Kärlek på Kvantum

Idag prickade jag in ett tåg hem från Malmö så att Christopher och barnen skulle kunna hämta mig vid stationen efter förskolan - men Alfred trampade i en vattenpöl på förskolans gård, så de åkte hem och bytte skor och strumpor på honom först och så gick jag in på ICA Kvantum som ligger vid stationen för att handla lite.
När jag kommit en bit in i affären; längst bort rakt fram, men innan jag hunnit svänga, så hörde jag Alfred ropa "Mamma!" och såg honom komma rusande i full karriär mot mig. Jag satte mig på huk och han flög in i min famn, och strax bakom kom Lilly och Flora springande med armarna utsträckta mot mig och världens största leenden, och båda kastade sig i armarna på mig. Så underbart!! Jag blev så lycklig över att se dem, och Lilly sa också att hon var glad. :)

Det blev paj till middag ikväll, efter ett recept jag hittade på en annan blogg (jag tog dock mindre spenat och drygade ut det lite med grönkål istället), men eftersom jag lätt kunde lista ut att våra barn inte skulle vilja äta den så gjorde jag en liten paj med bara majs och äggstanning till dem. Alfred kom och frågade vad det blir för mat, och jag sa att jag och pappa ska få spenatpaj med tomater, men att han, Flora och Lilly skulle få majspaj. Då sa han: "Men vi får väl smaka på eran också ändå?" Så för andra dagen i rad tänkte jag: "Vem är du och vad har du gjort med min son?" Alfred är nämligen typ världens kräsnaste barn, men igår när jag stod och skar morötter till en kycklinggryta kom han in i köket och sa: "Mmm, morötter! Mamma, kan jag få en bit?" Jag höll på att svimma, för ungen har aldrig gillat morötter (men han säger att han äter rivna morötter på förskolan, fast hemma vägrar han äta det). Sen att han inte ville äta morötterna i grytan, fast han blev glad när han såg dem också, och att han inte ville smaka på vår paj idag ändå är en annan femma, men det känns som att det finns lite mat-hopp ändå när han åtminstone blir nyfiken.

Lilly har börjat härma Alfred i det mesta han säger och gör, så jag får väl hoppas att hon hänger med på det också, och inte bara på dumheter...

Jag har pratat alldeles för mycket om våra tråkiga läggningar på sistone, och jag ska försöka sluta med det, men en gång till blir det nu ändå. Tjejerna, främst Flora, vägrar läggas av pappa, det måste vara jag, så jag har försökt prata med Alfred om att jag måste få lägga dem ett tag nu, för han var likadan när han var i ungefär samma ålder, och då lade jag honom varje kväll för att han ville det, och nu är det tjejernas tur. Men det hjälper ju inte, han tjatar om att jag ska lägga honom ändå, och så blir det gråt och skrik från alla tre samtidigt när vi har riktig otur. Sen fjantar sig Flora ändå när jag lägger henne och ska smita in till pappa och Alfred, men kommer sen tillbaka och så gråter och skriker alla tre några varv till. Jag är så oerhört trött på detta, men vet inte vad vi ska göra åt det. Det känns lockande att försöka få dem att somna själva utan att vi ligger hos dem, men det känns otroligt långt borta när de är så hysteriska om att jag måste ligga hos dem... Tjejerna har ju aldrig nånsin somnat utan att vi legat hos dem, så jag vet inte hur det ska gå till att börja med det nu. Just nu kanske de har en extra mammig period också, för plötsligt har båda velat börja amma mer också (just när jag är nånstans i menscykeln som gör att jag har svinömma bröstvårtor), så allt är rätt segt för tillfället, faktiskt.