Jag gick med i en facebookgrupp för folk som fått tvillingar under 2013 för några veckor sen. Tanken är att man ska kunna få råd och synpunkter från andra i liknande situation, plus såklart skryta lite om sina barn och så. :)
Ett återkommande tema som folk skriver om är till min stora förvåning att föräldrarna blir upprörda - ibland så till den milda grad - över att främlingar på stan kommenterar att det måste vara jobbigt att ha tvillingar.
Att folk kommenterar och tar för givet att det är jobbigt tar jag inte illa upp av, men en del gör tydligen det just för att folk säger att deras barn är jobbiga, medan föräldrarna såklart älskar dem. Men jag tycker inte det är så konstigt - vem av oss som väntat tvillingar har trott att det skulle bli lätt innan vi fick dem? Och att det är jobbigt ibland, eller att erkänna det, betyder inte att vi inte älskar våra barn, och det tror jag inte främlingarna tror heller.
För min del måste jag säga att jag hade väl trott att det skulle bli jobbigt, men den övervägande majoriteten av tiden har det varit lättare än jag trott - fast så jobbigt som det är ibland när båda (alla tre) skriker samtidigt var också svårt att föreställa mig.
Jag står just vid en busshållplats med två söta sovande små tvillingar i vagnen (och två äldre damer har just kommenterat att vagnen är häftig och att barnen är flickor för att en av dem råkar ha en rosa napp (fast den andra har en blå)), men innan vi kom iväg hade vi en sån där mardröm. Tjejerna var nybytta och nypåklädda och låg på sängen, och allt jag behövde göra var att borsta tänderna och klä på mig, så jag behövde väl kanske fyra minuter. Men båda började gallskrika, så jag försökte peta in napparna igen, men de åkte förstås ut direkt, så jag tog upp Lilly i knät, vilket såklart resulterade i att jag dreglade tandkrämssaliv överallt när jag lutade mig framåt, så tandborstningen tog typ dubbel tid. Sen fick jag springa fram och tillbaka med oknäppta kläder och försöka trösta och ta på dem overaller i förtid eftersom de brukar lugna sig av det, men så fort jag fått den ena lugn skrek den andra nästan lungorna ur sig, och när hon tystnat började den andra om. Jag fick tyst på båda i kanske tjugo sekunder när jag desperat sjöng svinhögt en egenpåhittad sång om att de måste vara tysta... När jag till slut fått på mig kläder och knäppt på vagnskydd och grejer var Flora tokhysterisk och skrek hela vägen ner för trapporna innan båda äääntligen lugnade sig när jag kunde börja köra vagnen.
Så allt tog säkert tre gånger så lång tid som det kunnat göra om de varit lugna. Och ja, jag kunde låtit dem skrika i de få minuter det skulle tagit istället, men ni skulle hört Flora... Hon skriker sällan särskilt högt, Lilly har mycket kraftigare normalskrik, men idag skrek hon så hon skakade och jag fick ont i huvudet. Så ja: det ÄR jobbigt att ha tvillingar ibland. Jag har nästan lättare för att jag måste amma halva nätterna än för när de skriker båda samtidigt eller i stafett. Och skriker, det gör barn. Men jag älskar dem, jag älskar både Flora och Lilly och min gränstestande lille Alfred så mycket att jag blir tårögd nästan varje dag. Och det förändras inte av att nån främling säger att jag måste ha häcken full.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar