Jag nämnde ju att Christopher åkte till Södertälje med tjejerna ikväll medan jag var hemma och lade Alfred (och hade ändå fullt upp med bara honom, jag hann precis diska en kastrull, bädda sängen och göra mammamageträningen för första gången på flera veckor innan de kom tillbaka). De var borta i ungefär två timmar, och när de kom hem fick jag veta att tjejerna hade skrikit i stort sett oavbrutet. Jag hade trott att de skulle sova i bilen både dit och hem, men inte ens det hade de gjort. När jag tog upp dem slutade båda gråta, och Flora ville bara vara nära mitt ansikte och känna på mig (hon gör ofta det, framför allt när hon är trött, det är otroligt gosigt), så de hade uppenbarligen saknat mig.
Jag har hört Louise Hallin säga det många gånger i Barnvagnspromenader, att små barn ska inte vara ifrån mamma över huvud taget när de är små. Det verkar vara många som missuppfattar henne och tror att hon tycker att pappan inte är viktig för små barn, men det är inte det hon säger, hon säger bara att de är mer beroende av mamman i början; de har legat i mammans mage i 40 veckor och har rent naturligt den absolut närmaste anknytningen till mamman. Pappan är jätteviktig, men på ett lite annat sätt. Jag är inte så bra på att förklara, så det är bättre att lyssna själva, men jag måste i alla fall säga att med våra tvillingar har hon uppenbart rätt. Christopher är en fantastisk pappa, och när vi är hemma allihop är tjejerna jätteglada när de är med honom, men än så länge var det ingen bra idé att vara helt utan mig, ens i bara ett par timmar. Lesson learned.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar