Allt lugnt!

Alltså mödravården i Sverige. Det är ju helt fantastiskt att man får alla dessa undersökningar helt gratis!
Jag åkte ju in till förlossningen (med mamma och Alfred, och båda fick följa med in i på undersökningarna - tre olika - så mamma fick se sitt första ultraljud; hon födde barn innan de började med såna nymodigheter) på Varbergs lasarett idag. Först tog en barnmorska in mig på ett rum och satte på mig två CTG-mätare för att kolla hjärtljuden, vilka lät alldeles utmärkt, och sen satte hon en mitt på magen för att mäta eventuella sammandragningar och lät mig ligga där i kanske en kvart eller så. Under den tiden var förstås allt lugnt - det har varit mycket lugnare idag, har bara haft ett fåtal än så länge. När hon kom tillbaka sa hon att allt såg bra ut, så jag kunde lika gärna sätta mig i väntrummet och vänta på läkaren, men först lämnade jag ett urinprov, där stickan inte visade på någon infektion. (Frågade läkaren sen, eftersom ett tidigare prov inte visat nåt på stickan men en odling gav utslag, men han sa att det inte brukar vara så, så det borde vara lugnt idag. Hoppas det stämmer.)
Sen kom en läkare efter en liten stund, en otroligt trevlig man vid namn Anders, och tog med oss in i ett annat undersökningsrum, där han först tittade på min journal, och nämnde att den ena tvillingen ju är lite liten, så mamma passade på att fråga vad man kan göra åt det då. Han sa att det är en svår etisk fråga där man måste avväga noga om man ska plocka ut dem tidigare och på så sätt lite äventyra den som växer bra, och under tiden får man helt enkelt följa upp noga och mäta allt som går. Men han sa också att en mätning inte säger så mycket - har ju bara gjort ett tillväxtultraljud än - det viktiga är att Lilly följer en bra kurva på de kommande mätningarna och att skillnaderna inte ökar mer. Han sa att 22% måste man få avvika, alla är ju inte 3,5-kilosbebisar. Och än så länge låg hon ju "bara" på -17,9%. Vi får se hur det ser ut på måndag på nästa tillväxtultraljud.
I alla fall, han gjorde ett snabbt ultraljud, där han såg att de nu låg med huvudena mot varandra "som krocketklot", och på tvären - vilket är helt värdelöst ur förlossningssynpunkt, men jag har ju inte ens märkt att båda vänt sig för att det är så gott om plats än så länge, så de kan hinna vända sig många gånger till innan det blir för trångt. Sen gick vi vidare till nästa undersökningsrum för att göra ett vaginalt ultraljud för att mäta livmodertappen, som tydligen ska vara åtminstone 2,5 cm och helt sluten i det här läget. Min var drygt 3 cm och helt sluten, så det såg alldeles utmärkt ut, tack och lov. Han visade mig på skärmen och pekade noga när jag sa att jag inte fattade vad vi tittade på, men jag fattade fortfarande ingenting - jag såg bara en stor grå massa, men så länge han var nöjd är jag nöjd. Han sa först att det kan vara svårt att se när ingen av barnen låg med huvudet och tryckte neråt, men som tur var såg han bra ändå.
Sen berättade han en pågående solskenshistoria från lasarettet nu, där en tvillinggravid kommit in med förvärkar i vecka 22 och förkortad livmodertapp, där han tvingades säga att det där nog inte skulle gå bra, så de lade in henne och väntade på ett sent missfall. Men tiden gick, och plötsligt var hon uppe i 25 veckor + 4 och det började bli chans att man faktiskt skulle kunna rädda barnen (han mätte livmodertappen var fjärde dag och den var hela tiden alldeles för kort), och då försökte de få in henne på andra, större sjukhus med neonatalavdelningar, men alla i närheten var fulla så hon fick till slut åka ambulanshelikopter till Karolinska i Stockholm. Men även där höll sig barnen så fint på plats, så efter några veckor fick hon flyga hem igen, och nu är hon inne i vecka 33! Så han sa åt mig att om mina sammandragningar blir regelbundna eller smärtsamma så ska jag komma in direkt, för kommer man i tid så finns det väldigt goda chanser att kunna stoppa och fördröja förlossningen. Det kändes skönt att höra, men framför allt skönt att allt såg så bra ut nu.