Kass mamma

Suck vad jag känner mig kass: jag kan inte ens få mina egna barn att sova.
Allt var ju frid och fröjd (eller ja, typ, så frid och fröjd det nu blir här nu för tiden med tre ungar och en mamma med inte världens bästa tålamod) tills det var dags att sova. Alfred fick titta på film och så gick jag in i sovrummet med Flora och Lilly. Jag hade tänkt sätta dem i selarna direkt, men de ville upp i sängen och lägga sig som de brukar göra med pappa, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. De la sig på varsin arm och gick med på att inte ta brösten när jag sa nej, men efter bara några sekunder så var båda uppe och kravlade runt. Och eftersom mitt tålamod, som sagt, inte är världens bästa, särskilt inte när min fyraåring sitter ensam ute i vardagsrummet, tog jag upp dem i selarna istället: Lilly på ryggen och Flora fram. Det tog inte många minuter innan Lilly sov, men Flora var orolig. Efter en kvart eller så tyckte jag att hon ändå var lugn nog för att jag skulle kunna prova att lägga ner dem, men så fort jag släppt ner Flora satte hon sig upp. Jag krånglade ner Lilly också och lade mig mellan dem, och Lilly somnade om på min arm. Flora däremot ormade runt, så jag fick hålla i henne för att hon skulle ligga kvar. Då tog jag undan armen från under Lilly för att jag skulle kunna koncentrera mig på Flora, men då vaknade förstås Lilly. Jag låg och blundade för att lura henne att somna igen, men hon låg bara och tittade, och efter en stund ropade Alfred på mig.
Vid det laget var jag så irriterad att jag bara struntade i alltihop och gick ut till honom, och tjejerna kom förstås efter. De fick helt enkelt vänta på pappa.
Jag var sur som ättika för att jag inte klarar av en ensam kväll med mina barn, men tog mig i alla fall samman nog för att göra Alfred klar för sängen, och sen tog jag med alla tre in i vårt sovrum och satte oss i sängen och läste för dem tills Christopher kom hem tio över nio. Då fick han ta över tjejerna och så tog jag Alfred, och sen fick jag sätta mig utanför Alfreds rum igen, och när Christopher kom ut gick han in till Alfred för att mysa lite efter en dag borta, så nu sitter jag i soffan. Christopher skrev nåt tröstande till mig från tåget om att jag skulle se det som att våra barn älskar mig så mycket att de inte vill vara utan mig (a.k.a. somna), men jag vet inte, jag är bara sur. Suck.