Landskrona

Nu är vi i bilen på väg hem igen (och kom iväg i lite bättre tid än på vägen ner, då vi var framme vid ett på natten), och jag måste ju berätta om igår!

Vi hade bokat hotell i hamnen, precis vid färjan till Ven. Vi vaknade upp till tjock dimma, så det syns inte att havet ligger precis här utanför. 

Det gick bra att sova på hotell, även om det blev en kort natt: en dubbelsäng och en extrasäng och vi kunde ligga som vanligt. Det fanns bara en barnstol i frukostrestaurangen, men vi fick i alla fall i oss frukost och kom iväg vid halv elva och promenerade genom pittoreska kvarter med pastellfärgade gatuhus bort mot visningen. 

Här är det, "vårt" hus! Fasaden är lite dassig, men det går väl att fixa. 188 kvm, 10 rum fördelat på tre våningar, centralt - utgångspris 2 295 000:-. Liiite annan prisbild än i Stockholm.

Mamma var redan där när vi kom och hade sprungit in ett snabbt varv och tog över tvillingarna som somnat i vagnen så jag, Christopher och Alfred kunde gå in. 

Det var ganska många andra där, och huset såg så fint ut att jag blev helt orolig och ledsen: jag vill ju ha huset!

Efter några minuter kom mammas vänner Marianne och Hans, som hon bett komma och titta med oss för att Hans kan mycket om fastigheter. Han gjorde sitt bästa för att ta ner oss på jorden: han såg en massa brister som vi som lekmän inte hade en aning om. Badrummet och köket som var nyrenoverade såg han att det inte var proffs som gjort, den underbart stora balkongen tyckte han verkade vara dåligt dränerad, de relativt nya parkettgolven gungade och det ena med det tredje. När vi var sist kvar och pratade med mäklaren var han ettrig som en terrier med frågor och kritik, och sa att han tycker inte huset är värt mer än 1,5 miljon, och att om vi absolut vill ha det ändå ska vi definitivt inte ge mer än 1,8-1,9 för det. Den stackars mäklartjejen som är ung och inte har jobbat så länge (Christopher hade kollat upp henne) visste knappt what hit her, och när vi lade ett bud på 1,8 verkade till och med hon tycka att det var fullt rimligt!

Det är en visning till på onsdag, men mäklaren ska imorgon ringa runt till dem som var där igår, så får vi se sen. Läskigt: vi har lagt bud på ett hus! (Som tydligen är lite sisådär, enligt Hans, men mamma sa att man ska ta honom med en nypa salt; han kan få saker att låta värre än de är.)

Sen gick vi och åt lunch, vilket var totalt kaos med alla barnen som vägrade sitta still, och efter det gick vi hem till min vän Emils föräldrar som bor bara några kvarter från "vårt" hus.

Och det var så helt vansinnigt gulligt på vägen! Det var i stort sett bara små gatuhus i fina färger, solen sken och det var nästan vindstilla. Nu har ju vi båda bott i Skåne förut (och mamma bor där nu), så vi lät oss inte riktigt luras av att det inte blåste, för vi vet ju att Skåne är ett riktigt blåshål - vi tror att stan försökte fjäska in sig hos oss. ;)

Men visserligen sa Emils mamma Ulla-Stina att det blåser mer i Helsingborg än i Landskrona, så vi får väl se hur det är om vi flyttar dit. 

En mölla!

Vi fick hembakta fastlagsbullar hemma hos Ulla-Stina och Rune, i deras fina hus som är fyllt av Ulla-Stinas egen konst, och vi hade jättetrevligt. Sen gick vi ut mot Citadellet och havet.

Och jag måste säga att tanken på att bo fem minuters gångväg från havet känns extremt lockande!

Vi har pratat ganska mycket med Alfred om att vi ska flytta, och han har börjat säga själv att vi ska flytta till "Hannskrona", men när han var trött, förkyld och kall igår sa han att han ville åka "hem till vårt Hannskrona", så han har inte förstått innebörden av det än. Men eftersom vi börjar flytten med att bo i våra sommarstugor först blir det nog enklare för honom, hoppas jag. 

Tillbaka på hotellet stod tjejerna i fönstret när det var dags att vinka hej då till mormor som bara behövde köra 20 minuter för att komma hem. Hej barnvakt i framtiden! :)

Planen från början var att gå ut och äta även på kvällen, men efter kaoset när vi var på restaurang  på lunchen orkade vi inte, utan Christopher gick och hämtade pizza till rummet (och de var goda, så nu har vi redan koll på en bra pizzeria!). Jag kan dock inte påstå att det var annat än kaos att försöka äta på golvet med tre små barn heller, men vi slapp i alla fall andra människor som snörpte på munnen åt oss...

Sen fick alla vara uppe tills Melodifestivalen var slut, och efter det stängde jag och Alfred in oss i badrummet medan Christopher la tjejerna, och sen la vi oss allihop. Skönt med en tidig kväll!

I morse vaknade Alfred och var mer förkyld igen, och det var snöblandat regn och ruggigt ute, så vi bestämde oss för att strunta i att göra mer sightseeing än att ta bilen till området Borstahusen vid havet och Montessoriförskolan som ligger i närheten av det, och sen åkte vi till mamma för att äta lunch på vägen hem. 

Och jag och Christopher som aldrig bråkar (utom ibland när vi diskuterar via chatt) har varit osams om i stort sett varenda detalj om huset... Drygt sju år utan osämja och en enda dag som nästan-husägare och vi är redan i luven på varann. Kan ju bli intressant. Problemet är nog i grunden att Christopher är en drömmare och jag är mer realistisk och dessutom bra på att hålla i slantarna, så Christopher vill göra om i stort sett allt, och jag tycker det är onödigt och dyrt. Vi får försöka kompromissa och ta lite i taget, så får vi väl hoppas att vi inte sliter huvudena av varann och gör slut på kuppen. Om vi ens får köpa huset, vill säga.