Kejsarsnittssorg

Har vi egentligen pratat om det här med kejsarsnitt?
Alla mina tre barn har ju förlösts med kejsarsnitt; Alfred med akutsnitt eftersom jag inte öppnade mig tillräckligt och han blev stressad inne i magen, och Flora och Lilly med planerat snitt eftersom båda låg på tvären.
Jag har aldrig varit förlossningsrädd (alltså mer än att jag varit medveten om att det skulle göra svinont och det verkar ju läskigt), och aldrig ens funderat på kejsarsnitt innan Alfred, även om jag läst på om akutsnitt ifall det skulle komma att krävas - vilket jag aldrig trodde det skulle göra. Mamma hade ju fött tre barn utan större komplikationer än att jag fick tryckas in några gånger eftersom det visat sig att mamma var allergisk mot tråden de sydde ett enda litet stygn med efter min storasysters förlossning, så när jag skulle födas sa hon till barnmorskan att hon under inga omständigheter fick sys med sån där tråd. Så de blev så nervösa att de tryckte in mig varje gång jag var på väg ut, så att mamma skulle hinna töjas ut, och till slut svimmade mamma av pärsen, men sprack, det gjorde hon inte. Och det sägs ju att man ska brås på sin mamma med sånt där - fast eftersom jag mådde dåligt genom hela Alfred-graviditeten borde jag kanske börjat ana oråd om den där ärftlighetsfaktorn, eftersom mamma i hela mitt vuxna liv tjatat om hur f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t det var att vara gravid, och hon "skulle kunna jobba med att vara gravid"...
Anyway: jag ville definitivt föda Alfred vaginalt. Men när närmare 26 timmar med värkar gått och jag inte öppnat mig mer än 3 centimeter och Alfreds hjärtljud gick ner vid varje värk kändes snittet som en befrielse. Och jag mådde inte alls särskilt dåligt efter snittet, jag kunde resa mig och gå på toa efter några timmar och jag hade väldigt lite ont efteråt. Men. Jag kände mig som en värdelös föderska. När jag var på återbesöket på MVC efter 12 veckor eller vad det var började jag gråta när min barnmorska frågade mig hur jag kände om förlossningen.
Jag har ju läst och hört vänner och bekanta berätta om hur oerhört imponerade männen blivit vid förlossningen av deras barn för att de fått se vilken enorm styrka deras kvinnor visat, och kvinnorna har berättat hur de fått plocka fram en urkraft de inte visste att de hade, och vilken enorm upplevelse det varit att föda fram sitt barn. Och vad gjorde jag? Jag grät, gav upp och fick skäras upp och mitt barn lyftes lätt och bekvämt ut ur mig. Inte direkt nån urkraft Christopher fick se från mig.
Så när jag fick veta att jag väntade tvillingar andra gången började jag ganska snart tänka på förlossningen, och insåg att det var ganska stor risk att jag inte skulle få föda vaginalt den här gången heller, eftersom min första förlossning såg ut som den gjorde och för att man alltid är lite extra försiktig när det är tvillingar. Och när vecka 32 passerat och båda låg på tvären och jag var på förbesök på Huddinge sjukhus fick jag ge upp det lilla hopp jag fortfarande hade om en vaginal förlossning, när jag fick veta att även om värkarna skulle sätta igång före det planerade snittet skulle jag räkna med att det då skulle behöva bli akutsnitt eftersom de låg så illa till inne i magen. Och läkaren sa till mig att jag skulle vara glad om värkarna inte satte igång före, för att försöka föda tvillingar på fel håll är inget man ska önska sig.
Så jag försökte se fördelarna; det hade börjat pratas en hel del om förlossningsskador i underlivet, så det var jag förstås glad att jag skulle slippa, och jag hade ju mått bra efter det första snittet, så jag var inte särskilt orolig även fast ett kejsarsnitt är en stor bukoperation, och jag fick veta vilken dag jag skulle få våra barn (om inte värkarna satte igång tidigare då) och kunde planera barnvakt för Alfred och veta precis hur länge till jag skulle behöva stå ut med halsbrännan, foglossningarna och megamagen. Plus att alla mina barn skulle födas på ungefär samma sätt, vilket faktiskt på ett sätt känns rätt bra för när det är dags att berätta för dem om sånt (Alfred brukar titta på mitt "streck" på magen och veta att han kom ut där). Men det gnagde att jag aldrig skulle få föda naturligt, och det gör det fortfarande.
Och jag är inte ensam om det här. En kompis berättade i våras om sin andra förlossning - den första slutade med akutsnitt - där hon verkligen ville föda vaginalt, och trots att hon sprack på det allra värsta sättet och har tvingats opereras för det i efterhand, och att dotterns skalp sprack (!) av sugklockan är hon ändå glad att hon fick föda vaginalt. Och i tvillinggruppen var det en som härom dagen skrev att hon kände sig snuvad på en vaginal förlossning då tvilling 1 fötts vaginalt och den andra tvingades komma ut genom snitt efter 45 minuters misslyckade vändningsförsök. Och så vidare.
Jag vet inte vad det beror på att vi känner så här - kan det vara duktig-flicka-syndrom eller press från andra som haft lyckade förlossningar? Jag är förstås oerhört lycklig att jag lever nu och födde barn på 2000-talet - hade jag försökt föda Alfred för några hundra år sedan är det ju inte säkert att varken han eller jag hade överlevt till tvillingförlossningen, där med största sannolikhet minst någon av oss annars skulle strukit med. Men ändå hade jag velat ligga där svettig med blod mellan benen och en sambo med sönderkramad hand. Men det kommer jag aldrig få göra, för några fler barn ska det inte bli. Och även om jag skulle vilja få fler är jag snart 42, plus att om jag inte minns fel tror jag att jag har läst att om man redan snittats två gånger brukar man inte få föda vaginalt, så om jag skulle få för mig att försöka totalt ruinera vår ekonomi med ett fjärde barn för att få fläka sönder mitt underliv, så skulle det inte vara värt det. Jag får helt enkelt leva med den lilla egenpåhittade sorg det är att inte ha kunnat föda vaginalt.