Godismonster

Idag har vi åkt till Lysekil igen. Det var en underbar dag i Kärra, så det tog lite emot att åka, så jag drog på det så länge det gick - en extra anledning var att jag ville låta barnen leka med Agnes så länge som möjligt också innan hon och hennes familj skulle åka hem till Borås idag. Så innan vi åkte vid halv fem hann Alfred bada med Agnes i morbror Bernts pool (tjejerna verkade nästan villiga att kliva längre ner än bara första steget på trappan, men vi hade inte bytt om på dem, så de fick hålla sig vid kanten), barnen lekte i trädgården med Agnes medan vi packade, och så var vi nere och badade i det 21-22-gradiga havet ett par gånger. Sen åkte vi hit och möttes av Christophers föräldrar och färdig middag.
Just det, jag glömde berätta att vi upptäckte igår att vi har fått ett godismonster på halsen. Vi var ju på kalas hos Christophers syster och man igår (hon hade fyllt 30 och han 40, plus att de hade 6-årig bröllopsdag), det var många barn där, och de hade ordnat så bra för barnen med särskild barnvänlig mat för dem, pinnglassar och godispåsar. Systern hade tydligen frågat Christopher innan om tjejerna äter godis, och han hade svarat nåt i stil med att de får lite choklad ibland (fast de har fått smaka annat godis också, men inte så mycket). När de fick sina godispåsar (likadana för alla barn) såg vi att de innehöll mer godis än vad Flora och Lilly nog ätit totalt i hela sina liv, och Flora blev överlycklig! Hon moffade i sig allt på nolltid, medan Lilly lämnade lite och Alfred lämnade ganska mycket. (Vi hade ju kunnat ta undan en del eftersom vi tyckte att det var lite för mycket, men nu blev det inte så bara.)
Med Alfred lyckades vi hålla honom borta från godis ganska länge - jag minns inte riktigt när han fick smaka första gången, men jag kommer ihåg att han tyckte det var roligt att sitta och bara sortera godis och mata oss ganska länge innan han testade att smaka något själv. Det var ju ganska lätt att dölja godis från honom när han var enda barnet, men för Flora och Lilly har det varit svårare när Alfred har fått något, så de har helt enkelt fått smaka tidigare. Men att Flora tyckte så mycket om det var en nyhet. Nu när vi kom fram till Lysekil stod det en skål med godis på en bänk, och när Flora fick syn på den blev hon helt till sig. Så nu får vi helt enkelt vara lite noggrannare med att det bara blir godis på lördagar, och hålla det till små mängder så det inte går överstyr.
Just ja, när barnen fått sina godispåsar igår blev jag på något vänster både lektant och papperskorg för ett gäng ungar. Jag satt på gräsmattan med våra barn, och så dök det upp fler barn, och tydligen tyckte de att jag var väldigt rolig, för det skulle visas godis för mig och det skulle klättras på mig, och jag skulle ta hand om deras godispapper. Lite lustigt, för jag är ju inte särskilt intresserad av andras barn, men jag är antingen bra på att dölja det, eller så var det nån sorts hundeffekt: när en hund känner på sig att någon inte vill gulla med den brukar den bli som allra mest intresserad av den personen för att den tror att den är flockledaren och därför är lite extra cool. Tjejernas gudmor Nina, som är lite hundrädd, brukade råka ut för det med hunden Linus som vi hade för många år sen: när hon försökte undvika honom blev han helt till sig och ville bara vara med henne. Så det är nog det jag är: lite extra cool och flockledare. ;)