fredag 10 juli 2015

Men vore det inte lite roligt ändå..?

Jag älskar de här tillbakablickstjänsterna som finns både i TimeHop-appen och numera även på Facebook! Det är kul att se dels hur jag ändrat mitt sociala medier-beteende (i början på FB skrev jag en massa helt ointressant om min vardag, samt kryptiska inlägg som typ "aaaaargh!" utan förklaring och sånt), dels se gamla bilder och bra och roliga länkar som jag glömt, och nu också graviditetsminnen.
Jag har faktiskt - extremt oväntat - börjat få små glimtar av känslan "men åh, hade det inte varit roligt att få vara gravid en gång till", för att det är så många i tvillinggruppen som håller på att skaffa sina tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde barn just nu (japp, en del är helt tokiga, IMHO), men som tur är är jag ändå fortfarande vid mina sinnens fulla bruk och kommer fort på att NEJ, det vore det INTE. För det första är vi mycket nöjda med tre barn, tack så mycket, och fler än så kommer inte på fråga, och för det andra tyckte jag ju inte ens om att vara gravid. Teoretiskt var det ju underbart med det här med ett eller två barn som växte i min mage, men praktiskt gjorde de ju att jag mådde apa konstant under hela graviditeterna. Det enda skälet till att jag möjligtvis skulle kunna vilja vara gravid en gång till skulle vara att få uppleva en vaginal förlossning, men efter vad jag har läst så får man inte ens försöka med det när man gjort två kejsarsnitt ändå, så där föll även det skälet. Så, det var det.
Ikväll lade jag Flora och Lilly istället för Alfred, för igår var Flora så hjärtskärande ledsen när Christopher skulle lägga dem att jag fick ta över, så idag körde vi tvärtom redan från början för enkelhetens skull, och efter vi hade läst bok fick jag för mig att berätta för tjejerna om när jag fick veta om att de var två och inte bara en. Så jag drog en kort version av berättelsen om första ultraljudet, och de lyssnade lite halvt uppmärksamt. Än så länge så tror jag ju inte de fattar så mycket av det, även om de förstår det mesta vi säger nu för tiden så tror jag att det var en aning för komplicerat för dem, men det fick mig att fundera över hur jag ska berätta för dem när de är lite större. Min omedelbara reaktion på beskedet om tvillingar var ju total chock och skräck. Det tog ett bra tag innan jag faktiskt blev glad över det, eftersom jag mest bara fick panik, men den biten måste jag ju mörka lite för dem till en början i alla fall. (Tills de börjar läsa här, haha!) Jag antar att det inte är moraliskt förkastligt att säga att mamma och pappa blev överlyckliga när vi fick veta att det var två bebisar i mammas mage, istället för att tala om att mamma började gråta av ångest. ;) Nu är jag ju överlycklig över mina fantastiska ungar, så det måste väl ursäkta en liten vit lögn, eller hur?
När vi låg där i sängen, jag med en tvilling på var arm, så försökte Flora gräva sig fram genom min inte-alls-urringade klänning till mitt ena bröst för att pilla på bröstvårtan, och jag gav henne en extra napp att pilla på istället, men det dög inte. Istället började hon pilla på min näsa, som hon faktiskt gjort en gång innan när hon skulle sova middag, men det verkade inte heller funka som substitut. Då kom jag plötsligt ihåg att nån kompis sagt att hennes barn brukade pilla på hennes örsnibb, så jag försökte få Flora att ta tag i mitt öra istället, och Lilly blev nyfiken och ville också prova. Så då låg jag där, med en liten tjej på varje sida som låg och andades precis i mina öron, och det var så underbart. Vilket privilegium vi har fått alltså, som har fått tre barn och tvillingar dessutom!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar