Vi tog tempen på Lilly vid 4-tiden i natt igen, när Christopher tyckte hon kändes för varm. Hon hade sprattlat runt väldigt mycket timmen fram till dess, så jag var inte så orolig eftersom hon orkade så mycket, men det var ju lika bra att kolla. Då hade hon 40,3, så jag blev helt förvånad över att hon inte var totaldäckad. När vi höll på och krånglade med henne kräktes hon och blev jätteledsen, men som tur var var det bara mjölkkräks åtminstone. Vi gav henne en ny Alvedon, och sen kunde vi somna om.
Men när hon gick upp vid 9 hade hon 39,4, vilket jag tyckte var lite väl högt för att vara morgontemp, så då ringde jag 1177/Vårdguiden. Sköterskan jag pratade med tyckte att vi borde kolla upp henne eftersom hon inte hade förkylningssymptom men så hög feber, så vi åkte in till vårdcentralen direkt efter frukost.
Det var ett akvarium i väntrummet, och det blev Lilly mycket fascinerad av och pekade på med sitt lilla pekfinger, och det var skönt att hon inte var helt slö. När vi kom in till läkaren lyssnade han på hennes bröst och rygg och klämde och kände lite varstans, och hon tog det väldigt lugnt, vilket ju är ett lite dåligt tecken med tanke på hur livlig hon brukar vara - men när han petade in en spatel i munnen för att titta i halsen blev hon lite upprörd, men ändå inte så värst. Han sa att halsen var lite röd och en körtel var lite svullen. Jag hade frågat om tredagarsfeber först, men det sa han att det inte var ganska direkt.
Sen skickade han iväg oss till andra änden av lokalen för att ta ett kapillärprov (stick i fingret). Sköterskorna där tyckte tvillingarna var så gulliga (och olika varann), men kommenterade att det syntes på Lillys ögon att hon hade feber. De tog hennes temp i armhålan, men den var bara 37,7 då. Sen satt hon alldeles stilla i mitt knä och reagerade inte ens när de stack henne. Men när plåstret kom på vaknade hon till och försökte på alla sätt få loss det.
Sen fick vi sätta oss i väntrummet igen tills provet analyserats, och då fick vi komma in till läkaren igen, som sa att sänkan var på 45. Eftersom man ska ha under 10 när man är frisk, och när man har en kraftigare infektion som lunginflammation så kan den ligga på 100-200, så sa han att hon ligger lite på gränsen, så han ville ta ett urinprov också. Man kan inte ta urinprov från blöjan, så jag fick helt enkelt sätta mig i ett tomt undersökningsrum med en kopp och vänta. Vi hade kunnat få åka hem och komma tillbaka med ett prov, men eftersom vi bor 20 minuter med bil från stan verkade det jobbigt. Christopher och Flora åkte och handlade, och jag satte mig och ammade Lilly och försökte peta in plastmuggen mellan hennes ben. Hon tyckte inte det var alls roligt, så hon viftade runt och jag hade ett sjå att hålla koppen på rätt plats. Efter en halvtimme ungefär av obekvämt sittande för mig och halvsovande ammande för Lilly ville hon absolut inte ligga still längre, och när hon ställde sig och krånglade kände jag plötsligt hur jag blev alldeles blöt och varm på magen... Hon lyckades kissa över hela mig och britsen, men inte en enda droppe hamnade i koppen, fast jag hela tiden försökt hålla den under henne. Så då var det bara att börja om, och då ville hon bara sova och inte amma, så det där kunde ju ta hur lång tid som helst.
Ungefär en halvtimme senare stack läkaren in huvudet och sa att de hade stängt för lunch, men att det var någon kvar i alla fall. Strax efter ringde Christopher och kunde inte komma in, men som tur var dök det upp nån innanför som släppte in honom och Flora. Hon undrade när de kom till oss varför vi inte fått en påse istället för en kopp, och just när hon började ringa någon för att fråga kissade Lilly rakt ner i koppen! Hurra!
Så vi lämnade provet och så fick vi gå, och så skulle de ringa oss när de kollat på det. Vi gick för att äta lunch, men hittade inget vi var sugna på, så vi handlade lite på Netto och gick tillbaka till bilen. Just då ringde läkaren och sa att urinprovet var helt rent, så ingen urinvägsinfektion. Han sa att då var det bara en luftvägsinfektion som beror på virus, och den bör klinga av inom några dagar, men om något verkar gå åt fel håll så är det bara att vi kommer tillbaka igen.
När vi varit hemma en stund så var hon inte alls så varm längre, och hon har blivit mer och mer sig själv igen, så det är bra.
Det lustiga är att det känns som att Flora liksom blommade ut när Lilly var sjuk och tillbakadragen, som att hon passade på att ta för sig när hon hade chansen. Eller så var hon som hon brukar, bara det att hon normalt hamnar i skymundan av sin drama princess till syster.
På eftermiddagen kom en helt galen regnskur, som snabbt gick över till att bli en hagelskur. Alla barnen stod helt förstummade vid fönstret och tittade tills Alfred lyckades övertala oss att öppna altandörren. Vi sa först nej för att det skulle göra ont på honom att gå ut i haglet, men när han fortsatte tjata sa mamma att han väl lär märka själv att det gör ont om vi släpper ut honom, så okej då.
Och vilket hagelparty det blev! Flora och Lilly kände på de kalla små kulorna, först i min hand, sen själva på golvet.
Nu på kvällen känns Lilly feberfri, men båda barnen är supergnälliga och krångliga, så jag misstänker att de är på väg in i nästa, evighetslånga, utvecklingsfas. Just nu har jag bytt från Lilly till Flora i BabyBjörnen och måste stå och gunga, för sätta mig ner får jag absolut inte. Tillbaka till nyföddstadiet alltså, yaaay...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar