Gnäll och äta själva

De tre senaste dagarna har alla tre barnen varit supergnälliga stora delar av dagarna: Alfred för att han vill att vi ska leka med honom (oftast springa i trädgården eller kasta frisbee) och än så länge förstår han inte alls att vi ibland måste laga mat, äta själva och ta hand om tjejerna också, även om vi verkligen gör vårt bästa för att vara med honom så mycket det bara går, och tjejerna för att... jag vet inte, för att de inte kan krypa så bra som de vill kanske, eller för att de vill vara PÅ mig hela tiden, eller ibland för att de är trötta eller hungriga. Det här med att båda klättrar på mig så fort jag är i närheten är faktiskt rätt frustrerande, särskilt när jag ser att de inte alls gör det med Christopher. Att de dessutom börjar gnälla så fort de börjar klänga på mig gör inte direkt det hela bättre. Jag brukar behöva vara snabb som en iller när jag ska försöka komma loss, för när jag satt ner den ena hinner hon börja klättra igen innan jag fått ner den andra, så jag måste nästan hålla fast dem på golvet om jag måste iväg för att gå på toa eller göra något annat.
Deras sömnschema börjar faktiskt likna lite rutin annars, tro't eller ej. Först promenaden på förmiddagen (1-2 timmar), sen brukar de sova en sväng vid 15-16-tiden, ofta i vagnen då också, i runt en halvtimme-timme. Sen brukar båda, eller åtminstone Flora, slockna en stund vid 20-21-tiden, men vakna igen, och nånstans runt 22-23 brukar båda somna. Oftast lägger Christopher Flora i en mjuklift med en mobil med brusljud, och jag låter Lilly somna vid bröstet (Flora vill inte det, om vi inte ligger i sängen - i knät kan hon inte komma till ro). Sen ammar de några gånger på nätterna, där de ligger på var sin sida om mig - Lilly några fler gånger än Flora (i natt tror jag faktiskt Flora sov från ungefär 1 till 6.30!), och så vaknar de vid 8-8.30.

Just igår var Flora vaken senare på kvällen, för ovanlighetens skull, och det var roligt att få lite egentid med henne. Lilly tar lätt mest uppmärksamhet oftast, eftersom hon är mer framåt, medan Flora liksom håller sig i bakgrunden. Igår kväll fick jag se Flora göra miner som jag aldrig sett förut, och det var mysigt att kunna ge henne min fulla uppmärksamhet en stund. 
Flora har ätit lite dåligt igår och idag, vilket oroar mig lite eftersom hon ju är mindre än Lilly. Men idag började jag fundera lite på om hon kanske äter bättre när hon får pilla med maten själv. Till lunch testade jag bananpannkaka för första gången, som jag fått tips om i tvillinggruppen: vispa ihop två ägg med en banan (fast jag gjorde halv sats) och stek (utan för mycket stekyta, antar jag, även om jag inte har ett riktigt recept att gå efter) - jag gjorde min tjock som en omelett ungefär istället för som tunna pannkakor. Sen fick de bitar som de fick pilla med själva, och båda var lite smått skeptiska först, men efter en provbit kom de på att det var rätt gott. Lilly tröttnade rätt fort dock, men Flora åt rätt så mycket, även om jag fick mata henne med de sista bitarna.

Lilly har börjat räcka ut tungan när hon är mätt så att jag inte kan få in skeden i hennes mun, den lilla smartisen. :) Inte riktigt lika smart (tycker jag) är att hon också kan få för sig att fräsa ut den sista maten jag ger henne innan hon visar att hon inte vill ha mer... Flora brukar börja gråta istället, med munnen full av mat som hon inte sväljer. Lagom deppigt ser det ut.
Härom dagen fick de också börja prova att hålla i lite större bananbitar och äta själva, och det har också varit en total hit. Ikväll fick de också sitta och pilla med kokta riskorn för att hålla sig lugna medan vi avslutade vår middag, och det funkade också bra.
Oj, nu blev det en lång utläggning om sömn och mat, när jag egentligen mest tänkte komma till att jag varit på sammanbrottets rand flera gånger om dagen de här tre dagarna. Jag vet inte varför jag har så dåligt tålamod just nu, men delvis är det väl för att Christopher måste jobba några timmar om dagen, och då blir allting jobbigt och jag känner mig låst. Men det brukar gå över hyfsat fort åtminstone; igår kändes det bättre när jag fick två timmar för mig själv för att plocka hallon till sylt medan resten av familjen var inne i stan och handlade och åt glass, idag kändes det bättre när jag gått förmiddagspromenaden och lyssnat på intressanta P3-dokumentärer, och sen blev det bättre efter nästa jobbiga period när vi hann ner till stranden vid halv fyra-tiden (vi kommer verkligen inte iväg tidigare pga frukost, promenad, lunch och förberedelser) och kunde ta det lite lugnt med sol och bad. Äntligen fick vi Alfred att hoppa från flotten ute vid bryggan också! Han älskade att bada förra sommaren, men i år har han hållit sig inne vid strandkanten och envist sagt att han inte velat bada, men idag så!
Mamma har sms:at ett par gånger och antytt att vi kan komma tillbaka till Kärra tidigare så hon kan hjälpa oss, men jag tror nog vi stannar här de tre veckor vi bestämt. Dels är det första gången sen Christopher var liten som han kunnat vara här så länge, för hans familj delar stugan med hans farbror, och då delar de upp sommarveckorna och tidigare år har det inte funkat till vår fördel, och dels känner jag att vi väl måste klara av att ta hand om oss själva ett tag, annars vore det väl för sorgligt. Det ska bli oerhört skönt att ha tillgång till mammas hjälp sen, och vi kommer vara i Kärra i minst fem veckor, så det blir ju länge ändå. Så jag får stå ut med att vara lite trött och less ett tag, för jag trivs med att vara här också.
Men nu blev klockan mycket igen, så jag lär väl bli tröttare imorgon igen. Jag fastnade i en tvillingmammablogg där jag läste om hennes jobbiga förlossning med havandeskapsförgiftning och tre liters blodförlust och operation efter kejsarsnittet, så idag känns mina förlossningar lite bättre...