Min kropp verkar gilla status quo nu för tiden - eller nej, det gör den ju inte, för jag får ju ont lite varstans då och då, men det jag skulle komma fram till nu var att den definitivt inte verkar gilla att jag plötsligt börjat röra på mig. Både jag och Christopher har lagt på oss några trivselkilon på sistone (för min del fattar jag inte exakt varför, för jag tycker inte jag har ätit annorlunda de senaste månaderna mot vad jag alltid gör, och jag har aldrig haft problem med vikten, men det kanske helt enkelt är åldern nu då) så nu när det börjat bli vår bestämde vi oss i förrgår för att nu är det dags att vi börjar gå ut och powerwalka igen: minst två, men helst tre gånger i veckan. I tisdags gick vi tillsammans, och stannade dessutom till på utegymmet vid Citadellet och tränade lite olika grejer, och det kändes bra, jag fick bara lite behagligt lagom träningsvärk efteråt. Igår blev Christopher förkyld tillsammans med Alfred (Stockholmsbaciller...) så idag gick jag ensam. Det kändes bra när jag var ute, skönt väder, fina omgivningar, kroppen kändes bra. Men när jag kom hem fick jag ont i vänster knä, och nu framåt eftermiddagen har jag fått ont i svanken också, plus att jag har fått en konstant muskelryckning i vänster lår. Det är ju ingen hård träning jag hållt på med precis, snabba promenader kan man ju tycka att en kropp ska klara av, även om den är otränad, eller?
*Personliga avslöjanden på gång*
Som grädde på moset har jag lyckats få skavsår i snippan också. Sex är inte direkt vanligt förekommande här hemma längre på grund av alla barn och dålig sömn och tidsbrist och allt sånt där som ofta hänger ihop med småbarn, men härom dagen fick vi till en snabbis på några minuter. Ändå fick jag skavsår, eller svamp eller vad det nu kan vara, ont gör det i alla fall och är rött. Vi använde glidmedel för enkelhetens skull, så det är inte logiskt över huvud taget. Hur klen kan man bli liksom?
Att jag gått upp några kilo är åtminstone relativt: vi var ju och träffade min syster Johanna i helgen, och jag berättade för barnen innan vi åkte dit att hennes mage är stor. Lilly sa först att nej, det är bara mammas mage som är stor, eftersom de fått se bilder på när jag var gravid med dem, men jag sa att min mage ju är liten igen, och nu är det Johannas som är stor. Så direkt när vi kom in till Johanna sa Lilly, istället för att säga hej till Johanna:
- Mamma iten mage nu!
Och nu säger hon det lite då och då, och Flora brukar lägga till:
- Jag kommit ut mammas mage!
Så ja, min mage är rätt liten ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar