Att vara mamma

Jag kan fortfarande knappt fatta att jag (vi) har gjort de här tre små människorna - det blir snarare mer abstrakt ju längre tid det går från det att de kom ut ur min mage.

När Alfred far omkring och ropar "mamma!" och berättar de mest lustiga saker, när Flora och Lilly pekar på mig och säger "mamma" och klappar mig med sina små mjuka händer - det känns på ett sätt som det naturligaste i världen, och jag har liksom svårt att få ihop mina minnen av mitt liv utan barn för att det känns som att jag alltid har haft dem, samtidigt som det är så märkligt att det är mina egna barn (och lägg till detta det extra overkliga att vi har fått tvillingar!).

Jag är alldeles för trött idag för att utveckla det här närmare, det var bara en tanke som slog mig igen - den gör det ibland... Jag tog också en massa superfina bilder på barnen idag, för tjejerna hade på sig klänningar som min storasyster sytt, vilket innebär att de är uppemot 15 år gamla, men jag orkar inte riktigt gå igenom och fixa till dem ikväll, så det får bli en annan dag.
Imorgon åker vi till Lysekil, en vecka försenade eftersom Christopher varit tvungen att jobba en massa, så då får min mamma äntligen lite semester. Hon kommer säkert sakna barnen, men hon kan nog behöva lite ledigt, eftersom vi utnyttjat henne som både nanny och hushållerska, helt skamlöst i flera veckor. Hon brukar säga att hennes väninnor tycker hon är galen, eftersom de blir helt slut av att träffa sina barnbarn i bara någon dag...