Det obefintliga tålamodet

Usch, jag har så dåligt tålamod med barnen nu, jag blir irriterad så hemskt fort när de gnäller (alla tre) och tjatar (Alfred). Till viss del beror det på att jag ständigt känner att jag måste fixa saker; som att laga mat, plocka undan, diska eller något annat, och då är det ju så jobbigt att kånka runt på ett eller två barn samtidigt. Jag har hört Louise Hallin säga att mammor leker inte med sina barn, de fixar alltid och donar samtidigt - pappor leker. Det ligger definitivt något i det (som i typ allt hon säger). Jag kan bli avundsjuk ibland när jag står i köket eller så och hör hur roligt Christopher har med barnen - och det handlar verkligen inte om att han inte gör något i hushållet, för det gör han, men han kan koppla bort det och hålla isär på ett annat sätt än jag som alltid har ett öga på saker som måste göras. Jag kommer ihåg att när min storasyster blev mamma sa hon att hon märkte att hon blivit som vår mamma: hon hade ständigt på sig gummihandskar för att fixa i köket. Köket alltså, detta sisyfosarbete.

Så ikväll bestämde jag mig för att en stund åtminstone skita i allt annat och bara sätta mig och läsa för barnen, och det var jättemysigt - tills jag fick ett sms och då blev jag direkt stressad igen och tyckte att jag måste svara direkt och så blev jag irriterad när barnen pockade på uppmärksamhet. Jag måste också börja släppa på saker, det är ju skitjobbigt att vara irriterad och stressad hela tiden.  - inte minst för barnen som vill vara med mig. 

Förresten så mår Alfred bra igen: han var feberfri redan igår och har varit på förskolan idag och tjejerna mår bra än så länge i alla fall. Det kanske var nån sorts överansträngning efter kalaset eller nåt. 

Och så en sorglig nyhet: Christophers mormor dog igår. Hon var nyss fyllda 87 och bodde på ett äldreboende och hade demens, så helt oväntat var det ju inte, men det kom ändå så hastigt att varken Christopher eller hans mamma hann ner till Trollhättan i tid för att säga farväl, och det var ju väldigt sorgligt. Han bestämde sig igår eftermiddags för att köra ner idag för att möta upp sin mamma och vara borta ett drygt dygn, så jag började jaga min syster och mamma för att få hjälp med barnen. Kass mamma jag är - jag vet ju att det är flera i tvillinggruppen som är ensamstående och roddar tre och ännu fler barn helt själva, men jag känner inte att jag pallar kvällarna ensam med middagslagning och läggningar. 

Mamma hade en massa bokat och kunde inte komma med så kort varsel,  men min syster lovade att ändra om i sitt schema så hon skulle kunna komma några timmar på kvällen, vilket jag blev väldigt tacksam över. Men idag på morgonen ringde svärmor och sa att hon tyckte det var onödigt att Christopher körde så långt för att komma just nu, särskilt som vi ska köra till Landskrona i helgen (har jag sagt det? Vi ska åka ner och kolla på huset vi blivit kära i samt kolla in staden i stort!), så han stannade hemma ändå. Vi får väl åka ner för begravningen allihop så småningom istället.