Jag vet inte varför jag gör såhär mot mig själv, men nu har jag hittat ännu en blogg om cancer. Det var en bekant som länkade på Facebook, och jag kunde inte låta bli att titta. Jag antar att det är för att min syster Fina dog av cancer, och att jag har något sorts behov av att läsa om hur andra som går igenom helvetet har det och att jag bara måste få veta om de klarar sig istället. Men det gör ju så ont. Samtidigt är jag ju hundra procent medveten om hur vedervärdigt det är för dem som faktiskt går igenom det just nu, och då känns det på något bakvänt sätt som att jag för deras skull måste fortsätta läsa. Svårt att förklara.
Den här gången är det ännu hemskare än i de bloggar jag läst förut: det är en flicka som var 4,5 år när hon fick sin diagnos, och det fanns dessutom ganska litet hopp om bot. Nu har hon precis fyllt 6 och opererades igår av experter i Tyskland, för de svenska läkarna kunde inte, och nu väntar jag på att få läsa besked om hur operationen gått.
Alfred är 4,5.
Här tog det stopp i ett par minuter. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Bara tanken på att denna vidriga sjukdom skulle drabba någon i min familj igen är så fruktansvärd att jag knappt vågar tänka på det. Och tanken att jag jinxar något genom att ens nämna det gnager. Kära Gud, världsalltet, vad det nu är som finns, snälla snälla snälla låt oss vara förskonade.
Ta i trä?
Om någon vill läsa om detta hemska: Dinas bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar