Jag blir så oerhört lättretlig av för lite sömn nu för tiden. Förut, när Alfred var mindre och skulle ha upp oss vid 5-tiden på morgnarna (när han var runt 1,5-2, har jag för mig, innan dess sov han länge - och tidigare också för den delen, när jag var barnvakt åt Stella när hon var liten för 15-16 år sen och var uppe i ottan) kände jag av sömnbristen genom att bli mosig i huvudet, det kändes ungefär som att ha sockerdricka innanför skallbenet. Det var ju skitjobbigt, men det var åtminstone bara jobbigt för mig själv, nu är jag a pain in the ass för alla inblandade istället. Och jag hatar mig själv för det, när jag snäser åt barnen och är gnällig mot Christopher, och det gör det ju bara ännu värre, så jag blir ännu surare. Suck.
Det började med att Lilly, som började bli snorig igår kväll, klev ut ur barnens rum precis när jag tvättat mig igår och skulle gå och lägga mig (lite för sent som vanligt, nånstans efter midnatt). Hon hade sin giraff, en nalle och en tygmuffin i famnen och gick med mycket bestämda steg rakt till min sida av sängen och skulle ha hjälp att klättra upp (mycket gulligt faktiskt). Sen väckte hon mig ungefär en gång i halvtimmen hela natten då hon snörvlade och hostade, och vid 6 kom Flora in och skulle ha bröstet och jag var för trött för att neka henne, så jag kunde inte sova ordentligt och halv åtta ville alla ungarna upp. Hurra.
Så idag har jag gnällt, skällt, fräst och rutit åt barnen och avslutade det hela med en en- och en halvtimmes-läggning av tjejerna där jag fick säga åt dem i olika nivåer av ilska att lägga sig ner, ligga still, lägga sig ner, sluta sparka på varann, lägga sig ner och lägga sig ner. Till slut gick jag ut, och då blev de ledsna nog att faktiskt ligga still när jag kom tillbaka, och nu har de äntligen somnat.
Nu ska vi se om vi kan få se en film på SF Anytime i fred och ifall det blir nån mer sömn inatt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar