Vår lille store kille, han var lite dämpad idag på förskolan, fick jag veta när jag hämtade. Fröknarna berättade att det var omöjligt att få honom att skratta, hur mycket de än försökte och de andra skrattade.
Jag frågade om han var ledsen, men han sa nej, och han hade inte ont någonstans, han sa bara att han inte kunde skratta.
I bilen hem sa han att hans kompisar på förskolan i Västertorp (han gick i Fruängen, om man ska vara lite petig, men vi bodde i Västertorp på andra sidan motorvägen) inte skulle ha skrattat, och det var därför han inte heller skrattade. Lilla sötisen! Härom dagen visade jag Alfred en bild på hans bästis från gamla förskolan, Isadora, som hennes mamma lagt upp på Facebook, så jag gissar på att det var den som fick honom att tänka på gamla kompisarna, och tydligen blev han lite nedstämd av det. Så när vi kom hem skickade jag ett sms till Isadoras mamma och frågade om Alfred kunde ringa henne, och fick efter en stund svaret att ja, Isadora vill också prata med Alfred! Tyvärr har hon inte iPhone, så de kunde inte FaceTimea och se varann, men efter vi ätit middag så ringde vi upp och barnen pratade en stund. Det var så gulligt! Det är häftigt att ha ett barn som är såpass stort att han kan ringa en kompis och faktiskt föra ett någorlunda riktigt samtal med henne. Lille store killen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar