår förra lägenhet i Bromma och hade värkar! Jag låg med min TENS-apparat hela natten med värkar ungefär var tionde minut, och åkte in till BB Stockholm vid niotiden på morgonen för att jag börjat blöda (och dessutom hade ungefär tre värkar på tio minuter vid det laget). Sen hände det sig så att jag inte öppnade mig mer än tre centimeter på 26 timmar, så Alfred kom ut med akutsnitt klockan 20.19.
Ikväll har jag legat inne på Alfreds golv och tänkt en tanke som jag hade hoppats att jag aldrig skulle göra, för jag har alltid tyckt att det låter så sorgligt när jag hört/läst andra föräldrar säga den: tack och lov att han kan gå till förskolan imorgon!
Alltså, jag älskar Alfred så oerhört oerhört mycket, men att nu ha haft honom hemma i sex dagar (först var han sjuk, sen var det planeringsdag på förskolan, sen helg) medan jag själv varit sjuk plus att vi har tvillingarna plus att han testar och trotsar i stort sett på heltid... Både han och vi andra i familjen behöver att han får komma iväg och leka av sig nu.
I nästa vecka ska jag också börja vara hemma ensam med tjejerna. Mamma är här imorgon och på tisdag, men sen blir det bara jag och Flora och Lilly medan Alfred är på förskolan, för Christopher har skaffat sig en kontorsplats där han tänker sitta och jobba. Gaaaah! Jag som hade tänkt att jag skulle klara mig om han bara var hemma första månaden har tyckt att det har varit så skönt att vi kunnat vara hemma tillsammans, och nu har det ju gått nästan fyra månader, så nu känns det ganska läskigt att jag inte får de där lyxiga extra armarna när båda tjejerna gråter. Men det är väl klart att det kommer funka. Bara jag blir lite friskare. Jag snorar fortfarande som en besatt, och nu svider det så i ögonen att jag knappt orkar titta på datorskärmen, men jag tror att jag åtminstone snorar lite mindre än igår, så förhoppningsvis har det vänt åt rätt håll nu. Klockan är dessutom bara tjugo i elva och jag känner mig lite smått hoppfull om att få gå och lägga mig ganska snart, för båda tjejerna är rätt trötta. Eller hmm, jag tar tillbaka: Flora ser plötsligt klarvaken ut. Anyway, nu går jag och borstar tänderna istället för att ta ut en bulle ur frysen, och imorgon ska det sjungas "Ja må han leva" för vår treåring!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar