Åh, läggningar av barn alltså. Varför kan det aldrig få vara lätt? Alfred är superkrånglig just nu, och tar evigheter på sig att somna: vi läser några böcker först, och ligger sen kvar och myser en liten stund innan vi går ut - helst vill han att någon ska ligga kvar hos honom tills han somnar, men vi brukar gå ut och gå in och kolla till honom med några minuters mellanrum. Men de senaste kvällarna har han blivit hysteriskt ledsen när vi gått ut, och ikväll ylade han så högt att det var omöjligt att få Lilly att somna, för hon krånglade också från första början. Jag gick in och pratade med Alfred och förklarade hundra gånger att jag och pappa älskar honom, vi är precis utanför och det finns inget att vara rädd och orolig för, vi går ingenstans, men vi måste få göra lite vuxengrejer ibland och vi kan inte ligga och bara vänta inne hos honom i över en timme. Förhoppningsvis gick det in idag, men jag vet inte.
Flora och Lilly då å sin sida: Christopher gick in för att lägga dem, och först var det tyst och lugnt, men efter ungefär en halvtimme började båda skrika heeeelt hysteriskt! Så efter någon minut tog jag över, och då lugnade de sig, men somna tänkte de då rakt inte göra. Jag fick dra ner dem till liggande igen ett par gånger, och till slut somnade Flora, men Lilly gick bara inte. Och när Alfred satte igång var det ju helt kört, så jag tog till slut ut henne så Christopher fick ta henne i selen. Nu är han inne med henne i sovrummet igen, och jag hör att hon skriker ibland. Alfred har åtminstone somnat, men nu har vi hållit på i två timmar och fem minuter. Suck suck suck suck. (En kvart senare kom han ut: två timmar och tjugo minuter. Och sen vaknar de som regel flera gånger innan vi hinner gå och lägga oss.)
Annars har det hänt en del roliga grejer idag. Eller ja, först började det dåligt, när Lilly körde sina glaskrossande falsettskrik till frukost, så jag blev skitsur och det kändes som att hela dagen var förstörd. Hon skriker på riktigt så högt att det slår lock för mina öron. Det vore väl nåt: jag har klarat över tio år med konserter upp till flera gånger i veckan utan tinnitus, men så får jag säkert tinnitus av mina egna barn istället. Måtte de lära sig prata snart så de kan säga vad de vill utan att skrika!
Över till det roliga: när vi hämtade Alfred stannade vi kvar på förskolegården och lekte lite (ingen annan var ute). Alfred och Lilly var vid rutschkanan och Flora var kvar vid de tre trappstegen ner från dörren, och jag stod ungefär mittemellan och höll koll åt båda hållen. Så såg jag plötsligt i ögonvrån att Flora verkade ha gått ner från det nedersta steget istället för att krypa baklänges! Så jag vände mig naturligt nog mot henne för att filma (såklart ;) ), och när jag precis var klar med det såg jag i ögonvrån att min andra 16-månaders dotter åkte ner för den relativt höga rutschkanan alldeles själv! Hon tippade bakåt, men började inte gråta, fast ville inte åka igen när Alfred försökte få upp henne, så lite läskigt var det nog. Men när Flora åkt tillsammans med Alfred och tyckt att det var jätteroligt ville Lilly också åka med storebror, och då var det kul igen.
Sen ville båda två prova såna där gungdjur som står på en spiral, och det var också roligt. De börjar plötsligt bli så stora, mina små tjejer! Men det är klart, det är ju jättemånga barn som redan gått på förskola i flera månader i den här åldern, så det är väl klart att de klarar mycket själva, men ändå... mina små!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar