13 år utan min syster och pulkapremiär

Det är inte klokt vad tiden går: i morse var det 13 år sedan min älskade storasyster Fina dog i cancer. Jag saknar henne fortfarande lika oerhört mycket.

Gamla foton som vi har på väggen - Flora är lik mig på dem.

Av alla på den här bilden är det bara jag kvar: pappa, farmor, oldemor, jag och Fina.

Men livet går ju vidare. Jag och mina tre underbara barn som Fina inte fick träffa hade pulkapremiär idag. När vi hämtade Alfred på förskolan tog jag med pulkan (som Alfred så fint kallade för kälke), och så fick barnen åka i en liten backe precis utanför förskolan. Alfred åkte en massa gånger, och Flora och Lilly fick prova att dels bli dragna lite tillsammans alla tre, dels åka en och en tillsammans med Alfred nerför backen. Lilly älskade det, Flora tyckte det var kul en gång men ville sen inte mer. Hon fick sätta sig i vagnen istället och klappade och klappade på platsen bredvid för att Lilly också skulle sätta sig, men Lilly ville åka mer.

Starke Alfred drog dem själv också. Vi måste nog köpa en pulka till så vi kan åka alla fem samtidigt - plus att Alfred nog behöver en med ratt så han kan styra undan från träd och grejer själv. Idag sprang jag mellan tjejerna och Alfred för att styra undan honom, men missade en gång så han körde rakt in i vagnen och fick Lillys sko i pannan - han kom för snabbt så jag hann inte med, och en annan gång höll jag på att bryta fingret när jag tog emot pulkan, och en tredje gång svängde jag undan honom så snabbt att han drattade ur. Farliga grejer det här.
Idag var det ju första dagen efter julledigheten, så jag var ensam med alla tre barnen på eftermiddagen, och det var lite jobbigt igen faktiskt efter att ha varit hemma tillsammans allihop så länge. Tjejerna skulle bara klättra på allt hela tiden och jag höll på att bli galen. Men läggningen ikväll gick på ungefär en minut när Christopher lade sig med dem! Grejen är bara att båda (framför allt Lilly) vaknar stup i kvarten efteråt, jag hoppas verkligen de slutar med det när den här utvecklingsfasen lugnat ner sig. På nätterna ska de fortfarande amma precis hela tiden, så det har inte blivit bättre än. Inatt tror jag Lilly åt tre timmar i sträck; det är ju helt galet! Så kanske att jag ska sova i soffan några nätter också, vi får se.